Transkriberad uppteckning

Det var strax före jul. I prästgården höll man på att brygga julölet. I kvällningen fingo de för sig, prästen och frua, att de skulle följas åt ned till brygghuset och titta efter, om vörten jäste bra. De voro nygifta, bägge. När de hade tittat lite på vörten och sånt, ville prästen smeka sin fru lie, då de nu vore ensamma. Och det hade hon ingenting emot, förstås. Men det bar inte bättre till, än att klockarn hade smu- git sig in och gömt sig på brygghusvinden, för han tänkte stjäla en del av prästens rara julöl. När nu prästen börja- de kela med sin fru, blev klockarn nyfiken och ville gärna se på, och så sträckte han sig för långt fram över kanten till vindsluckan, och bäst det var, så damp han ned rakt i det stora vörtakaret. Prästen och frun blevo rent hjärtskrämda, för de trodde, / att det var själva fan, som kom ner i vörten, och de sprunge allt vad de orkade. Men på morgonen efter gjorde klockarn sig något ärende ned till prästgården, och då frågade frun honom, om han ville ha vörten till öl- brygden. - För skam ä i ölet, så vill vi inte ha det, sa hon. Klockarn tackade och tog emot. Han var inte rädd för skam, sa han.