Transkriberad uppteckning

Hindrik Russhage i Stenkyrka var en stor »fyr» karl, utmerkt för sin kroppsstyrka, sitt mod och hurtighet och för alla de äfventyr, han ständigt hade för sig. — Engång kom han från fiske-strand; man höll just då afräknings-möte (skattemöte) vid Lauhage. Fogden och Länsmannen voro der för att upptaga skatten af allmogen. Som då Gotland ej just hade något åkerbruk utan boskapsskötsel var ännu deras hufvudsakliga näring, hvarföre Bönderna betalde sin måsta skatt i smör; och en stor balja med skatte-smöret uti stod inne i stugan. — Russe-Hagen hade glömt tiden och hade inga skatte-pengar med sig; dertill hade han väl på morgonen tagit något till bästa så att han var »modenes». När nu Fogden begärde skatt af honom, hade han intet, och började nu i stället att bruka sin goda käft; då Fogden snart bad Länsmannen att häfva Hindrik ut på dörr: men det gick ej så lätt, ty Hindrik var stark som berg. Huru länge de nu »katthalsade», låddes Hindrik att han blifvit skuffad opp i smör-baljan, deri han nu stod i sin stranddrägt med sina stora skor med hoplappade tumstjocka sålor och »saum-rastar». Nu fick Hindrik sin ro, ty smöret blef allt förderfvat, och dermed så gick Russhage Hindrik glad sin väg. — Om en stund kom han åter dit, var då foglig, och betalte »regalt» sin skatt som de andra. Då Ryssarne år 1717 anföllo Gotland, fanns här ingen ordentlig krigsmakt, utan allmogen väpnade sig sjelfva med hvad de hade, sedan de sett våd-kasarna brinna kring hela landet. Ryssarne hade då med sin flotta först lagt sig utan för Kyrkeviken på Fårö, deras Barkasser lågo vid Hammars-grund. — Bönderna hade der tagit till anförare en gammal styckjunkare vid namn »Stubb», som blott hade en enda kanon som de stält på Kyrke-klint. De lyckades ock taga en af Ryssarnes kapare, och med sin ena kanon, väl riktad, afslå Ryssarnes landstigningsförsök på sydöstra udden af Fårö, som derefter kallas Ryssnäs. Fienden lärer sedan dragit sig åt Slite; men der ej heller lyckats komma i land, ty Stubb var väl äfven der emot dem. Sedan landstego de dock vid Östergarn der de i närmaste socknar gjorde stor plundring och förödelse. Nu hade Bönderna emellertid samlat sig, beväpnade efter lägenhet, och en del kommo ock till häst, och ibland dem också vår Russhage Hindrik —, alla anförde af deras anförare »Stubb».1 När Ryssarne sågo allmogens här, vågade de sig ej längre opp i landet, utan flydde åt stranden, då Bondrytteriet förföljde dem i hamn och häl; och Russhagen var så lycklig att han på sin lilla häst, som sades kunna gå med honom öfver »tunar» och allt, lyckades taga till fånga en Ryss, hvilken han i håret jemte hästen släpade med sig tillbaka till Bonde-hären. J. Wallin. [I marg. står]: Det blef ett förfärligt tumult, Bönderna redo öfver hvarandra, skingrade sig och drogo hvar till sitt; lemnande en mängd mat-påsar på platsen, dem en fattig Gubbe, som bodde der, hopsamlade och lefde af långa tiden. G. A. Kolmodin.