Transkriberad uppteckning

Något särskilt bråk med julveden förekom icke. Vi ha ju för resten så rysligt lite ved här ute vid kusten, så det blev inte några stora mängder man hade att göra i ordning. Men en ordentlig julbrasa skulle alltid göras på kväll- en. Någon spis hade vi inte i mitt hem och knappt i någon annan stuga heller. Brasan tändes i kakelugnen, och så sutto vi omkring den. Kreaturen. Kreaturen skulle ha sitt nattfoder innan husfol- ket satte sig kring julbordet själva. Fodret skulle vara det bästa man kunde anskaffa. Man sade ingenting till djuren vid utfodringen. / Julstänger. Det brukades aldrig något slags prydnad utanför dörren, varken granar eller enar. Fågelnek. Fågelneken utvaldes vid tröskningen. Man tog alltid en stor och tung nek. Den fästes vid en stake med ett ###- band utöver det vanliga. Sedan julen var förbi kastades den för kreaturen. Doppa i grytan. Seden har ju funnits, men nu är den död för längesen. Men jag minns den från barndomen. Den hade dock aldrig här något särskilt hög- tidligt över sig. Julbad. Något riktigt bad har nog aldrig förekommit i Ölme- valla. Knappast ens någon grundligare stortvätt. Men man skulle nödvändigt ha rena kläder - även / underkläder - på sig innan man satte sig vid jul- bordet. Stugan. Hela stugan skulle tvättas (skuras) från ovan till nedan. Taket bestod ju bara av bräder, och det tålde väl vid en grundlig skrubbrening. Väggarna likaså. Det var bara nakna timmerväggarna. Tapeter kände man inte till. Väggarna skurades grund- ligt till julen - men endast då. Golvet skurades lite oftare, men det fick ju också sin avbasning till jul. Dessa arbeten förekommo dock inte på själva jul- afton. De skulle vara undangjorda förut. Över julbordet mittför den smala väggbiten mellan de två fönsterna, på södra långsidan häng- des i mitt hem alltid upp en papperskrona. Den köptes färdig i stan. Den var av färgat papper med utklippta figurer. Fyra hästar med ryttare travade runt och mellan dem var det fyra tockar (tuppar), / som golo. Men vi hade också kronor av halm, som vi gjorde själva. Halmpiporna glättades väl och avskill- sos i lagom långa bitar vilka sedan samman- bundos medelst trådar, som stuckos igenom var och en av dem. 1) Väggarna saknade som förut sagts tapeter men till jul pryddes de med konterfej (###). Det var pap- persvåder, ungefär så breda som en tapetvåd. De voro försedda med målade (tryckta) bilder, den ena intill den andra. Bilderna kunde föreställa vad som helst. Jag att i vårt hem fanns det ett konterfej, som av- bildade både London och Paris. Det stod under dem. Konter- fejen fästes upp på väggarna i en rad runt alla stugans väggar. De fingo sitta uppe hela julen. Sedan lades de ned i en kista och gömdes till nästa jul. En anna prydnad för väggarna utgjordes av hyllkläden (###). De voro hemvävda av fint linne, ------------------------ 1) Samma typ, som nu finns på arkivet. / ungefär 2½ dm breda och långa efter behag. De voro avdelade med 1 dm breda spetsar i fyrkantiga rutor och avsedda att hängas under vägghyllorna, Jag har ännu bevarat ett sånt "hölleklä", som har varit min mors. Gardiner användes aldrig i vardagslag men sattes upp till jul. Julgran. Julgranen var i min barndom fullständigt okänd här på orten. Den är senare tids påhitt. Julljus. Men ljus hade vi. Vi stöpte dem själva. I vart bondehem, som inte var alldeles för fattigt, slaktades alltid ett nötkreatur till jul. När slaktet var "upprett", blev det att stöpa ljus. En kärna fylldes närapå med hett vatten och ovanpå detta hälldes den smälta talgen. Vekarna hade gjorts färdiga på förhand, långa eller korta, allteftersom man ville ha ljusen långa eller korta. De träddes upp på tunna spetor, så pass många som på en gång kunde doppas i kärnan. Iordningställda hängdes (lades) spetorna upp med ändarna på två emot / varandra ställda stolar, dvs. på ryggstöden. Sen tog den kvinna som skötte om stöpningen, en speta med vidhängande ve- kar i sänder och doppade ned vekarna i den smälta talgen och hängde upp den igen på stolstöden. Och så undan för undan. Ljusens tjocklek berodde på hur många sådana ned- doppningar man gjorde. Julljusen skulle alltid vara ovan- ligt tjocka. Svårast var det att stöpa "tregrenaljus". Det skulle en van och händig kvinna till det arbetet. Men man ville inte gärna vara utan åtminstone ett sådant ljus på julbordet. Julbrygd. I mitt hem bryggades alltid dricka av två tunnor malt till julen. Det egentliga julölet skulle alltid vara ovanligt starkt och gott. Men så bryggades ett något svagare dricka att användas i vardagslag. Humle - odlades rätt allmänt vid går- darna. Den fanns också att få köpa i staden, men sådan humle ansågs sämre. / Julhalm. Det fanns inte en stuga, där man inte hade jul- halm på golvet. I mitt hem skulle alltid far själv bära in halmen. Han visste ju på förhand, huru många halmstukor (###) kärvar, som brukade gå åt. "Stuberna" buros in på eftermiddagen, innan det blev mörkt. Men halmen breddes inte ut då, utan "stuberna" ställdes i förstugan så länge. Därmed vann man också, att halmen inte var så isande kall, när man bredde ut den. Det var först omedelbart, innan man skulle äta högtidsmålet, kvällsvarden, som far äntligen gick ut och langade in "stuberna" och bredde ut hal- men över golvet. En stuka upplöstes inte utan lades hel utmed den ena långväggen. Den skulle tjäna som huvudkudde för dem, som togo sig en lur i jul- halmen. Den första kvällen var det särskilt barnen, som tumlade om i halmen. Några egentliga lekar blev det just / inte på julkvällen. Dels kom det stora kvällsmålet, och dels var kvällen nog lite för helig. Det var inte många, som lade sig ordentligt jul- natten. Kanske en och annan av de gamle, men inte alla de heller. Ungdomen och barnen lågo eller sutto i julhalmen. Ljus brann hela natten. Far själv läste "van- jelet" och någon bön omedelbart före kvällsvarden. Men sen läste ungdomen växelvis högt en god del av natten. Lekar i julhalmen voro många och vanliga. De voro de samma i Ölmevalla, som min gubbe har talat om i Landa. Julhalmen fick ligga kvar ända till Lilla Jul (Kyndelsmässa) eller åtminstone tills en vecka hade gått efter Knut. De gamle tyckte, att det det var så vannt och skönt att gå på. Stugorna voro eländigt kalla i gamla tider, och brände var det då som nu ont om här i dessa skoglösa bygder. / Julklappar. Den seden var alldeles okänd här i min barndom. Julbord och bröd. Alla, som hörde huset till, både små och stora, skulle ha sin julhög. Den skulle bestå av en kaka av varje sorts bröd som bakats till julen. Det blev i vanliga fall fem. Den grövsta och "sämsta" kakan lades alltid underst, ochg sen blev det allt finare och bättre kakor uppåt. Kakorna uppstaplades i följande ordning: 1. Tunnkaka, bakad av grovt rågmjöl 2. Lempa, av siktat rågmjöl, "gyllad" med äggula. 3. Langlempa,samma slags mjöl men med avlång form. 4. Flättekaka, bakad av vetemjöl, bestod av fyra smala degämnen, som flätades samman. 5. Korsveska, också av vetemjöl, bestod av två S-for- made, smala degsträngar, som korsade varandra på mitten; sålunda en rätt typisk svastika. / Julhögarna lades visserligen upp på julbordet, men där skulle de inte ligga. Så snart de voro i ordning, tog envar sin och förvarade, var och hur han ville. Seden bjöd dock, att de fingo inte ätas, förrän julen var över. Sen fingo de användas efter behag. Vanligt var att kakor- na delades ut till särskilt goda vänner eller till behövande. Vörtbröd (###) förekom också till jul. Att gömma något av julbrödet, tills vårarbetet började, är alldeles okänt här. Jag har då aldrig hört talas om den seden. Kvällsvarden. Julbordet dukades med en massa mat. Först och främst bars julosten in. Den hade hedersplatsen mitt för den smala väggbiten mellan de två fönstren på ena långväggen i storstugan. Det var en väldig bjässe, som skulle väga minst två pund (17 kg). Till formen var den fyrkantig, och höjden var alltid betydligt större än en av bottenytans sidor. Den ystes redan vid Lars- / mässotid (10/8). Detta, dels därför, att osten skulle hinna or- dentligt mogna före jul, och dels därför, att då var till- gången på mjölk rikligast. Ystekaret var alltid på innersidorna försett med vackra utskärningar, varigenom osten fick ett grant utseende. Vi brukade aldrig med en mindre ost bredvid den stora, som jag vet varit sed på andra håll, utan på julkvällen "skårades" den stora osten och sen åt vi så länge den rack. Kring den stora osten lades tre stora limpor, så att det hela såg ut så: (väggen) På ena sidan denna till- O □ O ställning, närmast fars O plats vid bordet ställdes den stora "stobaflaska", väl fylld med brännvin. För övrigt fanns det rikligt med sovel: Kött, fläsk, korv och sylta. De viktigaste rätterna voro kroppesoppa (##- #, klimpsoppa), kokad på spadet av grisfötterna, och risgrynsgröt. Till soppan serverades en halv grisfot / till varje karl. Det var ett extra nöje att räkna alla små- benen, som funnos i en sådan fothalva. Den, som inte fick fram det rätta antalet blev utsatt för myck- et begabberi. Det skall nämligen vara 32 ben i en grisfot och sålunda 16 i var halva. Det var ett förskräck- ligt räknande och dividerande. "Julagröden" kokades alltid av risgryn. Den utsirades med sirap, som ur en flasj´khals fick inna ned på gröten i en smal stråle, vilken fördelades över grötytan i mångkonstiga snirklar och arabesker. En mandel lades alltid i gröten. Var det en ogift, som fann den, så betydde det, att han (hon) skulle bli gift under årets lopp. Naturligtvis skulle det rimmas på grötan. Ett par grötrim kommer jag ihåg: Denne gröden ä kokt i en gryta å inte i en spann. Ta inte mer i skea, än du kan föra fram. och: denne gröden ä kokt i en gryta å inte ve ett le: Di säjer, att du lawar te. / (Sist anförda rim är av synnerligen pejorativ art. Det riktas till någon av de vid bordet sittande flickorna och innehåller en direkt beskyllning, att hon befinner sig i grosess. Lawa te, "laga till", betyder just att laga till barnsöl.) Ost, smör, bröd och brännvin stodo framme under de första helgdagarna. Ja, den stora osten fick alltid stå kvar, tills Knut var över. För då först var julen slut. Ett ljus hölls alltid brinnande hela julnatten. Det stod i en vanlig stake på bordet, en mässingstake med fastsittande fot under, i vilket skare kunde falla utan att göra ngn skada. För resten voro ju de flesta av husets folk vakna och uppe hela natten, så att någon kunde passa på att snoppa ljuset. Snoppesax låg alltid framme bredvid ljusstaken. ___ Man dukade aldrig för någon objuden gäst. Fastän seden att låta sängarna stå obegagnade julnatten nog / pekar åt samma håll (Jfr. Ysby 1931), liksom också seden att låta en del mat stå kvar på bordet. Något offer av dryckesvaror, som hällades på golvet är icke känt numera. Inte heller sattes julgröt ut till tomten. Seden att gå runt stugan, och titta in genom fönstret under kvällsvarden, för att se om någon satt huvudlös därinne och sålunda av ödet var bestämd att dö under året, är icke känd numera.