Transkriberad uppteckning

Det var engång en rik Mjölnare, som hade en ung vacker dotter, hvilken han ville ha hederligt bortgift. Och slutligen kom det ock en stor rar friare: men, hur det var, kunde dock alldrig Flickan fatta något riktigt tycke för honom. I alla fall blefvo nu de Unge tu förlofvade eftersom Mjölnaren så ville ha' det. Engång var nu den rike och ståtlige Fästmannen på besök hos sin Fästmö, och han bad henne då att hon någon gång skulle göra honom också ett besök. »Men», svarade Fästmön, »jag vet ju ej hvarest du bor!» »Ja», sade Fästmannen, »jag [har] väl ej tid att följa dig; men jag skall beströ hela vägen med aska.» Nå, sedan engång gaf sig fästmöen åstad efter som askan visade henne vägen. Men, som hon misstänkte att det skulle bli svårt att komma tillbaka, fylde hon sin kjolsäck med ärtar [hvilka hon utströdde eftersom hon gick].1 När hon gått långt, långt bort i skogen allt som ask-randen visade henne, kom hon till ett hus, der utan för hängde en bur med en fågel i som sjöng så beklageligt: »O, unga Brud, vänd om, vänd om! För till ett röfvare-hus du kom!!» Flickan blef då mycket förskräckt; men hon ville dock nu se huru det kunde vara, och gick så dristigt in i huset: då kom hon in i en präktig sal; men der hängde ock en bur med en fågel som sjöng fast sorgligare: »Du unga Brud, — — —!» Men flickan tog dock mod till sig och gick in i nästa rum. Men der fick hon se en faslig syn: en stor hugg-packe (-kubb) med en stor blank bila stod midt på golfvet, rundtomkring lågo fullt af blodiga kroppar och en gammal ful kärring stod och rörde i en gryta som kokte full af sönderhuggna lemmar. — Men kärringen varkunnade sig dock öfver den unga flickan och sade: »Du arma Barn, du är hit kommen i en olycklig stund; jag skulle gerna vilja frelsa dig, men jag är sjelf hit-röfvad och måste här förestå Röfvare-Höfdingens förfärliga hushåll!» Men nu hördes ett förfärligt dån: »Nu kommer Röfvare-Höfdingen hem med alla sina röfvare, sade Gumman, och göm dig nu här bakom detta kärl, för eljest är du olycklig och han ta'r lifvet af dig!» och dermed så gömde Kärringen henne. Emellertid var Röfvare-Höfdingen riktigt hemkommen, åkande i en präktig vagn med en skön Princessa, klädd i full brudeskrud, med krona, ringar, m. m., och han förde henne in i salen och bjöd henne ett glas rödt vin för att stilla henne. Snart fick hon åter ett glas gult vin; och då hon slutligen fick ett glas hvitt vin, bedöfvades Princessan alldeles liksom hennes hjerta spruckit, och nu släpade Röfvare-Höfdingen henne in i det förfärliga rummet, der i hugg-packen stod. Nu högg han sönder Princessans kropp, och dervid stank ett finger bort bakom kärlet der flickan låg dold. När allt nu var bestält med den olyckliga Princessan, ville RöfvareHöfdingen leta reda på Princessans ena finger, som fattades, för det satt en dyrbar ring der på, och han utropade redan: »Här luktar kristet mennisko-blod!» Men kärringen afstyrde allt vidare letande, sade att hon hade maten färdig till honom och de andra röfvarena, och bad henne få leta reda på fingret sedan, [och] att han nu bara ville äta och taga sig en dryck ur guldpokalen och gå till hvila. Nå, Röfvare-Höfdingen gjorde ändtligen så, och somnade snart hårdt in. — Nu tog flickan det afhuggna fingret och kärringen med sig och flydde ur huset: all aska var längesedan bortblåst; men ärterna lågo qvar, och viste dem vägen hem till Mjölnarens hus. En tid derefter gjorde Mjölnaren ett ståtligt gästabud, ja rätt såsom ett bröllop, der till hans dotters fästman med hela sitt följe var inbjuden. — Wid middagsbordet pratade man om hvarjehanda, de förnäma Herrarne om sina krigs-äfventyr och mandater; men då man äfven uppmanade Fästmön att berätta något till lagets nöje, sade hon: »Jag har ej annat än en dröm att omtala, som jag hade i natt.» Då nu Fästmannen och alla gästerna bad henne få höra hennes dröm, berättade hon: »Jag gick en väg från i skogen — — men det [är] bara en dröm beströdd med aska, och jag kom slutligen till ett hus, der en fågel sjöng: »du unga Brud, vänd om, — — —» men det är ju bara en dröm — — m. m. (och nu talte hon allt hvad som händt henne i Röfvare-huset). Men då Fästmannen (Röfvare-Höfdingen) under allt detta blef orolig, ryckte på sig och ville gå ut med sitt också oroliga följe, sack Fästmön alltjemt: »Det var ju bara en dröm! eller drömmen går som strömmen!!» Men då Flickan slutligen talte allt allvarsammare, trädde vakten in i salen, då hon viste opp det afhuggna fingret med ringen på, och sade att hon hade samma gumma i huset hos sig, som kunde intyga att allt vore sant. Nu bleknade Röfvare Höfdingen och alla hans hej duckar, de blefvo gripna af vakten och sedan hängda; röfvare-huset blef undersökt, och alla skatter tillföllo den sköna Mjölnare-dottern, som sålunda befriat landet och sig sjelf från röfvare-Höfdingen. — För sin skönhet och stora rikedom blef hon sedan gift och lycklig för all sin tid. — Slut. Fr. Sjöberg, f. Säve, 1808.