Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tro. Jul
När ve va' små inbilla de vuxna oss att man kunde se julen på långt avstånd. De såg julen sa' de genom fönstret.
Varghistorier och arbetsförhållande från 1833.
Då jag var liten brukade min mor ofta berätta om sina minnen från barndomen och ungdomen, det är dessa jag nu vill omtala. Min mor föddes i Drared i Veddige socken den 9 januari 1829 så vad som här berättas har hänt under 1833 och 1854. Hennes far var ägare av ett hemman det var mycket torrt och magert med hagar och gräsbackar. Sommaren år 1835 skulle vara mycket torr och solen brände ner säden som blev så kort att den fick ryckas upp med rötterna för att kunna bindas i nekar. Det blev fattigt och ont om brödet en av gummorna i byn blandade skalen av kokt potatis i degen för att dryga ut mjölet. Kor och hästar (en häst kalladdes på den tiden för hörsa sade mor) släpptes lösa på ljungmarkerna om sommaren, även svinen sökte sig mat ute det finns ännu ett svinhus på utsmarken täckt med väldiga stenhällar där brukade svinen krypa in när det regnade. Där låg ett ställe Annersa-Berns alldeles intill detta svin- hus och de som bodde där hade aldrig nån fred för alla svinen när det var oväder. / På andra sidan ån på Jerlövs-gårds ägor ligger en skans sedan ofredens dagar. Då ån en gång blev muddrad hittades det stora kanonkulor i ån. Nu skall jag också berätta några varghistorier de höra också till mors barndomsminnen. Det var alldeles överfullt med vargar på den tiden men i dagligt tal fingo de aldrig heta annat än "fassar". En dag hade en av bondgubbarna i Drared varit till galt med en sugga, när han var helt nära byn på hemvägen, fick han i detsamma se en varg, som just bet svansen av suggan. Bonden började nu i sin tur att gasta och skrika av rädsla, så att vargen blev skrämd. "Nå, hur gick det ?" sa gumman, när han kom in. "Jo, det gick så att vargen tog svansen här borta på vägen", sa bonden. En sommarnatt vaknade folket i byn av ett förfärligt vrål som närma- de sig alltmer, det fingo i hast det nödvändgaste på sig och beväpnade sig med vad tillhygge de fick fatt på och rusade ut. De kom lagom för att möta byns nötkreatur som kom i vilt galopp förföljda av en flock vargar. En tjur hade dock blivit ihjälriven uppe vid Elgaslätt. / En bonde på Kloskift och hans gumma hade varit i Varberg och hand- lat, bland annat en massa järnsaker, som hörde till gårdsbruket. När de komma fram ur skogen vid Albäcks hall, fick de se tretton var- gar i rad på den närbeägna sjön Veselången komma emot sig. Hästarna blevo alldeles vettlösa och satte iväg i fullt sken, det blev ett förfärligt skrammel av all järnbråten som fanns på vagnen. Detta skräm- de vargarna så att de kommo lyckligt hem. Mor berättade också om en gumma som bodde i en liten stuga, golvet var ruttet och dåligt, värst efter syllarna. En kväll, när hon satt vid den öppna spisen och spann vid eldskenet, fick hon höra tramp utanför i i snön: det var vargarna, som strök kring väggarna och sökte var de kunde komma in. Då detta var omöjligt, började riva i marken under syllarna, de lyckades riva upp jorden så att gumman fick se klor och tassar under syllen, hon tog då sin yxa och högg av både klor och fötter så långt hon kom åt. Det blev blödning och då vargarna kände blod- lukten, blevo de vilda och började rivas och slåss emellan, så att de glömde stugan. / När mor fyllt 18 år tog hon tjänst, det var på en bondgård i samma rote. Jag ska nu berätta efter min mor hur tjänarna hade det på den tiden och om arbetets gång. Lönen var på den tiden inte stor, mor fick 8 kr i reda pengar om året, samt 2 par skor och 18 alnar väv till linnen. Så fick hon vävet sig en kjortel, men materialet till denna fick hon själv anskaffa och betala. Så fick hon sått linfrö en kappe, vill jag minnas hon sade att det var. Arbetstiden var mycket lång, på måndagarna skulle man alltid upp kl. 3 man var då utvilad efter söndagen ansågs det så det gick att börja arbetet så tidigt. De övriga dagarna steg man upp kl 4, det var då att sätta sig till spinnrocken och hålla på i sträck till kl. 8, då man åt frukost och gick ut och mjölkade korna. Klockan 10 åts "darver" som vanligen bestod av potatissoppa med kött, kl 3 var middagen som oftast var det ärter och fläsk. Kaffe begagnades aldrig i vardagslag, bara vid högtidliga tillfällen. Kvällsmat åts kl 8. den bestod av gröt kokt på vattten och rågmjöl, sill och smörgås fick de också till. Därefter sattes spinrockarna bort och man gick ut och mjölkade och skötte om kreaturen. Detta var arbetsdagen på vintern, men det fanns ju andra göromål än spinnandet. Det kärnades smör och ystades stora ostar var vecka. / I oktober klyftades och häcklades höern (linet) det skulle göras innan det blev för kallt då man vanligtvis fick vara utomhus med detta arbete. Vävarna var ju uppe så gott som året runt och före jul var det "werken" som skulle vävas till kläder. Så kom byskräddaren han sydde till både karar och kvinnfolk, det skulle alltid sys något nytt till jul. Likaså kom byaskomakaren med sina gesäller och gjorde nya skor och lagade upp de gamla. Det var roliga veckor sade mor. Sen kom stöket till jul först slakten i början av december det slaktades alltid en ko och 2 grisar. Det blev mycket att taga vara på men så fanns det också saltbaljor som rymde en hel del. Halva grishuvudet syltades till jul den andra hälvten skulle alltid sparas till man skulle ål mössa och ta upp torv de det kokades och åts till ärtsoppa. Julbaket började tre veckor före jul, det var grovare matbröd och tunnbröd som bakades då. Sen bryggades det drick och då togs det ifrån av vörte som användes till att sätta i deg vörtbrödet i då bakades också vetebröd stora ringar och bullar småbröd baka- des inte på den tiden. Julen firades gemensamt husbondsfolk och tjänare tillsammans på det stället gjordes det ingen åtskillnad sade mor. Julgåvor brukades inte utan julhögar istället som bestod av julbakets alla sorters bröd. Det var inte mycket ledigt om jul, dagen efter nyårsdagen skulle spinnrockarna in igen. Det var nu linet som skulle spinnas. / Den finaste höern blev till lingarn, av blånorna blev det blannagarn som var grovare och användes till handdukar och mjölsäckar. Efter jul brändes det också brännvin av korn och malt samt potatis, man satte en 15 kannor varannan vecka. Den bonden mor tjäna- de hos hade lov att bränna i 6 månader där blev mycket brännvin på den tiden men ändå köptes det en hel del utom. Länsmannen kom emellertid när de 6 månaderna var ute och förseglade brännvinspannan och de övriga redkapen som hörde till. Till först i mars skulle linet vara färdigspunnet och börja "pöntas". Det tog en vecka att "pönta" (byka) garnet. Sen skulle garnet tvättas och hängas av det finaste garnet handdukar och "sliten" (grövre lakansväv). Detta skulle sen ut på blekesbackarna att blekas. Då fick folk bytas till att vakta blekena man byggde små stugor vid blekesbackarna där man låg om nätterna och vak- tade, det hände nämligen att tjuvar kom och hälsade på. Allt det vävda användes ju inte i huset en stor del såldes alltid på Larsmässmarkanad på hösten, det var genom vävningen som det kom pengar till huset. Så kom vårarbetet med röjning i hagarna detta räknades till kvinnofolksgörat. Tiden gick fort till slåttern den räknades som högtid sade mor då skulle de alltid kläda sig i nya kläder, mor sade att hon då tog på en ny kjol och nytt linne. Det användes då också ett linne som kallases"öppblöda" det var ett kort linne som togs utanpå det andra. Det var av finare tyg och användes aldrig annars utom när de gick till kyrkan och var istället för våra dagars blus. / Vid kyrkogång hade man vackra sidendukar över axlarna. Slåtteern var tung och arbetssam men rolig, sade mor. Skörden som sedan vidtog utfördes till största delen för hand med skära men lie började användas och mor berättade att man tyckte det var ett riktigt öververk arbetet ju så mycket fortare då. Efter skörden kom så potatisplockningen det var inte svårt att få arbetsfolk på den tiden det var så gott om stugor och särskillt från Istorps socken kom det vandrande stor flockar med folk som ville ha arbete. Det var fattigt oh svårt för folk i småstygogorna. Så klipptes fåren och spinnrockarna kom fram igen på allvar det var mycket som skulle spinnas och vävas till jul. Ungefär så gick arbetet under ett år på den tiden mor tjänade piga det var hårt och slitsamt många gånger, men mor sade att husbondsfolket var rejäla och bra att arbeta åt. När mor på påskdagen 1854 gifte sig, så höll husbondfolket bröllop för henne.
Troll.
I Veddige i Lobjär bodde det troll. Det kom en och red förbi berget jula natt, och då var det så ljust och grant där. Så kom de ut med ett stort glas och skulle ge honom att dricka, men det slängde han bakefter hästen, och så red han över alla åkrar och kom till kyrkemuren, men de högg av hästen. (Josefina Johansson, Sällstorp, f. i Idala 1854.) Trollen var efter en i Veddige. "Rid åkern den breda och inte vägen den smala", ropade de, och det gjorde han. (Fam. Andersson, Sällstorp.) / Det bodde troll i Vabränsbo hög, hela ber- get var som ett tindrande slott ibland. Det var en brud, som blev intagen i berget en gång men så red en man dit och tog ut henne. De kom och gav honom dricka, men det slo han på hästryggen, och så red han sin väg. Trollen sprang efter honom, men då ropade någ- ra troll, som bodde i ett annat berg: "Ta åkern den lena och inte vägen den håle, för Lunderhoff är i hack och i häl !" Han red ifrån dem och kom över kyrk- muren, men de högg av hästen på halve parten. (Britta- Stina Börjesson, Sällstorp, f. i Hamnared 1860)
Tattare.
Det fanns både bofasta krämare och såda na som drogo omkring i Förlanda. En som hette Flotten bodde vid Hean. Vi kallade ho- nom för Flottare-Johan. Flotten kastrera hästar åt folk. Han skulle ha ett kvarter brännvin i före och ett kvarter efter när han kastrerade häs tar. Och så skulle han ha sul och kaka. Det skul- le Sofia hämta före jul. Hon var med honom, när han kastrera, för att hjälpa honom hem, ty han söp sig så full så han orka inte gå, men han var skicklig till sitt arbete, när två karlar stötta honom. En gång var han på grannstället och kastrera en häst, då ramla han mellan hästens ben, men det var ändå så han gjorde ifrån sig. En gång kom han / till Klavekulla under rysk-japanska kriget och så fråga de honom vad han tror om kriget. Och då fick han tag i en tidning och vände den uppoch ner på, och sade: "Apan vinner". Men han menade att Japan vinner, ty han kunde inte lä- sa. Det byggdes en ny väg vid Förlanda och då skulle Flottare-Johan vara med och taga arbete. Det var mellan 18 och 19 hundra talen. Han arbeta inte mer än en halv dag, sen slu- ta han.
Sigfrid Svensson
Inledning. Liar. Lieskaft. Hänga hö. Slåttermaskin. Ångtröska. Liedon. Sädesuppsättning. Ångtröskning. Tröskning. Plejel. Takhalm. Täcka halmtak. Täcka halmtak. Halmtak. Torpet friköpes. Torp. Fattiga. Jordförbättring. Kvarnar. Fosterbarn. Gårdens avkastning förr och nu. Slakt. Slakt. Slåtter. Julmat. Brygd. Julstormen. Slåtter. Julmat. Julstormen. Belysning.
Anders Petter Eliasson
B285A: Gården, boskapen, fisket. Husens inre. Bak. Kor. Får. Jordmån. Taktäckning. Båtar. (Paus.) Drängsysslor. Skörd. Tröskning. Sjöolyckor. Fiskemed, fiskredskap. Strandnamn. Isvinter. Fiskförsäljning och fisktorkning. B285B: Fiskförsäljning och fisktorkning. Matvanor. Julgrisen. Foder, slakt, korv, kött. Julmat. Bryggning. Kaffekokning. Onda tider. Våg och vikt. Torvtäkt. (Paus.) Bygden förr och nu. Kustvaktare. Vrakgods. Rev. Hallarna i Boberg. Vattenkvarn. Middagsstenen.
Gustaf Nilsson
Brygd. Kvarnar. Sågverk. Brunnar. Brunnar. Laggkärl. Smörkärna. Kärna smör. Räfsor. Möbler. Belysning. Stöpa ljus. Linberedning. Möbler. Eldstäder. Kokkärl. Förtennare. Linberedning. Får. Tjudrade kreatur. Jakt. Förvaring av frukt och bröd. Jakt. Tröskning.
Julafton
Om jul skulle de alltid ha halm på golvet, långhalm. Så har jag hört säjas, att när de bredde den hade de sina "ekster". Det var till att lägga kors av halm mittför dörren. T.o.m. i lagården la de kors av halmen innanför dörren. Det var för det skulle bli tur och inget trolltyg komma in. Jag har aldrig sett det, men jag har hört att de gjorde det förr. Julgran hade de alltid. T.o.m. julträd hade de förr. Det var de hade svarvat en pelare och satt pinnar i och klätt det med färgat papper. Det hade de på ett bord. Kreaturen skulle ha bättre ranson julafton på kvällen. Då fick de säkert en "hövanne" till mans. De la på en brasa när de hade gjort å kokningen på julafton. Den fick ligga och bränna så länge den ville, de rörde den inte. Det var jula- brasan. Juldagen på morgonen skulle de se spår i den - se, hurudant det kommande året skulle bli, om det skulle någon födas eller också någon / dö. Om det skulle så vara blev det spår antingen som vände inför eller också utför. När man sitter mittemot ett fönster, ser man ju vid ljussken skuggen både av bordet och dem, som sitter däromkring i fönstret. Den som då satt huvudlös, när de titta ut i den spegelbilden, han skulle dö på året - så har jag hört berättas.
Folksaga Aames nr 1776
Det var strax före jul. I prästgården höll man på att brygga julölet. I kvällningen fingo de för sig, prästen och frua, att de skulle följas åt ned till brygghuset och titta efter, om vörten jäste bra. De voro nygifta, bägge. När de hade tittat lite på vörten och sånt, ville prästen smeka sin fru lie, då de nu vore ensamma. Och det hade hon ingenting emot, förstås. Men det bar inte bättre till, än att klockarn hade smu- git sig in och gömt sig på brygghusvinden, för han tänkte stjäla en del av prästens rara julöl. När nu prästen börja- de kela med sin fru, blev klockarn nyfiken och ville gärna se på, och så sträckte han sig för långt fram över kanten till vindsluckan, och bäst det var, så damp han ned rakt i det stora vörtakaret. Prästen och frun blevo rent hjärtskrämda, för de trodde, / att det var själva fan, som kom ner i vörten, och de sprunge allt vad de orkade. Men på morgonen efter gjorde klockarn sig något ärende ned till prästgården, och då frågade frun honom, om han ville ha vörten till öl- brygden. - För skam ä i ölet, så vill vi inte ha det, sa hon. Klockarn tackade och tog emot. Han var inte rädd för skam, sa han.
Annandag jul.
Staffansriare var förr. De hade klätt ut sej till knektar. Hade hattar med en stor duk av silke med floss på och granna band på rockarna och hästarna hade flätade rumper med sto- ra, breda silkeband i. De var nog tio stycken. När de kom fram till ett ställe, sjung de: Staffan han hälsar god morgon, så rider han fram uti sorgen. Hästen han heter Abelgrå, Abelgrå, den ska Staffan rida på allt för den ljusa stjärnan. Kom, gossar, låtom oss lustiga vara, en gång jul om året bara. Anna, ja Anna, / hon tappar väl ölet i kannan, alltför den ljusa stjärnan, te nästa år vi kommer igen, så står det en vagga vid Annas säng. Annandagens morgon kom pojkar och skulle möka i fähusen. De gjorde fint somligstädes och sprang sin väg; men sen skulle de ha ett litet kalas, môkebollen. Folk gick upp tillia den morron för att få môga själva. - En del pojkar gjorde ofog och skälm- stycken, gav hönsen halm o.s.v.
Kloka
Här var så många tjuvar. Men så var där en kloger (klok gubbe) i Mark, han lagade så de fick bära hem det. E stal så mycket det var i kammern hemma en jul. Pappa gick till bubben. Han talte om, att tjuven hade stulit häcklader här och att han hade sålt den till en handlare i Veddige. De hade stu- lit ullgarn till en dyna och. "I kan inte få igen ´et, men om I vill gå hit när det blivit klart väder, så ska I se ho- nom och då kan I sticka ut ett öga på honom", sa gubben. "Nej, det vill jag inte," sa pappa. Det var en grann däka i Ålekärr. Så var det två (karlar), som tyckte om henne. Men hon orkade inte låta bli att skratta åt dem. De gjorde henne galen för det. En gick till Sträng. "Han, som gjort det, är död nu," sa Sträng. "eljest hade han fått gjort hen- ne slug igen." Så hon blev aldrig bra. / Den kloke gubben var hos oss en gång. Mamma fick inget smör på mjölken. "De är inte långt borte, som missunnar er smö- ret och mjölken", sa gubben. Han kom hem till oss, och mamma fick värma upp en kittel med mjölk, och sedan skar hon i mjölken med kniv. Han var inte dyr. - Det var inte sp illa långt mellan Istorp och Frillesås.
Intervju med Petter Gunnarsson (f. 1901)
Intervju med lantbrukare Petter Gunnarsson, född år 1901. Intervjun gjordes i Kvibille i Halland av arkivchef Göran Hallberg.
Johan Bengtsson
B347A: Slåtter, beten, markröjning. Lövskörd. Tröske. Halmtak. Slakt. Ärjekrok. Harv. Oxar. Vaktepåk. Skelebacke. Betesdjur. Kodoktor. Kosjukdom och bot. Tandläkeri. Exercisen. Präjel och lie. B347B: Liar. Tröskfolk m.m. Ta upp säd. Trave och ria. Får. Gärdsgårdar. Diverse. Sjönevads marknad. Ett inbrott i Klackebo. En julgris. Söerna i Tåghult. Ortnamn. Linberedning. Korv.