Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
När ett barn skrek jämmerligt och inte ville tystna, så troddes det att "gasten" hade varit åt det. Man sade att barnet "gastskrek". Uttryck: "gaste å skrike, gastskrike, gaste å gape. Skri- kigt barn kallades för "gast". "Dä ä en rekti gast", en rekti gastonge":
Russhage-Hindrik (Ryssarne 1717), m. m.
Hindrik Russhage i Stenkyrka var en stor »fyr» karl, utmerkt för sin kroppsstyrka, sitt mod och hurtighet och för alla de äfventyr, han ständigt hade för sig. — Engång kom han från fiske-strand; man höll just då afräknings-möte (skattemöte) vid Lauhage. Fogden och Länsmannen voro der för att upptaga skatten af allmogen. Som då Gotland ej just hade något åkerbruk utan boskapsskötsel var ännu deras hufvudsakliga näring, hvarföre Bönderna betalde sin måsta skatt i smör; och en stor balja med skatte-smöret uti stod inne i stugan. — Russe-Hagen hade glömt tiden och hade inga skatte-pengar med sig; dertill hade han väl på morgonen tagit något till bästa så att han var »modenes». När nu Fogden begärde skatt af honom, hade han intet, och började nu i stället att bruka sin goda käft; då Fogden snart bad Länsmannen att häfva Hindrik ut på dörr: men det gick ej så lätt, ty Hindrik var stark som berg. Huru länge de nu »katthalsade», låddes Hindrik att han blifvit skuffad opp i smör-baljan, deri han nu stod i sin stranddrägt med sina stora skor med hoplappade tumstjocka sålor och »saum-rastar». Nu fick Hindrik sin ro, ty smöret blef allt förderfvat, och dermed så gick Russhage Hindrik glad sin väg. — Om en stund kom han åter dit, var då foglig, och betalte »regalt» sin skatt som de andra. Då Ryssarne år 1717 anföllo Gotland, fanns här ingen ordentlig krigsmakt, utan allmogen väpnade sig sjelfva med hvad de hade, sedan de sett våd-kasarna brinna kring hela landet. Ryssarne hade då med sin flotta först lagt sig utan för Kyrkeviken på Fårö, deras Barkasser lågo vid Hammars-grund. — Bönderna hade der tagit till anförare en gammal styckjunkare vid namn »Stubb», som blott hade en enda kanon som de stält på Kyrke-klint. De lyckades ock taga en af Ryssarnes kapare, och med sin ena kanon, väl riktad, afslå Ryssarnes landstigningsförsök på sydöstra udden af Fårö, som derefter kallas Ryssnäs. Fienden lärer sedan dragit sig åt Slite; men der ej heller lyckats komma i land, ty Stubb var väl äfven der emot dem. Sedan landstego de dock vid Östergarn der de i närmaste socknar gjorde stor plundring och förödelse. Nu hade Bönderna emellertid samlat sig, beväpnade efter lägenhet, och en del kommo ock till häst, och ibland dem också vår Russhage Hindrik —, alla anförde af deras anförare »Stubb».1 När Ryssarne sågo allmogens här, vågade de sig ej längre opp i landet, utan flydde åt stranden, då Bondrytteriet förföljde dem i hamn och häl; och Russhagen var så lycklig att han på sin lilla häst, som sades kunna gå med honom öfver »tunar» och allt, lyckades taga till fånga en Ryss, hvilken han i håret jemte hästen släpade med sig tillbaka till Bonde-hären. J. Wallin. [I marg. står]: Det blef ett förfärligt tumult, Bönderna redo öfver hvarandra, skingrade sig och drogo hvar till sitt; lemnande en mängd mat-påsar på platsen, dem en fattig Gubbe, som bodde der, hopsamlade och lefde af långa tiden. G. A. Kolmodin.
Jungfrun på Lickers-hamn
»Jungfrun» är en hög enstaka klippa som står tätt vid sjö-sqvalpet utanför Lickers-hamn; hon är ett sjö-märke för seglare och fiskare. Denna klippa, »Jungrun» skall ha' sitt namn af en mäktig och rik Jungfru, som bodde vid Wale i Stenkyrka och hette Lickers smällä. Hon hade der byggt opp ett Nunne-kloster, hvaraf ännu synes den understa stenfoten af huggen sten. — Hon säges ock ha' uppbyggt Stenkyrka kyrka. — Denna mäktiga och förnäma Jungfru hade då sin skepps-hamn vid Lickers-hamn; men den tiden hon lefde och »regnerade» var vattnet ännu så högt i Östersjön att i klippan (Jungfrun) voro inslagna stora jern-ringar, nyligen borttagna, vid hvilka fartygen på den tiden lågo förtöjda. J. Wallin. [I marg. står]: Klippan ser ut som en Jungfru (Maria?) med ett barn på armen. Olof L:n Lannsa, Fårö.
Tatare-folket
Förr i tiden var det mycket med Tatare-folk här på Landet: de utmerkte sig för sin svartbruna hy, hvita tänder och blixtrande ögon, för sin lättja och snatteri. De hade vanligen någon gammal utsvulten häst på hvilken ofta flere qvinnor suto med sina små barn på ryggen eller också hängde de i korgar på hear sida om hästen; karlarne gingo ijemte och de större barnen: och detta kallades ett »Tatare-fylgä». Af deras svarta ansigtsfärg är ordspråket: »svart som en Tatare». Karlarne kunde någon gång bota gamla koppar-kärl; men qvinnorna spådde i kaffe, eller i kort och i händerna, och botade kreatur och menniskor med läsning och giskeri. Men fingo de ej så mycket de önskade, så förbannade de gården och folket och spådde att de skulle få alla olyckor för både folk och kreatur: hvarföre Bönderna voro mycket rädda för »Tatarar», som för öfrigt lefde af det uslaste afskräde, och kunde aldrig läsa; men de talade sins emellan sitt egna språk, det ingen annan förstod sig på. — Nu äro de alldeles försvunna på Gotland; men ännu kan man igenkänna Tatare-börden hos en och annan, som har samma mörka hy, blåhvita små vackra tänder, svarta hår, sköna bruna ögon och klingande röst. J. Wallin m. fl. [Över titeln står]: Tatarefolket kom ridande två eller tre på hvar häst och buro barnen i säckar på ryggen eller framför sig i förklädet. Tatre-packet var hutlöst, trängde sig in och kokade i spisen, kokte kroppkakor, lefde godt och ref åt sig all ting (VI: 116). C. B. Östman. Tataren Lindahl med sina hustrur och fyra barn for kring (i Got-hem), stundom på en häst. C. Sjöberg, f. 1778. — Tatar-stu'-gifti i Öja (IV: 538). [I marg. står]: Tatrenar, pl.def. (Tatarena) funnos ännu för en 70 år sedan på Fårö. J. J. Båta, f. 1775. Tatare, svarta i hyn, foro kring tiggande, med 2 och flera barn på en häst. C. L. Ausarfve, f. i Roma 1775. Tatare körde kring socknen och lågo på ladan. Anna O:sd:r Bjerges i Eista, f. 1779.
Hustrun »inom kyrka»
Vid Nygranne i Halla begaf sig en Hustru, som efter barnsäng ännu »satt inom kyrka» ut för att för kreatur vakta ett led, hvarigenom folken körde in säd. Hon hade lemnat barnet hemma i vaggan och hade nu satt sig på jorden med ryggen mot ledstocken och fördref tiden med att sy. Bäst det var hörde hon någon tala under sig nere i jorden, och det kom allt närmare och hon hörde flere röster, och slutligen hörde hon dem tydligt säga: »Hugg store lange lusar som Mali har!» — När Hustrun som också hette Magdlena hörde det, tänkte hon genast på sitt barn, sprang opp och sprang åt hemmet det fortaste hon kunde. Men då kommo en stor mängd små menniskor opp ur jorden springande efter henne med stort rop och larm och bådo att hon skulle vänta; men hon sprang det fortaste hon kunde åt hemmet. Som hon kom in i stugan, kastade hon sig lika öfver barnet i vaggan, läste så mycket hon kunde och ropade på den korsfäste frälsaren att Han skulle bevara henne och hennes lilla barn. I detsamma var hela stugan full af de Små, af hvilka alla voro halta och sneda och icke en enda riktigt [utan] fel. De refvo och sleto i henne och ville ha' henne och barnet med sig. Men då hon ropade allt starkare på den kors-fäste, sade slutligen de underjordiska: »Hade du inte ropat så mycket på isse ena Namnet, så skulle du alldrig ha' sluppit oss; för du hade inte att göra ute, så länge du satt inom kyrkan!» — Sedan foro de Underjordiska tillbaka igen, och kröpo alla ner i jorden på samma ställe der de kommit opp: det sågo de som körde säden in; men de visste inte hvad under tiden hade händt Hustrun, som sedan talade om huru farligt hon hade varit i för de Små under jorden. Slut. J. Wallin, Snaldarfve i Martebo. [I marg. står]: Derför brukar man ock, så länge små barn äro odöpta, ha' ljus brinnande om natten, eller elden osläckt. A. Th. Snöbom.
»Jule-packen»
Till Julens högtidlighet hörer att man ur skogen skall släpa hem en den största stock, som kan vara flera alnar lång, och hvilken Jul-afton lägges i spisen och i mörkningen påtändes, då Julen först inkommer. Gårdsmännen bruka hjelpa hvarandra skiftevis Jul-afton att få in Jutepacken i spisen, ofta under spel och musik, t. ex. en marsch; hvarefter de traktera hvarandra med en sup och Jule-kaka, dricka en gång öl, Jul-tunnan slås då först opp, och önska dermed hvarandra en fröjdefull god jul. Jule-packen (grufve-packe eller stock) har mycket högtidlighet med sig, och är så stor att den ligger utom spisen långt ut på golfvet, så att flere kunna sitta på den i rad, värma sig och tala om »historier». — Man brukar kasta de släckta kolen efter Jule-packen ut i ladubåset, för att få god skörd nästa år. Engång skulle en Bonde på Julafton köra sin Jule-packe hem ur skogen¹; men hade inte så väl fått Jule-packen på släden, förr än den trall af. Nå, Bonden »lässade» på igen; men åter så trall den af. Och då han åter med allt större möda fick stocken på slädan och hade kört ett stycke, körde han kull med lasset. Då förstod Bonden att det var »något galet»; hvarföre han högg yxen i ändan på stocken och lät honom så sitta. Då nu stål kommit i stocken, hade Skogs-bysen som dertill förvandlat sig, ingen vidare makt, utan måste nu stilla följa i gård och sedan komma i spisen ; men yxan satt der alltjemt. Då Julepacken sedan var så nära uppbränd, att bara ett litet stycke var qvar och Bonden fruktade förderfva sin yxa i elden, tog han yxan ur Julepacken. Men då blef det ett väsen: med larm och skrik bar det af, ut genom dörren med rop och dån och så till skogs med Bysen! — Slut. Jac. Bolander, Mästerby, Nils Hemmor, Garde & A. Söderdal, Rute. (Julepakken skall räcka till 20:de dagen.) L. Lythberg och Anna Br. Romdal, Martebo.
Nöd i Landet
Fordom var det ofta stor missväxt på Gotland med föga säd och dertill »fodertrång» för »kräken»: man hade hvarken så-säd eller brödsäd och fattigt folk svalt då mest hvart år, under det att bonden ref sina agetak till foder för boskapen. Det var annat än nu! Då måste folket ofta gripa till allehanda nödbröd, vanligen af »hässle-knupp», »raud-baums-fråi» (-frö), »aldar» (ållon) eller »mask» (efter brygd), det man ifrigt tiggde om i prestgårdarna), allt för att blanda i en näfve mjöl till bröds. Men stundom hade man knapt något sädes-mjöl, då man ej sällan måste äta bröd med något säd uti en dag, men två dagar bröd, bakadt på bara »alde-mjöl»; och hårdast var det då man måste förtära välling, gröt och all mat utan salt. J. Fr. Lyth, f. 1797. (Säur-ribbar = af-ribbadt rau'-boms-frö, som ej var så bittert, utan godt till bröds. L. Nordin.) »Aldar» (ållon) vällas först väl, så att skalen gå af, samt malas sedan till mjöl. Hasselknoppen kokades (fordom), då »fränhaiti» gick bort, och »suden» (sådet, spadet) hälldes af, hvarpå det blandades med mjöl och bakades till bröd. »Purrs» (pors) och malört — liksom ännu — blandades med humle och brukades till spisdricka, äfvensom ene-bär, hvilka, när de voro mycket mogna, skakades ned på ett kläde, som man bredt under på marken. — Kut-kött åts fordom allmänt i Burs. C. B. Östman. Ållonen (till »alde-mjöl») torkades först och skalen togos af innan de malades. L. Nordin. Nödbröd af den yttre röda tallbarken, ållon och rågmjöl, 1/3 utaf hvart slag, brukades till bröd omkring 1809 på Stor-landet; men just då vankades det mycket ållon der städes. L. O:n K. Till nödbröd ribbades ängs-syra grönt, hvilket var bäst; eljest ribbade man »rau'-bom» grönt, med frö och allt, som skållades och blandades med mjöl till bröd. Joh. Stenberg, lots på Vestergarn, f. 85. Landshöfdingen, frih. J. Cederström, som var en af våra yppersta styresmän, anmälde hos K. Maj:t under något af nödåren 1826 eller -28 att allmogen alldeles saknade säd och så-korn till våren, hvarpå Höga Vederbörande beordrade behörig myndighet att nedsända spannemålen till Gotland. Men då dermed dröjdes och såningstiden höll på gå menige man ur händerna, afvaktade den raske Cederström ej längre den officielt lofvade spannemålen, utan uppköpte på eget ansvar med risk af hårdt tilltal för besväret — ett par spannemålslaster, som snart kommo till Klinte, dem Kronan i första hand och allmogen sedermera skulle betala. Cederström visste ganska väl att han skulle få tilltal för sin egenmäktiga handling och fick det också ; men, det arma folket var räddadt. Derpå reste Cederström genast upp till Stockholm och förklarade sig inför Hjelten Carl Johan, som väl förstod raska och stora handlingar. — Det var deremot von Segebaden, som på det våldsamma sättet till den nödställda allmogens räddning långt förut, tog de tvenne kornlasterna i Ronehamn. J. D. Lang, f. 1804. N. G: son Herlitz's Bref till v. Segebaden — — om de nödlidandes brödföda — — till Bränneriet (1785). Oxelbär, svinbär, slion, ållon, hasselknopp, — — enbär — — (IV: 538). Mat-lausu, f. def. = ängslott (Norbys i Hörsne), såld för mat. Mor åt som barn barkbröd af tallbark och något rågmjöl. M:1 M :n Langhamars, f. 95 (XII: 154).
Jungfrun på Hallegårda-slott
Vid Hallegårda i Halla äro ännu, jemte namnet, qvarlefvor af hvalf, bågar och källare efter ett stort Slott. Der bodde fordom en mycket mäktig och ogudaktig Herre, som hade hos sig en Jungfru med ej det bästa rykte om sig. Jungfrun var väl vacker, grann och högfärdig; men man sade i tysthet att hon haft barn med slotts-herren. Slutligen blef denne anfallen af sina mäktiga fiender, dervid han sjelf stupade och hans granna slott blef uppbrändt och nedbrutet. Då fann man mellan murarna ben-knotor efter små mördade barn. Misstankar föllo då allt för starkt på Jungfrun, och hon blef satt i fängelse så grann hon var; men hon bara skrattade, höll sig fräck och ville intet bekänna. En piga, som förr tjent på Hallagårda-Slott fick då en natt en uppenbarelse af sju granna Herrar (»vårdar» af de mördade barnen). Nu undersöktes nogare de hittade benen, och de befunnos jemt utgöra qvarlefvorna efter sju gosse-barn. Då blef Jungfrun dömd att halshuggas; men ändå var hon lika stormodig och bekände ej. — För goda ord och pengar, som hon hade godt om, fick den högfärdiga, lifdömda Jungfrun qvällen före afrättningen hålla dans hos sig med alla dem, som för god traktering och vid lustig musik, ville förkorta hennes sista stunder. Midt under dansen kom en mycket vacker Herre in, bad spelemannen att få stämma om violen efter sitt behag, och dansade sedan i vild dans efter »Elf-striket» med den arma jungfrun tills blodet stod efter henne på golfvet. Synderskan och alla visste nu fullväl hur det stod till, och ville gerna sluta den förfärliga hemska dansen, ty det var den onde sj elf, som så grann han var med ludna ben svängde om med den olyckliga. Men dansen kunde ej stadna förrän som någon slutligen sprang fram och skar strängarne af violen. Då stadnade dansen, när »Elfstriket» tystnade, den Onde försvann och synderskan låg der afdånad. Om natten före afrättningen hörde Mäster-mannen sju dåfva hugg i stupstocken, och dervid en röst, som sade: »Så många hugg skall den ha' som här skall dö !» Mästermannen visst väl att det skulle kosta hans lif om ej hufvudet fölle i första hugget, och beslöt att göra sitt bästa. Men då dagen derpå han skulle göra sin tjenst, kunde han ej styra sin hand och bilan bet vid första hugget ej på Jungfruns hvita hals; ej heller vid de fem följande huggen. Efter sjette hugget ropade den döende Jungfrun till, och bekände då först att hon mördat sju gosse-barn, hon haft med sin Herre; och ändtligen vid sjunde hugget af bilan föll hennes hufvud. — Hade hon ej då bekänt, hade Mästermannen fått lägga sitt hufvud på stup-stocken. B. S. Löfstadius. [I marg. är tillskrivet]: Lekstuga — — — den Onde kom in — — — böd upp en flicka att dansa — — — hon ville ej, men måste — — — hon hade en stor grann kam i håret! — och det ville alldrig ta' slut. Ändtligen kom presten med boken i hand — då försvann den Onde. Men presten förmanade flickorna, att ej ha' kam i håret, ty då har den Onde makt med dem. Elisab. Bolin. Enligt sägen hade slottet tillhört en stor herre, som hette Hök (kanske danske landhöfdingen Jens Höög); der skall ock varit »mynteri» eller mynt-hus. An. Maja H:dr.
Röfvare-Bruden
Det var engång en rik Mjölnare, som hade en ung vacker dotter, hvilken han ville ha hederligt bortgift. Och slutligen kom det ock en stor rar friare: men, hur det var, kunde dock alldrig Flickan fatta något riktigt tycke för honom. I alla fall blefvo nu de Unge tu förlofvade eftersom Mjölnaren så ville ha' det. Engång var nu den rike och ståtlige Fästmannen på besök hos sin Fästmö, och han bad henne då att hon någon gång skulle göra honom också ett besök. »Men», svarade Fästmön, »jag vet ju ej hvarest du bor!» »Ja», sade Fästmannen, »jag [har] väl ej tid att följa dig; men jag skall beströ hela vägen med aska.» Nå, sedan engång gaf sig fästmöen åstad efter som askan visade henne vägen. Men, som hon misstänkte att det skulle bli svårt att komma tillbaka, fylde hon sin kjolsäck med ärtar [hvilka hon utströdde eftersom hon gick].1 När hon gått långt, långt bort i skogen allt som ask-randen visade henne, kom hon till ett hus, der utan för hängde en bur med en fågel i som sjöng så beklageligt: »O, unga Brud, vänd om, vänd om! För till ett röfvare-hus du kom!!» Flickan blef då mycket förskräckt; men hon ville dock nu se huru det kunde vara, och gick så dristigt in i huset: då kom hon in i en präktig sal; men der hängde ock en bur med en fågel som sjöng fast sorgligare: »Du unga Brud, — — —!» Men flickan tog dock mod till sig och gick in i nästa rum. Men der fick hon se en faslig syn: en stor hugg-packe (-kubb) med en stor blank bila stod midt på golfvet, rundtomkring lågo fullt af blodiga kroppar och en gammal ful kärring stod och rörde i en gryta som kokte full af sönderhuggna lemmar. — Men kärringen varkunnade sig dock öfver den unga flickan och sade: »Du arma Barn, du är hit kommen i en olycklig stund; jag skulle gerna vilja frelsa dig, men jag är sjelf hit-röfvad och måste här förestå Röfvare-Höfdingens förfärliga hushåll!» Men nu hördes ett förfärligt dån: »Nu kommer Röfvare-Höfdingen hem med alla sina röfvare, sade Gumman, och göm dig nu här bakom detta kärl, för eljest är du olycklig och han ta'r lifvet af dig!» och dermed så gömde Kärringen henne. Emellertid var Röfvare-Höfdingen riktigt hemkommen, åkande i en präktig vagn med en skön Princessa, klädd i full brudeskrud, med krona, ringar, m. m., och han förde henne in i salen och bjöd henne ett glas rödt vin för att stilla henne. Snart fick hon åter ett glas gult vin; och då hon slutligen fick ett glas hvitt vin, bedöfvades Princessan alldeles liksom hennes hjerta spruckit, och nu släpade Röfvare-Höfdingen henne in i det förfärliga rummet, der i hugg-packen stod. Nu högg han sönder Princessans kropp, och dervid stank ett finger bort bakom kärlet der flickan låg dold. När allt nu var bestält med den olyckliga Princessan, ville RöfvareHöfdingen leta reda på Princessans ena finger, som fattades, för det satt en dyrbar ring der på, och han utropade redan: »Här luktar kristet mennisko-blod!» Men kärringen afstyrde allt vidare letande, sade att hon hade maten färdig till honom och de andra röfvarena, och bad henne få leta reda på fingret sedan, [och] att han nu bara ville äta och taga sig en dryck ur guldpokalen och gå till hvila. Nå, Röfvare-Höfdingen gjorde ändtligen så, och somnade snart hårdt in. — Nu tog flickan det afhuggna fingret och kärringen med sig och flydde ur huset: all aska var längesedan bortblåst; men ärterna lågo qvar, och viste dem vägen hem till Mjölnarens hus. En tid derefter gjorde Mjölnaren ett ståtligt gästabud, ja rätt såsom ett bröllop, der till hans dotters fästman med hela sitt följe var inbjuden. — Wid middagsbordet pratade man om hvarjehanda, de förnäma Herrarne om sina krigs-äfventyr och mandater; men då man äfven uppmanade Fästmön att berätta något till lagets nöje, sade hon: »Jag har ej annat än en dröm att omtala, som jag hade i natt.» Då nu Fästmannen och alla gästerna bad henne få höra hennes dröm, berättade hon: »Jag gick en väg från i skogen — — men det [är] bara en dröm beströdd med aska, och jag kom slutligen till ett hus, der en fågel sjöng: »du unga Brud, vänd om, — — —» men det är ju bara en dröm — — m. m. (och nu talte hon allt hvad som händt henne i Röfvare-huset). Men då Fästmannen (Röfvare-Höfdingen) under allt detta blef orolig, ryckte på sig och ville gå ut med sitt också oroliga följe, sack Fästmön alltjemt: »Det var ju bara en dröm! eller drömmen går som strömmen!!» Men då Flickan slutligen talte allt allvarsammare, trädde vakten in i salen, då hon viste opp det afhuggna fingret med ringen på, och sade att hon hade samma gumma i huset hos sig, som kunde intyga att allt vore sant. Nu bleknade Röfvare Höfdingen och alla hans hej duckar, de blefvo gripna af vakten och sedan hängda; röfvare-huset blef undersökt, och alla skatter tillföllo den sköna Mjölnare-dottern, som sålunda befriat landet och sig sjelf från röfvare-Höfdingen. — För sin skönhet och stora rikedom blef hon sedan gift och lycklig för all sin tid. — Slut. Fr. Sjöberg, f. Säve, 1808.
»Kloka Clara»
Den var en gång en Konung, som hade trenne döttrar, af hvilka den yngsta het' Clara. När Konungen engång skulle rida i kriget, var han mycket bekymrat hur han bäst hemma skulle kun[n]a bevara sin[a] döttrar för hvarjehanda farligheter, och obehöriga friare i första rummet. Slutligen fattade han sitt beslut och uppbygde ett högt, högt hus eller torn, deri Princessorna skulle förvaras, och så inrättadt att det icke hade någon vanlig dörr eller ingång, utan så [att] allt skulle upphissas dit. Innan nu Konungen afreste, satte han Princessorna i tornet, förbjöd den strängeligen att der insläppa någon, samt gaf dem hvardera en grön krans, den de skulle bevara till hans återkomst: ty, sade han, om ej krans [en] vore frisk utan vissnad, kunde han deraf se att de ej lydt han befallningar, utan insläppt någon karl till sig. De första dagarna sedan Konungen rest bort, suto de tre sköna Princessorna i tornet, sörjde och greto öfver Konungens bortresa i kriget. Men snart började de någorlunda belåtna se sig om i de vackra rummen i slotts-tornet, der allt var beredt till deras nöje och beqvämlighet. Dock blefvo de snart åter ledsna att sitta så ensamma, skiljda från hoffolket och främmande förnäma besök: de tittade nu alltjemt nyfiket ut genom fönstrerna och önskade bara att någon ville åtminstone se opp till dem. Men en dag så upptäckte de tre Princessorna en ung Prins från närmaste konungarike, som gjorde sin promenad der utanför slottstornet. De tvenne äldsta systrarne ville hjertans gerna mottaga ett besök af den unge vackra Prinsen: de skrattade och pratade med honom hvar dag från fönstren och kastade blommor till hvarandra, och Prinsen [bad] dem att de bara skulle kasta ner sin rep-stege att mottaga honom. Men den yngsta systern, som de andra för hennes klokhets skull kallade »Kloka Clara», afrådde dem allt jemnt från att bryta deras faders vilja och hotade dem alltjemt med hans vrede, så att Princessorna verkligen ej vågade taga opp Prinsen till sig. — Men en dag kom en usel tiggar-gubbe linkandes förbi i ett riktigt hund-väder, och bad och tiggde så ödmjukt att de måtte förbarma sig öfver honom och hissa honom opp i tornet. Kloka Clara afrådde dem allt hvad hon kunde; men de andra barmhertiga systrarna hissade likväl tiggaren opp till sig. Men knapt var tiggaren uppkommen, förrän han lät sin förklädning falla, och en skön Prins stod inför dem. — Då förvånades Princessorna; men Prinsen skrattade för det han lurat dem så bra. De två äldsta Princessorna voro ock snart försonade; men Kloka Clara var och förblef rätt misslynt öfver putset, helst då nu Prinsen skämtande sade, att han prompt skulle ligga hvar sin natt hos dem och sist hos Clara. Mellertid hade de två äldsta Princessorna mycket roligt med Prinsen: de spelade, dansade och lekte hela dagen. Men, efter det var så innerligen trångt om rum i slottstornet, så måste verkligen Prinsen den första naten ligga hos den äldsta Princessan. Aftonen derpå fick han ock härberge hos den andra systern. Tredje dags morgon började redan Prinsen reta[s] med Clara och säga, att hon nästa natt måste beqväma sig att lemna honom sängrum. Hon svarade väl skrattande: »Jo pytt!» men inom sig var hon grufligt ledsen öfver hennes systrars oförsigtighet att släppa in Prinsen, och huru hon nu på behändigt sätt skulle slippa hela natt-besöket; ty [hon] sof verkligen helst ensam i sin goda säng. Men hon var alltid, som hon ock kallades, den Kloka Clara. Hon bäddade nu sin fina säng på ett helt oförtänkt och för Prinsen vådligt ställe, ty under bädden voro vissa öppningar, nu dolda genom de pösande silkes-bolstrarna. När nu Prinsen skrattande och pockande kom för att på allvar sofva natten öfver hos Kloka Clara och redan helt vårdslöst och tungt kastat sig på sängen, så — pladask! damp Prinsen försåtligt ner ur slottstornet. Oppe stod Kloka Clara och skrattade; men Prinsen fick skamflat och förargad linka hem. De äldsta Princessorna voro väl deröfver onda på Kloka Clara; men de måste slutligen dock finna sig. Och innan kort yttrade de för sin kloka Syster, att, sedan hon skaffat bort Prinsen ifrån dem, hade de fått en orimlig håg efter »lyst-mat» ur prinsens eget kök, derifrån de nu bådo att Kloka Clara skulle skaffa dem mat. I början ville hon ej gå till den uppretade Prinsens kök; men slutligen förklädde hon sig mästerligt, gick och anmälte sig till kökspojke hos Hofmästaren: och i anseende till ett stort förestående gästabud blef hon af honom dertill antagen. Men just då maten skulle bäras opp till alla Prinsens gäster, och köksmästaren gick ett ögonblick från köket, så vände Kloka Clara opp och ned på alla grytor och kastruller med alla rara rätter i, slog ett embare vatten i spisen, skref på köksbordet: »Här har Kloka Clara varit, och tagit mat till sina lystna systrar!» hvarpå hon sprang sin väg hem med den finaste maten till sina lystna systrar. Köksmästaren blef grufligt förskräckt vid all denna förstörelsen i köket, hela middags-kalaset var förstördt, och han måste med gråtande ögon inberätta allt för Prinsen, som, då han läste skriften på bordet, alltför väl visste hvem han hade att tacka för allt sammans. En tid hän voro nu Kloka Claras systrar nöjda ; men snart började de hågas efter Prinsens bästa vin. Och lyckades det slutligen dem att få Kloka Clara, att förklädd, hos Prinsens öfverste-munskänk, bli antagen till källarpojke. Då ett stort dryckes-kalas förestod i Prinsens slott, stal Kloka Clara sig till Nykeln till vinkällaren, ryckte tapparne ur alla vin-kärlen, skref på en liggare: »Här har Kloka Clara varit — —!» och sprang så sin väg med det raraste vinet till sina systrar, som nu åter en tid voro tillfredsstälda. Men då detta blef berättadt för Prinsen, befalde han att fasttaga hvar och en misstänkt person, man eller qvinna som komme till slottet, så att han skulle engång [få] fast Kloka Clara. Emellertid började de två äldsta Princessorna i tornet längta efter frukter ur Prinsens trädgård, dit Kloka Clara äfven måtte på Systrarnas bön begifva sig. Hon blef väl af trädgårdsmästaren mottagen, men genast gripen för att inställas för den uppbragte Prinsen, som ock genast blef underrättad om fångsten. Prinsen begaf sig då skadeglad ner i trädgården, der Kloka Clara var fångad, med käpp och tåg för att nu fastbinda Kloka Clara och straffa henne för alla hennes skälmstycken; och hade han förut strängeligen befalt att ingen fick komma in i trädgården och hjelpa henne, huru mycket hon dervid kunde jämra sig och förställa sin röst. Men knapt hade nu Prinsen ensam inträdt till henne för än hon helt behändigt kastade tåget omkring honom, band hon fast vid ett träd, och »daskade» på honom just erbarmligen: Prinsen skrek som en gast, men ingen vågade bryta hans egen befallning och komma till hjelp. När hoffolket slutligen instörtade var Kloka Clara försvunnen öfver muren, och Prinsen låg der mörbultad och sanslös vid trädet, och föll derefter i en förfärlig sjukdom med sår och utslag öfver hela kroppen, hvilket allt hotade Prinsens lif. Men Kloka Clara, ännu ej mättad på hämnd, förklädde sig till läkare, och antagen dertill, förordnade hon att slagta ett kreatur, beströ insidan af det ännu varma skinnet1, och deri insvepa Prinsen. Denne, som till hälften redan afkolat, vaknade nu, ty han trodde att han var i helvetet; och så snart han fick målet igen, så befallte han att den förfärliga kuren skulle upphöra. I alla [fall] föreskref läkaren ännu ett recept, som efter ett par [dagar] skulle begagnas såsom en lenande balsam för Prinsen, och reste så sin väg. När man nu sedan såg på det nya qvarlemnade receptet, så stod der intet annat än: »Här har Kloka Clara —!» Emellertid ångrade nu de begge äldsta Princessorna att de brutit fadrens befallning, blefvo därföre grufligt sjuka, och innan kort fick hvar och en af dem, med 2 dagar emellan, sig en liten prins. Men Kloka Clara, som nu hade fått veta att Prinsens folk rest till staden en afton efter den riktiga läkaren, [hade] lagt de små Prinsarne i en ask, och, då Prinsens folk kommit till stads-porten med vagnen hastigt satt sig i och sagt: kör! Nu gick hon förklädd i sina anvista rum på slottet för att omkläda sig till sjukbesöket hos Prinsen. Men då denne länge och väl väntat på läkarens besök och skickat bud till honom på hans rum, fann man ej läkaren eller någon menniska der, utan på bordet stod blott en ask med de små Prinsarne uti med påskrift: »Dessa små-saker höra Prinsen till — Kloka Clara!» Nu ändtligen fick Princessorna bref från Konungen att han snart skulle komma hem ifrån kriget, det han ock gjorde. Men huru förskräckta blefvo nu ej de två äldsta Princessorna, då de sågo att deras gröna kransar voro förvissnade; men Kloka Claras var alldeles frisk och grön! Alla Princessorna voro vid Konungens hemkomst friska, och de två äldsta ställde sig ock glada; men inom sig voro de hjertängsliga huru det skulle gå då Konungen nu ville se deras kransar. Men Kloka Clara, som beskedligt ville hjelpa dem, hittade som vanligt på råd, hon framräckte först sin friska krans för fadren, som deröfver var nöjd och mycket berömde hennes lydaktighet; sedan räckte hon sin krans bakom ryggen till den andra systern, som nu visade den i sin ordning och sedan på samma sätt smög till den äldsta systern, som nu slutligen visade den temligen friska kransen för Fadern. Nu vardt Konungen än mera glad, tog sina döttrar ner ur tornet, och gjorde ett stort kalas, hvartill han inbjöd alla närboende konungar och Prinsar. — Emellertid var nu Prinsen ändtligen blifven frisk och infann sig äfven på det kongliga gästabådet. Han smilade väl åt de två äldsta princessorna, dem han dock nu nästan föraktade för deras olydnad emot deras Fader; men dock visade han sig mest vänlig emot Clara för hennes lydaktighets och klokhets skull: men Kloka Clara kunde ännu icke fördraga den skälmska Prinsen. Prinsen blef snart, oaktadt alla sina motgångar som Kloka Clara bragt öfver honom, alldeles förtjust i Princessan Clara, och friade verkligen till henne; men endast på Fadrens enträgna föreställningar, kunde hon förmå sig att taga honom till gemål. Prinsen sade nu till sin förlofvade Brud, Clara, att han ville glömma all den förtret hon gjort honom, bara hon kunde akta sig för hans hämnd sjelfva Brudnatten. Då nu på sj elfva bröllopsaftonen Kloka Clara gick och funderade på huru hon skulle undgå Prinsens hämnd, fick hon se en gammal ful och »snorpen» Hoffröken, som satt och sof i ett soff-hörn. Hon bad henne då taga sig någon hvila i en säng i ett aflägset gemak — det ej heller kärringen lät säga sig 2 ggr. Knapt hade de[n] gamla fröknen der lagt sig och insomnat, förr än Prinsen kom på tå fram till den skumma alkoven, och med sitt spanskrör hederligen började traktera belätet, som låg der i sängen. Den gamla Hoffröknen skrek och bad för själ och pina, och sade att bruden sjelf bedt henne gå och lägga sig der; men det hjelpte icke, ty Prinsen ville ta' riktig hämnd på Kloka Clara. Då han slutligen närmare ville se om sin mörbultade kära hälft, fick han se den fula och rödstrimmiga kärringen! — Han beslöt då att alldrig mer vilja bjuda till att hämnas på den verkligen så genom-kloka Clara. Dagen derpå var allting godt och väl mellan det såta Brudparet: de upptogo de små Prinsarna till sina egna barn, och Prinsen blef snart konung och regerade lyckligt öfver sitt folk, som innerligt älskade [honom] och hans Drottning, den »Kloka Clara», som alldrig förnekade sitt2 till-namn. — Slut. Lovisa Säve.
Vattu-minskningen, d. v. s. Landets höjning
Halluta på När, som ligger helt nära socken-kyrkan, har alltid haft bänk-rum för sina åboar i Lau kyrka; ty gården ligger norr om Närs-å, men Närs kyrka på dess södra strand, dit Halluta-boarna vid vatten-flödet om våren och eljest ej kunde komma: så genomskuret af vatten-gångar var Gotland i fordna tider. N. Klingwall, Rådman, f. i När 1781. I »Sunnen» (hage upp före Tåmt-bod fiskläge i Rone) synas ännu (1859) stenrader efter »länningar», der »gamle Tåmt-bod» i ur-tiden låg. I Gullgarde »gärdar» (äng), nu åker, funnos på backen »båtlänningar» och »älld-föiri» (spisar) efter strandbodar och stenar med genomhuggna hål till »sättnings-stenar». P. Ronander, Rone. I gamle Holm-vaktaren Holmers tid var »Rajnen» (eller Land-halsen eller Edet) på Närs-holm ej bred'are än att han der kunde möta hästar. Denne Holmer hade Närsholm i 30 och sonen i 40 år. Hans Holmer, Rovalls på När, f. 1802.
Gång under Roma kloster-kyrka
Under »Nunne»-kyrkan i Roma gick en underjordisk gång, som skulle räcka från kloster-kyrkan 1/2 fjerdings-väg bort till Roma kyrka, der den skulle sluta i en uppgång med trappor bakom altaret. — En-gång skulle den modige och konstfulle »Högbro-Jaku» undersöka den dolda gången för att vinna de gömda skatter, man förmodade lågo der. Han lät fira sig ned med ett tåg och hade lykta med sig: gången var lagd och murad af tegel och så bred att 3 man kunnat gå i bredd. Fram i gången hängde den ena ljuskronan efter den andre: en af dessa tog han. Men nu blef han förskräckt och ryckte ängsligt på tåget; ty en stor hund med hängande blodröd tunga kom rusande mot honom: han kom med plats undan, och var sjuk lång tid derefter. B. S. Löfstadius. [I marg:en står]: Vid gräfning i Gull-åker vid Roma kloster påfanns under Landsh. Aschlings tid en tegel-murad trumma eller gång under jorden; men A. förbjöd dess öppnande. A. O:son Björksarfve. Då man gräf de vid Roma fordna kloster-kyrka fann man en ingång med en stor jern-dörr med lås före (under frih. v. Rajalins tid) ; men R. förbjöd likaledes att öppna den. P. Mårt:n Karby g. J. G. Kling-wall. I marg.: Oftast syntes i skymningen i kyrkan (då kostall) skuggor och spökelser af Klosterfolket, än vandrande skugglikt långs väggarna, än såsom varelser, som höllo sig i båsstockarna och grinade, än »vissnande» bort, än förföljande folket öfver marken hem. Isynnerhet helgadsaftnarna »gnölade» det under jorden, helst under ett visst bås (der tjuren stod) och der alldrig något kräk trifdes. Inne i kyrkan åt v. gick en smal gång till Roma kyrka. Gamla Stina i »Kransen» Ladugårdspiga.