Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
Gasten skrek utåt sjön somliga kvällar. Vi brukade säga, att det skulle bli någon olycka på sjön, när han skrek. Så länge som ett lik låg i vattnet och inte hade blivit jord-kastat, så var det gast. Gasten skrek som när en människa håller på och skall drunkna. Utåt Vänsbergsviken fick en allt höra gasten ibland, men nu har det tagit slut på den också.
Thors-pjäsku och Dricke-byttan
Då några Bönder engång lågo ute på vrak, uppkom ett förfärligt åskväder; och som åskan kom allt mera hotande och närmare, sade en gammal Bonde till de andra kammeraterna i båten, att de genast skulle se efter om ej »pruppen» vore ur dricke-byttan, ty eljest kunde Thorspjäsku krypa in i byttan, då »thornet», som slog efter Thors-pjäsku, skulle göra dem olyckliga med man och alla. Men drickbyttan var tom och pruppen verkligen ur henne; hvarför de genast häfde drickebyttan öfver bord i sjön, då thornet straxt slog i drickbyttan. — Slut. L. 0. K. A. Söderdal. Också: Vid Lickershamn. J. Wallin.
»Hveit-årrm»
»Ann tok ann släikan, u läggdi han äi a gröitu, u så gikk han äut männs dä skuddi kuma til koka. Da kåmm a tiggu-kärling mä' säina dotur, u ha duppa fingri äi gröituna. Dä var hatt så ha trax drog upp dä u putta dä äi munnen. U bärä ha da smaka sudi, så fick ha vita all ting. — 'Å, mor! nå vait u ser jag allt sum sket jär, u allt hvad sum skall hända Idur u mig ända tiss I dåie!' Kar'en kåmm inn u blaiv aumbur, u han at sudi u årmen mä'; men inti fikk han vita!» L. O. K. [Originaluppteckning av Carl Säve finnes i MS 630, s. 134 (1854.] Veisdoms-årmen bor under träd, som alltid under vintern äro gröna (I: 597 0. 1105). Skall kokas lyckt. Presten befallde sin piga koka den — — fingret i munnen — deraf hon visste all ting: om korna skulle kalfva qvig- eller stut-kalfvar, hvilken färg de skulle få, m.m., som allt slog in. Presten blef derför ond på henne; ty han ville väl få visdomen sjelf. Soph. Svenson, Anga. Koncept till III: 313 i R 625: To, s. i6o (1872). »Veisdoms-årmen» bor und. träd, s. ha' löf und. vintern. Skall kokas lyckt. Presten befalte pigan koka den — fingret i munen. — Visste all ting: om korna skulle kalfva qvind- ell. stut-kalfvar, h:d färg de hade, — s. slog in; P:n blef derf. ond.
»Skepps-rådet»
Under seglingen i sjön hörde sjö-folket att det tre gånger efter sig ropade ur märsen: »Fira segel!» Men skepparen sade: »Lät stå som står!» Då hördes det fjerde ropet: »Nu släpper jag!» och med det samma brast stor-masten i »märsgangen» (= der märsen sitter) och gick öfver bord; ty »skepps-rådet» kunde ej längre makkta hålla uti. En annan gång i sjön ropade »rådet» till ror-mannen: »ror i lä!» men han lydde ej. Då fick han en så dugtig örfil att han släppte roret och tumlade med det ner i lä; och i det samma skrapade skutan så nära en blind-klippa, att spånorna av skepps-sidan suto qvar på honom: och fartyget var räddadt! L. 0. K. J. Kalström, Fårö. Engång en middagsstund på bortresan under stilla och vackert väder, hörde alla ombord, både på däck och i kajutan, att det ropades högt »Calle!» men denne ensam, som ropades hörde intet. Men på hemresan gick samme man öfverbord. S. Svenson, Anga. Koncept till III: 145 i R 625: 3 (V), s. 32 (1854). Rådet ropte ur mersen 3 gånger: fira segel! 4:de ggn: nu släpper! — Skepparen sade: »lät stå som står!» — Stormasten i märs-gangen brast: Rådet kunde ej längre makkta hålla uti. Rådet ropte: »ror i lä!» rormannen lydde icke: örfilen small, ror.m:n tumlade, o. flög i lä, o. nu skrapade skutan så nära en blind-klippa att risporna sato på henne. Koncept till III: 145 i R 625: l0, s. 160 (1872). Calle! ropades det: alla hörde det om bord, både i kajutan o. på däck, hvarest en sjöman stod, m han ensam hörde intet — en middag då det var stillt o. alla skaffade. — På hemresan gick C. öfver bord.
Ryssarne i Anga (1717?)
Allt folket flydde i början till skogs att rädda lif och egendom, utom en gammal qvinna, troligen vid Botikar, som var så gammal att hon ej brydde sig om att und-fly döden, i fall fienden ville henne illa till lifvet. Ryssarne kommo så in i stugan och plundrade och ville tvinga gumman att säga hvart de andra menniskorna tagit vägen; men oaktadt allt hot sade hon ingenting — om de ock ville döda henne sade hon sig vara gammal nog och dertill beredd. Ryssarne förde henne då ut i det närbelägna Prest-»änget»1 strax vid kyrkan, deruti de satte henne på en eke-»stumble» och rände ett spjut igenom henne. — Men efter denna dag växte alldrig mer något gräs på det stället. — Slut. J. Levin, Källunge.
Krut-skeppet i Slitö
En skepps-capten hade gjort så illa att han skulle dö. Emellertid låg han med sitt skepp som var lastadt med krut i Slite-hamn. Han hade gjort ett rör nere ifrån lastrummet opp till kabysan och eldstaden, och narrade så till sig en kärring, som för en silfverklocka skulle röra i gröten en stund. Under tiden skulle den brottslige Captenen med sin besättning smyga sig i land; men innan han hunnit det, hade elden ledt sig ned i skeppsrummet, och skeppet sprang i luften med honom och alla man; och folket på Slite dödades jemväl deraf. Af den förfärliga luft-skakningen sprack då ock Othem kyrka — och Othem och Boge kyrkor spräcktes. J. Borg, Levide. [I marg. står]: »Krut-skippet i Slite» gick i luften — säkert genom något skällmeri med någon »sväfvul-trad» — — alla rutor i husen sprungo ut, men ingen menniska saknades; ty allt folk var i land, »uppe äi byggdumi». (berättadt af L. Utbunges mor). Krutskeppet sprang för en 80 år sedan. — En kärring undrade mot skepparen om de ej hade kallt ute på fartyget. »Åh nej», svarade han, »vi steka nu hare derute —!» När skeppet sprang, flögo stycken och björkved de haft om bord långt upp i land. Lars Hagman Olsson, Handlande »Ända till När», sade man, att dånet hörts af det i Slite springande Krutskeppet, hvilket låg infruset uti isen, hvarpå man gick till och från det samma. När eld var kommen lös om bord, var Captenen ej der (hvilket var honom förbudet). Sedan folket på egen hand försöktsläcka, men det ej syntes kunna lyckas, gingo de från fartyget. Captenen mötte dem då på isen, befalte dem återvända till fartyget att släcka. Men då dessa sade, att det var omöjligt och att man der blott skulle spilla lifvet, återvände Captenen ensam dit, hvarefter skeppet snart sprang i luften. Hör-saga af Nils Klingvall, Gust.son, f. 1781. Då krutskeppet i Slite hamn sprang i luften 1758, sprang en fönsterhake af kroken i kammaren, hvarest kyrkoherden Israel Kolmodin satt uti Eista prestgård: det var då ingen blåst, men stilla och lugnt. Carl Eneqvist, f. 92, dotterson, Prost i Källunge. »D. 17 (Mars 1758) sprang k. 4 om morgonen Krut-fartyget i Slite i luften, då många hus skaddes.» — Gust. Klingwall's Almanacka (1758). »År 1758 d. 17:de Mars förolyckades Crono-fartyget i Slijthe hvilket innehade 1200 t:nor krut mäd all annan ammunition, och språng i luften. Capitteinen måste och sättia lifvet til —». Anteckn. i 1758 års Almanacka, gjord i Sionum.
Heinum-kärringen och Grodan med halmstrået
Engång gingo folk i en åker och skar säd, då de fingo der se en stor tjock groda, hvilken de omöjligt kunde bli af med: de buro henne bort flera gånger, men hon kom dem åter alltjemt med obehag för fötterna. Då fann slutligen en gumma, som bland de andra tog upp säd, nemligen sjelfva Heinum-kärringen, som naturligtvis var klokare än de andra, att knyta om henne med ett band af några halmstrå, på det hon beqvämligare skulle kunna bära henne bort och äfven med detta omband hindra henne att återkomma i åkern. — När sedan Heinum-Kärringen om natten låg i sin säng bultade det på hennes dörr och det var grodans man, som kom och bad henne, att hon skulle komma ner till dem och förlösa hans hustru. Hon ville ej i början följa med; men hon besinnade sig snart och gjorde som han sade: då det bar af ner igenom jorden, der hon snart fick se den lilla barnsängshustrun i sin nöd, ännu alltjemt med ombindseln af halmstrået om lifvet: så snart nu Heinumkärringen tog bindseln af henne, blef hon genast förlöst, m.m. (L. Engqvist.) — — åter då Heinum-Kärringen vardt nedkommen till de Små under jorden att förlösa den lilla barnaföderskan, sade hon sig ej töras gå till sängen, ty just öfver qvinnan hängde en stor qvarnsten i en silkestråd; men då sade man henne, att det ej var farligare för henne än den stund då hön sjelf band halmstrådet om grodan i åkern, som just var samma lilla barnsängshustru. Snart blef nu, sedan halmstrået var borttaget, qvinnan förlöst. — Nu såg hon sina två pigor stå och mala sofvande, emedan de ej läst sina böner, när de gått till sängs. De Små bådo henne nu ej väcka dem, ty då skulle de alldrig komma derifrån; men hon borde sedan förmana dem att alltid läsa då de gingo till sängs (men de Små aktade sig noga att dervid nämna Guds namn). Sedan såg Heinum-kärringen en stor »bunn» full af brödsmulor och annan mat, som utan nytta bortfallit derför att hennes tjenste-folk ej riktigt läst till bords — hvartill hon äfven sedan borde förmana dem. Under allt detta stod den lille mannen och värmde ett jern rödt i spisen: när qvinnan, som låg i sängen såg detta och förstod att hennes man ville förgöra hennes jordgumma, sade hon till henne innan hon gick sin väg, att hon, när hon gick, skulle vända sig och se sig om och dervid nämna ett ord som hon (den lilla qvinnan) ej kunde säga. Då nu Heinum-Kärringen gick, såg hon sig ock om, då den lille Mannen, sprang efter henne med jernet för att ränna i henne, då hon i förskräckelsen utropade: »Herre Jesus!» då jernet for henne förbi och blef fastsittande i dörrposten der nere. Sedan måste dock den lille mannen beskedligt följa henne opp, och gaf han henne i förklädet för besväret hyfvelspån och en klädning hvilken hon dock alldrig skulle få begagna i kyrkan. Så skildes de åt. Hyfvelspånorna kastade hon snart ifrån sig, utom en vid förkläde-bandet hängande som om morgonen vart en silfversked; men klädningen behöll hon, och den blef alldrig älldre eller sliten, utan vackrare med hvar dag. Då folket frågade hvar hon fått den ifrån, och hvarför hon ej begagnade den i kyrkan, svarade hon alldrig derpå. Men till slut glömde hon sig engång och tog klädningen på sig att gå till kyrkan: men knapt var hon kommen till kyrk-luckan, då en väderhvirfel kom susande, ref klädningen af henne och försvann och hon fick gå hem i underkläderna. — Slut. J. Levin, f. 1824, Skollärare i Källunge.
Troll-Oxen på Bara-berg
Bara berg var i heden tid ett märkligt offerställe, der ännu offras och mycket vidskepelse föröfvats. Der på berget stod den för Hedningarne heliga Bara-asken, som var lika grön vinter och sommar, under hvilken Hedningar troligen fordom offrat. Då Bara-asken slutligen blef omkullgräfd och införd på Wisborgs-slottsgård, för att dymedelst utöda hedendomen, vissnade hon för alltid; och den kristnes vid Bara berget uppbygde kyrka föll samma natt neder och har sedan alldrig, oaktadt tvenne försök, på 300 (?) år kunnat återuppbyggas och fredas för Trollen i Bara-berg som hatade kristendomen och synnerligt klockljuden. J. Levin. Der på Bara-berg uppehöll sig i fordna dagar till de kristnes förargelse och deras skogars och åkerfält[s] förödelse en förfärlig Troll-Oxe som ofredade hela trakten. Månge hade försökt att förgöra honom, men alldrig någon hade lyckats deri. Hvar gång någon skytt förgäfves sköt på Troll-Oxen, skrattade det ständigt så illskefullt i berget. Sent om en qväll gick en rask Bonde öfver berget, som hade varit ute och släppt kreatur i marken, då han hörde underliga ljud ur berget. När han dervid stadnade och lyddes efter, så fick han höra Trollen derinne säga: »Den som skall skjuta Troll-Oxen på Bara-berg han skall ej vara naken, ej heller klädd, inte skall det vara dag, inte skall det vara natt och inte skall han rida, ej heller skall han gå.» — När Bonden hörde detta, red han en morgon bittida dit på sin Get-bock, lagade så att han inträffade på Bara-berg just i dag-skiftet och var dervid endast klädd i ett nät. När nu Oxen kom och Bonden skjöt honom nu så att han rullade många slag omkring och låg sedan död på stället; dervid sade Trollen i Bara-berg:» L. Engqvist, skollärare i Lummelunda, f. 1829.
»God-ugnen» i Lau
På Halsarfve-vägen i Lau finnes en vacker, stor och djup gråtta i berget som kallas God-ugnen. -- I denna Ugn säges de aldrabästa och förträffligaste »sigdar» (lior) blifvit förfärdigade i fordna tider: dessa sigdar kallades »dags-bitare», d. ä. de kunde vid slotter och rågskörd begagnas en hel dag utan att behöfva slipas eller hvässas. Betalningen för en sådan sigde eller dagsbitare var en svart bagge, som ditfördes och insläpptes i ugnen: baggen försvann och sigden framlemnades genast; men ingen varelse syntes till vid allt detta. Bengt Närgren, på När. [I marg. står]: Vid »Vard-stangi» uti »God-ugnen» hölls 1808 (mot Ryssen) vakt. P. Jens. Bjerges i Lau, 86 år (185o).
»Klingvall»
Fårö prestgård finnes ännu en benveds-käpp, nederst försedd med messing-ring och j ern-spett, hvilkens gubb-hufvud är 2 tum högt samt hvars hela längd är 2 alnar 22 1/2 tum, nu, d. 7/2 77 i aln 19 1/2 tum lång.» Den kallas Brunte eller rättare »Klingwall», efter Fåröboarnas dugtige tuktomästare, den modige kyrkoherden på Ön, Pehr Klingvall, hvilken, när nödigt var, med denne sega påk »skriftade» de råbarkade och våldsamma bönderna. Denne Klingvall var dugtig, eller just passande för Fåröboarne den tiden; men eljest sjelf, ehuru ordqvick och lustig, rätt grof-kornig, liksom ock hans yngre slägtingar, Prosten J. G. Klingwall i Roma samt brodren, den hederlige Rådman Nils Klingvall i Wisby, begge söner af den duglige »Hr Gustaf» på När. Då Pehr Klingwall engång var ute på åkern, fick han bud att en främmande herre, en resande som väntade på vind vid Lutterhorn, kommit på besök i prestgården. Klingwall vände då hem, sedan han först trädt en hop »ko-råkur» på käppen, dem han bar på axeln och först lassade af på dynghögen; hvarefter han gick in. Men den främmande lärer varit en stolt herre; och då han ville heta välboren, sade Klingwall: »Jag har en stor brun märr i stallet, hon är också välboren!» Då blef den främmande vred och reste genast sin väg. Eljest var Klingwall god som gull och ganska gästfri: när sockenbarnen kommo upp i prestgården med fisk, gaf han dem lika mycket frukt eller »kaka» som de haft fisk i korgen —, ty att betala sådant med pengar kom den tiden ej i frågan. L. O:n Kallbjärga. P. P:n Klingwall, f. 1706 i Visby, Pastor på Fårö 1745 och [död] 1764; hans son var P. P:n Klingwall, den s. k. »Kuta-Pelle», som dog som v. pastor i Rone 1799.1 O. W. Lemke.
Skabo's Bössor och -Sten på Fårö
Vid Friggårds på Fårö bodde en Advokat Skabo, son till en Pastor på Fårö. — Denne Skabo var en väldig Jägare (»gikk äili mä'råir») och lefde endast i Jagtens nöjen och umgänget med sina kära bössor, dem han ock uppkallat med särskildta namn: så hette en »Lanngan», derför att hon antingen hade lång pipa eller derför att hon dref så långt; — och den andra bössan hette »Fian»1: begge dessa bössor voro rätt goda, men voro dock ej alltid dödeliga i skottet. Men Skabo's tredje bössa hette »Käraste!»2 var ock den käraste för sin ägare och slog alldrig felt. — En gång kom Skabo's dräng hastigt in till honom och sade, »Det ligger en stor kut på stenen här nere i viken!» »Tag hit en bössa», svarade Skabo. Drängen räckte honom då först »Lanngan», då Skabo skakade på hufvudet, sedan »Fian» — likaledes; men när han fick tag i »Käraste»2, gick han ut till gatgrinden vid Friggårds och skjöt den stora »kuten» på det ofantliga hållet der han låg och solade sig i Friggårds-viken på stenen, som derefter fick heta »Skabo's-Stain». Jens Jak:n Båta. En Kristen Schabou, Pastor på Fårö 168o t 1713. O. W. Lemke. Koncept till I: 992 i R 625: 5, S. 91 (1849). Advokaten Skabo (son af Past. på F.) bodde på Friggårds o. hade tre bössor: Langan, s. ej var dödelig ell. allt. dödade; Fian, som var ngt bättre; men Kom-då kärasten lade rofvet ned på stället. — Han stod vid gat-grindi, f.def. sköt en Kut (= själ) på Skabos-stain uti Friggards-viken (som är 300 steg bort).
»Taralld» (Cucubalus Behen)
Denna växt tages midsommars-natt af »Hainuma-mor» (Hainumkärringen) till bot. Då de »Sma undar jårdi» dansa i gräset vid månskenet sjunga de varnande till hvarandra: »Akta din klädes-»falld» (-fåll) »För 'Tarald'; För då är vår lycka all. »Vi dansa om en gång eller två: »Akta dig att du ej stöter din tå!» J. J. Båta. »Di Sma undar jårdi» singa: »Vi spelom och vi dansom »Och vi väntom på Guds nåd. »Akta Däu den gröna rocken »För det verldsliga tader-alld!» L. O. K. [1866]. Akta däu din gröna rocken För den verldsliga taderall'; (tader-alld) = gödsel- ell. sump-ållon? J. Kalström, Fårö. Kum aj mot roti och aj mot tuppen På det verldsliga taderall! L. O. K. »Lindelöf och ekelöf; »Akta du din kjortel-falld »För taralld!» M. H. Laller.
Ryssarne på Sand-Ön
Då Gotland (eller Fårö, troligen under Kung Carl XII: s tid) anfölls och plundrades af Ryssarne, sade Gutarna dem att längre bort, norr ut om Fårö, vore ock en stor, fruktbar ö, full af gårdar och mycket rikt folk —; nemligen den ödsliga Sand-ön, — der de skulle få godt qvarter. Ryssarne, sålunda narrade, seglade dit med ett stort skepp, mycket folk, hästar och vapen och äfven några Gotlands-bönder. Dessa sednare, som med några få Ryssar måste stadna om bord då stora mängder Ryssar rusade i land, slogo ihjäl Ryska besättningen, togo fartyget och seglade tillbaka till Fårö, der man vid största plikt kom öfverens att ej på tre år besöka Sand-ön. — Först efter denna tid seglade Fåröboarna till Sand-ön och funno då alla Ryssar längesedan utdöda af svält och elände, liggande hoptals mäst i »Ryss-mori» (en fördjupning af omkring 35 fots djup och af 1/6 Tunlands vidd mellan sand-kullarna), der vapen, hästar och Ryssar lågo om hvarandra, ännu spridande en sådan stank, att ingen knapt vågade nalkas. Medelst tömmar, knutna till öglor, uppfiskade Fåröboarna ur »Ryss-mori»' och halade till sig hvad som var dugligt af fiendens förrostade vapen. Joh. Simander (Simuns), Fårö (g. L. Fegræus). Christoffer O:n Godman (St. Gasmora), Fårö. Då Ryssen engång anföllo Fårön och ville gå i land på Suder-sand, der alls ingen menniska fanns till öns försvar, glindrade sanden så klart och villande, att Ryssen trodde det var blanka vapen af krigsfolk, då de flydde. J. Kalström.