Transkriberad uppteckning
Vid Hallegårda i Halla äro ännu, jemte namnet, qvarlefvor af hvalf, bågar och källare efter ett stort Slott. Der bodde fordom en mycket mäktig och ogudaktig Herre, som hade hos sig en Jungfru med ej det bästa rykte om sig. Jungfrun var väl vacker, grann och högfärdig; men man sade i tysthet att hon haft barn med slotts-herren. Slutligen blef denne anfallen af sina mäktiga fiender, dervid han sjelf stupade och hans granna slott blef uppbrändt och nedbrutet. Då fann man mellan murarna ben-knotor efter små mördade barn. Misstankar föllo då allt för starkt på Jungfrun, och hon blef satt i fängelse så grann hon var; men hon bara skrattade, höll sig fräck och ville intet bekänna. En piga, som förr tjent på Hallagårda-Slott fick då en natt en uppenbarelse af sju granna Herrar (»vårdar» af de mördade barnen). Nu undersöktes nogare de hittade benen, och de befunnos jemt utgöra qvarlefvorna efter sju gosse-barn. Då blef Jungfrun dömd att halshuggas; men ändå var hon lika stormodig och bekände ej. — För goda ord och pengar, som hon hade godt om, fick den högfärdiga, lifdömda Jungfrun qvällen före afrättningen hålla dans hos sig med alla dem, som för god traktering och vid lustig musik, ville förkorta hennes sista stunder. Midt under dansen kom en mycket vacker Herre in, bad spelemannen att få stämma om violen efter sitt behag, och dansade sedan i vild dans efter »Elf-striket» med den arma jungfrun tills blodet stod efter henne på golfvet. Synderskan och alla visste nu fullväl hur det stod till, och ville gerna sluta den förfärliga hemska dansen, ty det var den onde sj elf, som så grann han var med ludna ben svängde om med den olyckliga. Men dansen kunde ej stadna förrän som någon slutligen sprang fram och skar strängarne af violen. Då stadnade dansen, när »Elfstriket» tystnade, den Onde försvann och synderskan låg der afdånad. Om natten före afrättningen hörde Mäster-mannen sju dåfva hugg i stupstocken, och dervid en röst, som sade: »Så många hugg skall den ha' som här skall dö !» Mästermannen visst väl att det skulle kosta hans lif om ej hufvudet fölle i första hugget, och beslöt att göra sitt bästa. Men då dagen derpå han skulle göra sin tjenst, kunde han ej styra sin hand och bilan bet vid första hugget ej på Jungfruns hvita hals; ej heller vid de fem följande huggen. Efter sjette hugget ropade den döende Jungfrun till, och bekände då först att hon mördat sju gosse-barn, hon haft med sin Herre; och ändtligen vid sjunde hugget af bilan föll hennes hufvud. — Hade hon ej då bekänt, hade Mästermannen fått lägga sitt hufvud på stup-stocken. B. S. Löfstadius. [I marg. är tillskrivet]: Lekstuga — — — den Onde kom in — — — böd upp en flicka att dansa — — — hon ville ej, men måste — — — hon hade en stor grann kam i håret! — och det ville alldrig ta' slut. Ändtligen kom presten med boken i hand — då försvann den Onde. Men presten förmanade flickorna, att ej ha' kam i håret, ty då har den Onde makt med dem. Elisab. Bolin. Enligt sägen hade slottet tillhört en stor herre, som hette Hök (kanske danske landhöfdingen Jens Höög); der skall ock varit »mynteri» eller mynt-hus. An. Maja H:dr.
