Transkriberad uppteckning

Min bror hade varit upp i Hellesåker och plöjt en gång. När han for hem med hästarna på kvällen och kom neråt Greggereds gård, vägra hästarna att gå. Mörkt var det. Han slog dem, men det var stopp. Han gick av hästen - han red - och gick fram till huvet på den. Då tyckte han, att ett stycke framför honom gick en karl, men han såg inget huvud på honom. När han kom undan gick hästarna. Och han sa då det var sanning. De sa, där var något spöke där nere. Min farfar var i syne. Nå, det var en gång han for från sta´n, från Göteborg. Han hade andra i sällskap också. När han mötte något spöke kom han inte fram. Nu var det så, att ute i Kålle- red, i Vommedal, skulle ha hänt en del år förut, att en person hade kört ihjäl sej. De kallte honom "Tanna-gassen". Nå, när de kom körandes blev farfar hindrad av Tanna-gassen. De kom ihop och slåss. De andra hörde hur farfar sa: "Inte har jag / gjort dej något, och aldrig har jag varit skyldig dej något. Jag kan la få vara i fred!" Han hade känt honom när han levde. Nu brukte farfar naturligtvis ha en käpp i handen, och den slog han av, men om han slog den i vägen eller på någonting an- nat, det vet inte jag. Vanligtvis trodde de, att sådana, som hade omkommit på något vådeligt sätt, spökade. Det var en kopparslagare här för några år sen. Han talte om det var ett gammalt fruntimmer som var död på ett ställe. Och han var alldeles säler på, att det var henne han hade hört. Hennes klä- der låg på ett bestämt ställe på vinden. Det var väl någonting, hon ville haft med sej åt kistan och inte hade fått. Det där frun- timret var halt i livstiden, sa han, så hon hade käpp. Och han hör- de tydligt , hur hon gick uppför trappan och stötte med käppen. Han följde med. Han såg ingenting, bara hörde henne. Han hitta någonting däruppe av hennes som hon varit kär i och velat haft med sej. Han tog väl det, och sen hörde han aldrig någonting.