Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Talesätt om julen
Ann'da trätt* ä jula slätt, tjugene Knut kör jula ut. *trettondedag
jul
Om jula hade vi roligt förr, må fröken tro. Då hade vi julhalm på golvet och gran. Julgran har vi haft så länge jag kan minnas och jag är sjuttifem år. Julafton var högtiden redan ingången. Då var det bara att ömsa om mat. - Det var uselt om di börja tröska åtta dar efter jul. Di reste en gran å i den satte di en neg. Di fick inte mer än en på varje ställe. Den skulle sitta uppe så länge det fanns nåt i, den kunde sitta uppe tills sommern. Doppa i gryta har väl kommit till senare. Di skulle ha stora ostar, tre pund, så skulle den in julafta. Så skulle barna ha en hög med småkakor. Var det riktigt väl var det två högar. Den skulle di inte röra så länge / julen varade. Det var di som hade former å ta ut kagerna med. Så hade di hästar av juleskaga å di hade förgyllta sadlar på sig. Det var knektar och di var klädda som husarer, å det var dockor å tuppar av vit pepparkak- deg, och di hade färgat i kammen. Kreaturen skulle ju ha lite bättre mat än annas och lite mera frid. Di skulle inte gå i dagligt arbete. Julbad hörde jag aldrig talas om. Det var på så få ställen i klädde i stugan. I Fjärås hade di ett par dm. bredväv utsydd med rött garn på hyllorna, som di hade oppefter taket. Jojomen, di gjorde julkronor av halm. Di var bra stora. Di kunde hitta på å sätta röda dofser på halm###. Kronan var toppiger. Å så hängde den i en ulltrå å den skulle vara röd. Di hade stora tjocka talgljus. Det var trearmade / ljus. Di kalltes för tjuvaljus. Julgranen var klädd med alla sorters papper. Det sista var att di gjorde blommor av vitt papper som pingstliljor. Julhalmen bar allt pojka in. Då var di då så behjälpliga, då slapp en å be dem många gånger. Då skulle en först damma golvet så väl. Men den fick inte bres ut förr- än granen var klädd. Och sen halmen var bredd la pojkarna sig där och där kunde di sova till morron. - Halmen byttes om tre gånger, ibland bara två. det byttes till ny- årsafton och ibland till trettondagsafton. Vi för våran del hade i det längsta, men det är då en trettifem år sen. Julbrasan var väl mest bortlagd i vår tid. Båtsman skulle ha mat. Bönderna kunde ju också skicka till fattigare ställen. Båtsman gick en åtta dar före jul och tog upp sin kost / "sugel och kaka" Di skulle ha bröd och kött eller korv eller fläsk eller vad bönderna hade. Ibland kunde di få både kött och korv eller fläsk och korv. Julklappar har di allt haft före vår tid. Här har di tagit sig för att på senare tid klä ut sig till jultomtar. - För så där en femti år sen kasta di in dem. Di kunde allt ha saker som dugde. - Det var på ett ställe di hade gjort ett stort paket med gödsel och kasta in. Det stod att dotera skulle ha det. Jag tror inte att di fick reda på vem som hade gjort det. Di hade för sig att di skulle sätta mat på bordet om julafton, för då skulle di döda kom- ma och äta, å det var en sägen att om di gav obsalvation på brödet som legat på bordet skulle det vara, som det var sandigt utanpå. Så talte di om att om di gick ut mitt i natten julafta skulle di få se om det skulle bli mycket / hö. Om di fick se att en skata som liksom kom och drog ett hölass, som det var ett strå på, skulle det bli ett dåligt år. Såg di inget blev det bra. Om di gick och titta in i fönstret skulle di få se hur många på det stället som skul- le dö under året. Om di såg någon som var huvudlös miste di någon. Till middan hade di soppa, köttsoppa med morötter och klimpa och ibland potatis. Det skulle göras i ordning dan före julafton. - Till kvälls- mat hade di långfisk, potatis och vitgröt (risgrynsgröt) söning och smörgås. Svinhuvudet skulle vara färdigt då. Ibland hade di sop- pa till kväll också. Det kunde hända att di var så barmhärtiga att di gick till fattiga med ett fat risgröt. Förr rimmade di la till grötan. - Det var bara bröd och smör som skulle stå på bordet, men gröten skul- le tas bort. j Juldan. Di som hade hästar åkte di, men / oftast gick di, för hästarna ville di inte ta ut. Di hade julbloss att lysa sig med när di gick till kyrkan. Det skulle kastas utom kyrk- kemuren. Det fick inte komma in på kyrke- gården. - Det är allt många som har den seden än att inte gå nånstans. Annandan. Di steg upp tidigt så att det skul- le vara rent innan di främmande kom och skulle môga. Annandag jul skulle ung- domen ut i fähusen och rensa, och många gånger i stället för att ta ut smutsen kasta di in. Men en del rensa och stä- da fähuset i ordning. Di skulle "gå å ta mô- gekullen." Det skulle gå i smyg. Då en kom ut sprang di sin väg. Di red Staffan annandag jul. Då var hästa klädda vackert. Jag minns inte att det var mer än en gång. Då red ### in i farstun. Hästen hade stora vackra dofser av ullgarn. - Åkte kälke å så gjorde di la. / Före nyår skulle aldrig en gå ut från ett ställe utan att ha fått nåt, om inte annat så en sup. Tredje da, fjärdeda å femteda jul eller jula- tre da. Då börja julkalasen.
Präst driver tomte genom fönster blyet
På ett ställe hade de en tomte som drog välstånd till huset. De hade en son som kom ut att studera till präst. En jul kom sonen hem, när han blivit präst, och hälsade på föräldrarna. På julafton frågade sonen: "Har ni den lille gossen här ännu som ni hade i min barndom?" Därtill svarade föräldrarna, att så var förhåll- andet. Sonen ville att tomten skulle kallas in i huset men föräldrarna tyckte att han kunde få sin mat ute i ladugården som vanligt. De gamle ville ej vara med därpå, men sonen fordrade det och så sändes bud efter tomten. När denne kommit in, sade prästen: "Vad lön får du för ditt arbete här i huset?" Tomten / svarade att han får mat. "Vad gör du med maten?" säger prästen. Jag ställer den på förstuhallen. "Varför gör du det?" "Ja, på den maten skall en gång dina föräldrar brinna." Sonen sade då till föräldrarna: "När ni nu hört detta, viljen I då ej vara av med tomten?" Föräldrarna hade ingenting däremot, och prästen borrade ett litet hål igenom fönster- blyet, genom detta tvingade han tomten att lemna huset.
Julafton
Något särskilt bråk med julveden förekom icke. Vi ha ju för resten så rysligt lite ved här ute vid kusten, så det blev inte några stora mängder man hade att göra i ordning. Men en ordentlig julbrasa skulle alltid göras på kväll- en. Någon spis hade vi inte i mitt hem och knappt i någon annan stuga heller. Brasan tändes i kakelugnen, och så sutto vi omkring den. Kreaturen. Kreaturen skulle ha sitt nattfoder innan husfol- ket satte sig kring julbordet själva. Fodret skulle vara det bästa man kunde anskaffa. Man sade ingenting till djuren vid utfodringen. / Julstänger. Det brukades aldrig något slags prydnad utanför dörren, varken granar eller enar. Fågelnek. Fågelneken utvaldes vid tröskningen. Man tog alltid en stor och tung nek. Den fästes vid en stake med ett ###- band utöver det vanliga. Sedan julen var förbi kastades den för kreaturen. Doppa i grytan. Seden har ju funnits, men nu är den död för längesen. Men jag minns den från barndomen. Den hade dock aldrig här något särskilt hög- tidligt över sig. Julbad. Något riktigt bad har nog aldrig förekommit i Ölme- valla. Knappast ens någon grundligare stortvätt. Men man skulle nödvändigt ha rena kläder - även / underkläder - på sig innan man satte sig vid jul- bordet. Stugan. Hela stugan skulle tvättas (skuras) från ovan till nedan. Taket bestod ju bara av bräder, och det tålde väl vid en grundlig skrubbrening. Väggarna likaså. Det var bara nakna timmerväggarna. Tapeter kände man inte till. Väggarna skurades grund- ligt till julen - men endast då. Golvet skurades lite oftare, men det fick ju också sin avbasning till jul. Dessa arbeten förekommo dock inte på själva jul- afton. De skulle vara undangjorda förut. Över julbordet mittför den smala väggbiten mellan de två fönsterna, på södra långsidan häng- des i mitt hem alltid upp en papperskrona. Den köptes färdig i stan. Den var av färgat papper med utklippta figurer. Fyra hästar med ryttare travade runt och mellan dem var det fyra tockar (tuppar), / som golo. Men vi hade också kronor av halm, som vi gjorde själva. Halmpiporna glättades väl och avskill- sos i lagom långa bitar vilka sedan samman- bundos medelst trådar, som stuckos igenom var och en av dem. 1) Väggarna saknade som förut sagts tapeter men till jul pryddes de med konterfej (###). Det var pap- persvåder, ungefär så breda som en tapetvåd. De voro försedda med målade (tryckta) bilder, den ena intill den andra. Bilderna kunde föreställa vad som helst. Jag att i vårt hem fanns det ett konterfej, som av- bildade både London och Paris. Det stod under dem. Konter- fejen fästes upp på väggarna i en rad runt alla stugans väggar. De fingo sitta uppe hela julen. Sedan lades de ned i en kista och gömdes till nästa jul. En anna prydnad för väggarna utgjordes av hyllkläden (###). De voro hemvävda av fint linne, ------------------------ 1) Samma typ, som nu finns på arkivet. / ungefär 2½ dm breda och långa efter behag. De voro avdelade med 1 dm breda spetsar i fyrkantiga rutor och avsedda att hängas under vägghyllorna, Jag har ännu bevarat ett sånt "hölleklä", som har varit min mors. Gardiner användes aldrig i vardagslag men sattes upp till jul. Julgran. Julgranen var i min barndom fullständigt okänd här på orten. Den är senare tids påhitt. Julljus. Men ljus hade vi. Vi stöpte dem själva. I vart bondehem, som inte var alldeles för fattigt, slaktades alltid ett nötkreatur till jul. När slaktet var "upprett", blev det att stöpa ljus. En kärna fylldes närapå med hett vatten och ovanpå detta hälldes den smälta talgen. Vekarna hade gjorts färdiga på förhand, långa eller korta, allteftersom man ville ha ljusen långa eller korta. De träddes upp på tunna spetor, så pass många som på en gång kunde doppas i kärnan. Iordningställda hängdes (lades) spetorna upp med ändarna på två emot / varandra ställda stolar, dvs. på ryggstöden. Sen tog den kvinna som skötte om stöpningen, en speta med vidhängande ve- kar i sänder och doppade ned vekarna i den smälta talgen och hängde upp den igen på stolstöden. Och så undan för undan. Ljusens tjocklek berodde på hur många sådana ned- doppningar man gjorde. Julljusen skulle alltid vara ovan- ligt tjocka. Svårast var det att stöpa "tregrenaljus". Det skulle en van och händig kvinna till det arbetet. Men man ville inte gärna vara utan åtminstone ett sådant ljus på julbordet. Julbrygd. I mitt hem bryggades alltid dricka av två tunnor malt till julen. Det egentliga julölet skulle alltid vara ovanligt starkt och gott. Men så bryggades ett något svagare dricka att användas i vardagslag. Humle - odlades rätt allmänt vid går- darna. Den fanns också att få köpa i staden, men sådan humle ansågs sämre. / Julhalm. Det fanns inte en stuga, där man inte hade jul- halm på golvet. I mitt hem skulle alltid far själv bära in halmen. Han visste ju på förhand, huru många halmstukor (###) kärvar, som brukade gå åt. "Stuberna" buros in på eftermiddagen, innan det blev mörkt. Men halmen breddes inte ut då, utan "stuberna" ställdes i förstugan så länge. Därmed vann man också, att halmen inte var så isande kall, när man bredde ut den. Det var först omedelbart, innan man skulle äta högtidsmålet, kvällsvarden, som far äntligen gick ut och langade in "stuberna" och bredde ut hal- men över golvet. En stuka upplöstes inte utan lades hel utmed den ena långväggen. Den skulle tjäna som huvudkudde för dem, som togo sig en lur i jul- halmen. Den första kvällen var det särskilt barnen, som tumlade om i halmen. Några egentliga lekar blev det just / inte på julkvällen. Dels kom det stora kvällsmålet, och dels var kvällen nog lite för helig. Det var inte många, som lade sig ordentligt jul- natten. Kanske en och annan av de gamle, men inte alla de heller. Ungdomen och barnen lågo eller sutto i julhalmen. Ljus brann hela natten. Far själv läste "van- jelet" och någon bön omedelbart före kvällsvarden. Men sen läste ungdomen växelvis högt en god del av natten. Lekar i julhalmen voro många och vanliga. De voro de samma i Ölmevalla, som min gubbe har talat om i Landa. Julhalmen fick ligga kvar ända till Lilla Jul (Kyndelsmässa) eller åtminstone tills en vecka hade gått efter Knut. De gamle tyckte, att det det var så vannt och skönt att gå på. Stugorna voro eländigt kalla i gamla tider, och brände var det då som nu ont om här i dessa skoglösa bygder. / Julklappar. Den seden var alldeles okänd här i min barndom. Julbord och bröd. Alla, som hörde huset till, både små och stora, skulle ha sin julhög. Den skulle bestå av en kaka av varje sorts bröd som bakats till julen. Det blev i vanliga fall fem. Den grövsta och "sämsta" kakan lades alltid underst, ochg sen blev det allt finare och bättre kakor uppåt. Kakorna uppstaplades i följande ordning: 1. Tunnkaka, bakad av grovt rågmjöl 2. Lempa, av siktat rågmjöl, "gyllad" med äggula. 3. Langlempa,samma slags mjöl men med avlång form. 4. Flättekaka, bakad av vetemjöl, bestod av fyra smala degämnen, som flätades samman. 5. Korsveska, också av vetemjöl, bestod av två S-for- made, smala degsträngar, som korsade varandra på mitten; sålunda en rätt typisk svastika. / Julhögarna lades visserligen upp på julbordet, men där skulle de inte ligga. Så snart de voro i ordning, tog envar sin och förvarade, var och hur han ville. Seden bjöd dock, att de fingo inte ätas, förrän julen var över. Sen fingo de användas efter behag. Vanligt var att kakor- na delades ut till särskilt goda vänner eller till behövande. Vörtbröd (###) förekom också till jul. Att gömma något av julbrödet, tills vårarbetet började, är alldeles okänt här. Jag har då aldrig hört talas om den seden. Kvällsvarden. Julbordet dukades med en massa mat. Först och främst bars julosten in. Den hade hedersplatsen mitt för den smala väggbiten mellan de två fönstren på ena långväggen i storstugan. Det var en väldig bjässe, som skulle väga minst två pund (17 kg). Till formen var den fyrkantig, och höjden var alltid betydligt större än en av bottenytans sidor. Den ystes redan vid Lars- / mässotid (10/8). Detta, dels därför, att osten skulle hinna or- dentligt mogna före jul, och dels därför, att då var till- gången på mjölk rikligast. Ystekaret var alltid på innersidorna försett med vackra utskärningar, varigenom osten fick ett grant utseende. Vi brukade aldrig med en mindre ost bredvid den stora, som jag vet varit sed på andra håll, utan på julkvällen "skårades" den stora osten och sen åt vi så länge den rack. Kring den stora osten lades tre stora limpor, så att det hela såg ut så: (väggen) På ena sidan denna till- O □ O ställning, närmast fars O plats vid bordet ställdes den stora "stobaflaska", väl fylld med brännvin. För övrigt fanns det rikligt med sovel: Kött, fläsk, korv och sylta. De viktigaste rätterna voro kroppesoppa (##- #, klimpsoppa), kokad på spadet av grisfötterna, och risgrynsgröt. Till soppan serverades en halv grisfot / till varje karl. Det var ett extra nöje att räkna alla små- benen, som funnos i en sådan fothalva. Den, som inte fick fram det rätta antalet blev utsatt för myck- et begabberi. Det skall nämligen vara 32 ben i en grisfot och sålunda 16 i var halva. Det var ett förskräck- ligt räknande och dividerande. "Julagröden" kokades alltid av risgryn. Den utsirades med sirap, som ur en flasj´khals fick inna ned på gröten i en smal stråle, vilken fördelades över grötytan i mångkonstiga snirklar och arabesker. En mandel lades alltid i gröten. Var det en ogift, som fann den, så betydde det, att han (hon) skulle bli gift under årets lopp. Naturligtvis skulle det rimmas på grötan. Ett par grötrim kommer jag ihåg: Denne gröden ä kokt i en gryta å inte i en spann. Ta inte mer i skea, än du kan föra fram. och: denne gröden ä kokt i en gryta å inte ve ett le: Di säjer, att du lawar te. / (Sist anförda rim är av synnerligen pejorativ art. Det riktas till någon av de vid bordet sittande flickorna och innehåller en direkt beskyllning, att hon befinner sig i grosess. Lawa te, "laga till", betyder just att laga till barnsöl.) Ost, smör, bröd och brännvin stodo framme under de första helgdagarna. Ja, den stora osten fick alltid stå kvar, tills Knut var över. För då först var julen slut. Ett ljus hölls alltid brinnande hela julnatten. Det stod i en vanlig stake på bordet, en mässingstake med fastsittande fot under, i vilket skare kunde falla utan att göra ngn skada. För resten voro ju de flesta av husets folk vakna och uppe hela natten, så att någon kunde passa på att snoppa ljuset. Snoppesax låg alltid framme bredvid ljusstaken. ___ Man dukade aldrig för någon objuden gäst. Fastän seden att låta sängarna stå obegagnade julnatten nog / pekar åt samma håll (Jfr. Ysby 1931), liksom också seden att låta en del mat stå kvar på bordet. Något offer av dryckesvaror, som hällades på golvet är icke känt numera. Inte heller sattes julgröt ut till tomten. Seden att gå runt stugan, och titta in genom fönstret under kvällsvarden, för att se om någon satt huvudlös därinne och sålunda av ödet var bestämd att dö under året, är icke känd numera.
Jul
Den gröten, som de åt av julafton, skul- le stekas i ugnen juldagens morgon. De skulle äta litet av den, innan de gick till kyrkan. Om en främmande kom till ett ställe om juldagen, så kastade de spadet efter långkålen efter honom. Alla ville först hem från julottan, den som kom först hem, fick först inbärgat.
Jul.
Juldagen. En fick inte gå någonstans på juldagen. Inte ens till närmaste gårdstuga. Det ansågs rent av som synd, om någon gjorde det. Annandagen. Det har jag aldrig hört, att en skulle smyga sig in i andras lagård och måka och göra det som ont var på annandan.
Julen.
Drickatunnan skulle vara full före Tomas, annars blev den tom hela året. Julhalmen, råghalm tröskad med slaga, lades in på jul- afton och låg kvar till tjugondag knut. Den användes se- dan till "strö" i ladugården. Man skyndade sig från julottan, ty den som först kom hem från julottan fick först vårat. Osten och brännvinsflaskan stodo på bordet hela julen. Tranlampa med vekegräs, talg och vaxljus lyste man sig med.
Jul.
Bruket att ha julhalm höll sig länge i Landa. Det höll sig så sent, som när jag kom dit. Och länge sen. Det var egentligen brandstodsbolaget, som gjorde slut på seden. Många lekar gjordes i julhalmen. Jag minns särskilt, hur de skulle sitta på en butelj och träda en nål.
jul
Min mamma sa att di hade klätt sig så grant då di red Staffan. Jag minns en enda gång vi var till dera (grannens). Där var stjärngossar, men jag minns inget mer än att di hade nåt di sväng- de runt. Mamma sa att di kallte en Svarte- kong. Jag är helt svart men utav solen bränd men likväl är jag bland konungar känd." Tar å en så la en. vers , jag minns inget mer.
Jul
Den som först var hemma juledan på morron när di sprang i kapp, skulle först få inbärgat. Om juldasnatt är lugn skulle det vara gott märke. Stormade det skulle det fortfara att stor- ma. Juldan om moran skulle kreaturen ha lite bätt- re. Inte skulle di gå nånstans, inget skulle kokas och inte gjorde di rent i lagårn utan det sam- lades vid dörrn och skulle ligga till annandan om morron. Ett par ord ur stjärngossevisan: Om vi stå längre vid Eran vägg så fryser det is i vårt skägg. ------ Du Judas med pungen stig dristigt härfram kanhända det vankas en skilling ibland.
jul
Efter Lusse börja di å stöka till med brygd och bak å slakt. Varje bonde slakta för det minsta en gris å ko eller oxe, å det suglet skulle räcka året om. Julafton. Julveden högg di la vecka före julvec- ka. Julafta kanske di laga till blossa som di skulle ha då di gick till ottesång. - Granar högg di ju å sät- te vid inkörsporten. Å julgranar, en eller två, skulle di ha inne. Julgran har di haft i min tid. Julakronor hade di, knutna i hörnena med granna band. Di klippte av fyra halmstrån (omkring tre dm) å trädde ihop till en fyrkant. Sedan sattes §Det var både små band å garnändar di hade i julkronan.§ fyra uppåt å fyr å nedåt som sluta i en spets. En havrekärve sattes upp åt fåglarna. Di som inte satte upp så blev ansedda för snåla. Så där på e.m. mot kvällen doppa di i grytan. Det kunde la vara både hårt å lent bröd. - Di baka / ju till jul så det räckte till våren. Av julabröt skul- le di alltid gömma en eller två kakor å äta första maj eller första dan di börja våren. Så skulle kreaturen ha hö allihop. Bada brukte di ju på en del ställen, allrahelst barna. I forntiden hade di ju Tygbonader om jul. Å alla sparlakan skulle vara stärkta å rena, å likaså gardiner. - Å julosten skulle stå på bor- det under högtiden å stånka ock. - Di bar in halmen på kvällen. Den skulle vara så fint tillgjord. - Julbrasan, till den skulle di ha den bästa ven som inte spraka, ask eller björk eller bok eller ek. Tände gjorde la far själv. Det var på kväl- len. Varje barn skulle ha sin hög med alla sorters kager. Di skulle spara den till Knut. Då gjorde di ju kalas på sina julkager. På kvällen hade di soppa å gröt å grishuvut på fatet med äpple i mun å en strut i örat. Di hade la en blomma i den eller ett rött band. Då skulle / alla äta på en gång. Husfadern skar både brödet å sug- let. Di skulle äta smörgås å ost. Julosten skulle di känna på först.- Om det fanns skulle di ha äpplen å nötter. - Di hade ju en mandel i gröten. Den som fick den skulle ha lyckan med sig. Den som fick den först skulle bli först gift. Di rimmade till gröten. t.ex. "Denna gröten är kokt i en gryta å inte i en spann. Du ska inte ta mer i skea än du orkar i lann." "Denna grötenär kokt i en gryta å inte på botäl- jer. Jag kan rimma både för herrar å mamseller." Gröten var av risgryn.Di tog la bort allt det andra när som bröt å grishuvut, å osten skulle stå på bort. Om någon gick ut när di satt vidbordet å åt skul- le di kunna se vem som skulle dö under året / för den var huvudlös-. - Di trodde ju på spöken å sånt å då var di ute. Blossen var huggda under sommaren av tjäre- fur som splittrades. Alla di blossa la di på en äng utanför kyrkan å di brann hela ottesången. På julafton red julbocken omkring. Han hade en vrängd skinnpäls å bockahorn på mössa eller hatten. Han hade av hör (lin) gjort skägg å ragg. Om han ba om pengar eller sånt vet jag inte. Han skulle la dela ut julklappa. Om sola skiner juladan så pass som rytta- ren kan sadla hästen, skulle det bli ett gott år. Å inte gick di åt lagårn till kreaturen annat än gav dem vatten å dricka. Di hyfsa inte eller hov ut gödseln på juledan, utan det var en del ungdomar som gick från den ene gårn å till den andre å "tog môgebullen". När di hade môgat gick di till fönstret å sjongde: "Ja môgebullen har vi tatt, men ingen sup har vi fått / Far han sitter på kista, å kallar upp det sista". Å så på di ställa som di inte fick nåt eller det var en ful bonde tog di å hävde in gödseln i stäl- let för di hävde ut den, sela korna å gav grisera halm, å såna där puts gjorde di. "Trettondedag jul kör julen ut", var ett gammalt ordspråk. Några pojkar gick ikring Knutadan å sa: "Vi ska sopa ut jula," men di gick bara för att di skulle få traktat. Det kan la hända di va utklädda. De hade spel med sig, å var det flickor ställde di till dans. Di störste bondbröllop skulle stå mellan jul å nyår.
Jul
Di skulle hugga ved å stacka ris, och så var det allt vanligt husarbete. Tröskningen skulle ju vara fär- dig, men det var ju inte alltid det blev. I mitt hem slak- ta vi grisen, och sen den fjorton dar legat i säl- ta skulle den hängas i stuga vid ugnen och där skulle han hänga över julen. Den fick inte skäras eller röras. Sen togs den bort före nyår. På Lusse skul- le grisen slaktas. Det skulle ske före morron. Och när kvällen kom skulle blodkorven vara kokter. Vi hade ett par slaktare som slaktade grisen. Var det nåt nöt- kreatur som skulle slaktas skedde det på samma gång. Alltid fyra dar före jul skulle di börja baka råg- bröd och sen vörtbröd oc vetebröd. Di höll på i tre dar. En bakte då alltid ett par hundra kakor. Sen hade vi inte trång till å baka. En bakte lite till påsk. / Vi tog åtta dar för oss till brygd och bak. Brygden måste gå först för vörtens skull. Nu är det inte många som bakar vörtbröd. Di kan inte, för det vill allt lite konst till. - Julosten ska ystas på hösten. Då går di ihop från en tio-femton ställen med mjölk. Det håller di på hela september månad. Det ska vara stora ostar på ett par pund. Det gör di än på en del ställen, men inte all- mänt. Det ska vara så stora kalas, så di har alldeles gått ifrån det. Di skulle ha kaffe och dopp när di kom, så många dopper som möjligt. Så mat det bästa en kunde och sen kaffe och dopp igen. Det di ej doppade skulle di ha med sig hem. Di bara lämnade mjölken. Di hjälpte inte till att ysta. När di hade slaktat nötkreatur hällde di talgen i en tunna (di silade den först). Sen doppa di ner en veke och höll på en tjuge gånger.Sen hängdes di upp att torka. Di hade ofta talgen i en kärna som stod i varmt vatten. Di kunde ha en tio ljus på en pinne som di doppa ner. Di ljus di skulle ha till kyrkan var av talg och vax så att di blev fina och gula. Stöpningen skulle ej ske på nå- / gon bestämd dag. Bara så att ljusen skulle hinna torka till julen. Alla bröd var lika till formen. Vi kunde ha olika knäck till olika bröd, en järnknäck till vörtbröd och en rulleknäck till det andra. - Till barnen bakte vi fyrahjulingar, flotte- kager, dövelkatter (Lussekattor). Barnens skulle ha stora högar till julen. Stöden (kyrkväktarn) båtsman och söahulingen skulle ha sulekaga (sugel och kaka). Di kom på julaftons morgon och höll på att gå till kvällen. Då var stöden ofta så full att han knappt kunde gå hem. Båtsman skul- le ha mest med fågning, mat och kaffe och gökar. Såvitt det var möjligt skulle de ha vetekaga och korv eller vetekaga och en fårabog eller vetekaga och en bit fläsk. Nu gick våt båtsman i Sjöbo, Salvebo, Långenäs, Öjersbo, Rös- hult, Havredal och Bolås. På hösten skulle di ha ull och yste. Ystet fick vi bära till dem, och ullen gick båtsmans- käringen och tog upp. (Taråhulingen fick bara lite ull.) Båtsmannen fick vi alltid göra vårn åt, men han släpp- te till säckkornet. / Det var så förskräckligt med julatiggare. Det kunde gå he- la familjer, hustrur med en fyra, fem barn med sig. Di fick efter omständigheterna, lite bröd eller potatis eller mjöl. (Vid vårn kom di och bad om såhavre och läggpota- tis). Di var tacksamma för vad di fick. På Lusse skulle di vara oppe, helst hela natten. Om di kunde skulle di börja tröska klockan tolv. Alla ville va- ra först. Då skulle osten skäras. På julaftons middag började helgen. Då skulle halmen vara bredd. Men på di sista åren var di inte färdiga då, inte förrän mot kvällen. - Vi åt aldrig kväll- mat förrän tolv- ett, och aldrig släckte vi. Doppa i gryta hade vi aldrig så mycket för oss. - I mörkningen då alla hade sysslat från sig, skulle vi ha "sysslabeden," men då var inte soppan färdig. Vi skulle alltid ha soppa. Det var klimpa, buljon, morötter och kålrötter. Till sysslabeden skulle vi ha all slags "söning" mor hade kokt: korv, kött, fläsk. - Till kvällsmat var det "sö- ning", ost, smör, bröd, soppa och efterrätt, mest kräm. Då var drickamuggen och brännvinet på / bordet. Julljusen var tända och julgranen. Granen var klädd med pappersblommor och talgdankar. Di var smala som ett lillfinger. - Den minste skulle läsa högt före och efter maten, och sen var det att sjunga psalmer hela natten. Det var två timmars väg till kyrkan. Till otte skulle vi ha vad slags roseta huvuddukar och scha- letter, men till högmässan skulle det vara svarta huvuddukar. Det togs in ny halm nyårsafta och trettenaf- ta, men den gamla som togs in julafta fick all- tid ligga under. Sen blev den utsopad. Somma tog ut den Knutadan, andra dan efter trettondan. Julen tog slut med trettondan. Dan efter tretton- dan var Knutadan. Di gjorde ljusakronor av halm och hängde i taket. Så gjorde di smycken av halm och satte på hör- nena. Di satte smycken längs gardinerna. Di klöv ett halmstrå så det blev brett och satte ihop det så det blev fyra ögglor. Vår barn gjorde nog sådana.
jul
Lucianatten var den längsta natten. På julnatten kunde alla djuren tala vid tolvslaget och vilddjuren dödade ingen. Det trodde min mormor fullt och fast. Knutadan. Det är gammal sed att di ska börja i det innersta rummet och sopa ut igenom. På Asslöv gör di det Det hör till att di ska klä ut sig. En gång kom det en pojk och en flicka och pojken var klädd till flicka, och flickan till pojke.