Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomtar
I Säbytorp var det ett rysligt liv med tomtar. "Kilmans-Britta" såg tomtarna när de stod i en rad omkr. den öppna spi- sen på kvällen och värmde sig. Det stod en tomte vid var "brik". Hon hade varit uppe för länge på kvällen och eldat och stökat. En natt kalvade en ko i ladugården utan att man hade reda på det. Då kom en tom- te och knackade på fönstret och ropade "Kilman" två gånger. Tredje gången gub- ben hörde namnet ropas blev han kvick upp och skyndade till ladugården. Hade han väntat litet till, så hade han fått en örfil när han kommit ut på / trappan. När man byggde ny byggning så kom man inte att tänka på att flytta den av den gamla tomten riktigt. Följden blev att tomtarna även kom in i den nya bygg- ningen. Tomtar ville inte flytta bort från den gamla tomten, sades det. En kväll hade barnen hållit på att brå- ka. På natten dundrade det i skorste- nen. Tomtarna höllo på där. Och man hörde att de sade "ko ko." Det var som om de hade lekt kurra-gömma" med var- andra.
Elden på Basshalldur-backe
En Norder-Gute Bonde reste sent en natt förbi Basshalldur-backe i Gröttlingbo: det brann då skatt der. Bonden gick dit och såg en stor tom eke-kista stå der; men då han straxt kastade sin knif i den, var skatten hans: han lyftade då kistan på vagnen, och körde glad hem med sin skatt. And. Söderdal. [I marg. är tillskrivet]: Fält eller utmark, vidlyftig (eller inhägnad) OSO om vägen, mellan Fide och Gröttlingbo, der Gutarna då »basade» ihop (?) med Danskarne. P. Ronander (af Basa = slå, piska. J. P. K.)?
Häste-binde i Ahlskog
Då sten kördes till Ahlskog kyrkobyggnad, säges det att den blef lagd i nordost i från det stället der kyrkan nu står, uppe på en backe i Mallgårds åker. Men om nätterna blef alltid af rå byggnads-stenen förd dit Ahlskogs kyrka nu står. — Då kom en kämpe ridandes, som slutligen skulle utse platsen för kyrkan: han steg af hästen och »band» denne vid en utskjutande häll, (hvilken utgår från »Maskulle-backe»), och derefter ännu kallas: »Häst-binde». I denna häll synas ännu märke-liga hål; men äldre folk säga att der fordom klarligen syntes fem hål efter alla kämpens fem fingrar med hvilka han gripit ner i hällen. En jern-märla med ring skall äfven suttit i samma häll forndomdags. — Slut. Jac. L:son Tjängvide Alskog, f. 1809. »Häst-binde» = bergsbacke der ett hål i kanten af berget utvisas. Der skall en jätte nedstuckit sin arm och dervid bundit sin häst. C. Säve.
Thor i »Svartä-Stäuu»
I Thors-borg är en bergsgrotta, som af sitt djup in i klippans mörker kallas »Svartä-Stäuu»; och der bor Thor sj elf. — En bonde vågade engång in i hålan eller stäuu: men snart fick han der inne se Thor sitta och skrifva vid sitt stenbord på hvilket hammaren låg jemte honom. När Bonden såg Thor, tordes han ej gå vidare in i hålan, utan skyndade hasteligen ut. Wilh. Jonæson. (O. Fr. Hartman.) Kräklingbo. Jac. L-n Tjängvide, Alskog.
De tre flygande Princessorna.1
En Bonde hade en skön Hvete-åker nere vid sjön; men just som skörden skulle ske, befunnos alla de vackra axen på en natt aftagna. — Så skedde det flere år. Då lät Bonden den äldsta af sina 3 söner vid skörde-tiden nästa år bygga »a sköjra» (ris-koja) i åkern, för att der ligga om nätterna och vakta på dem som kunde förderfva hans hvete-åker. Den äldste Sonen låg der några nätter, men han såg ingen; till slut blef han ledsen vid allt ihop, och somnade en natt: och om morgonen voro alla hvete-axen afknipna, och skörden således för det året f örderfvad. Nästa år sände Bonden dit sin andra son; men det gick slutligen på samma sätt — han försof sig, och axen blefvo borttagna. Tredje året skulle Bondens yngste Son vakta Hvete-åkern; men han försof sig ingalunda. En natt hörde han mot morgonen en stark och underlig »syding» i luften2, och en grann vagn kom sväfvande i hvilken suto 3 vackra dufvor. Vagnen stadnade, och de 3 dufvorna hoppade ner i åkern tätt vid Gossen — ty vagnen tog jorden just vid »sköjra» —; de ruskade sig, och af föllo deras fjädrar, hvilka lades på ett ställe, hvar för sig: och dermed voro de tre dufvorna förvandlade till tre de skönaste princessor. Dessa plockade nu alla axen af Hveteåkern; och derpå uppsökte de sina fjädrar. Men gossen hade tagit in till sig den yngsta skönaste Princessans fjäder-klädnad; och hon kunde då ej, liksom systrarna, åter bli förvandlad till dufva. När hon då gick och letade och började gråta, fick hon se Gossen, och bad honom att få sina fjädrar, och sade att han skulle få allt hvad han kunde önska sig, bara hon finge sin fjädrar igen. Men då han envist nekade och påstod att han blott ville ha' Princessan sjelf till fästmö, sade hon: »Det skall du få, bara du kan få rätt på mig!» »Det skall ej bli omöjligt, svarade Gossen, om jag blott får veta hvar Princessan bor.» Hon svarade då: »Jag bor öster, vester, söder om sol, tre mil från verldens ände, på ett berg som heter Sten-gulle-berg!» »Ja så», sad' Gossen; och dermed gaf han Princessan sina fjädrar, hon vardt genast förvandlad till en dufva, och försvann snart i vagnen med sina tvenne systrar. Gossen var ej förr hemkommen till sin Far, förrän han omtalade sitt äfventyr, och sade sig ej kunna lefva utan sin sköna Princessa; hvarföre han genast fick sig en häst för att söka reda på henne. Han red sig nu ofantligt långt, långt bort; och kom slutligen en qväll i en skog till en liten stuga, der han gick in, och helsade på en gammal kärring, som satt der: »God'afton, Mor!» »Tack skall du ha' för det, min 'Sårk'!» svarade hon — »jag har inte fått heta Mor sedan sju björke-skogar växte upp och åter ruttnade ner ! Och hvart skall du ta' vägen?» »Jag skall ut och leta reda på min fästemö.» »Hvar är hon då?» »Jag vet inte bättre, än att hon bor på Sten-gulle-berg, och vet I inte, Mor, hvar det fins?» »Nej, det vet jag inte; men jag har våld öfver alla djur i skogen, och kanske något af dem vet det. Men du får då bli här till i morgon, skall jag kalla i hop dem och fråga dem.» Om morgonen tjöt Kärringen i ett horn: och allahanda djur kommo från alla håll och kanter fram till Kärringens stuga, hon frågade dem efter »Stengulleberg», men ingen visste hvar det låg i verlden. Då sade Kärringen till lejonet: »Följ du denne Gossen till min syster, som kanske vet bättre råd än jag!» Gossen tackade, följde lejonet, och kom ändtligen till en stuga vid hafvet, helsade på samma sätt, då Kärringen sade: »Jag vet inte; men jag råder öfver alla fiskar i hafvet, och jag skall i morgon fråga dem.» Kärringen blåste i sitt horn, alla fiskar kommo till stranden, men ingen visste något om »Stengulle-berg». Då sade hon till valfisken: »För du denne Gossen till min Syster, kanske hon vet bättre råd än jag!» Gossen tackade och följde valfisken. Så kom han till den tredje kärringens stuga: han helsade på samma sätt, och frågade [de] sig för, men Kärringen visste ingenting; men ville nästa morgon kalla ihop alla luftens foglar hon rådde öfver och fråga dem. Hon blåste i sitt horn, och de kommo flygande från alla håll; när hon då frågade dem efter »Stengulleberg», svarade en gammal Öm att han visste hvarest det fans. Då befalde kärringen Örnen att föra Gossen dit. Snart var nu Gossen inne vid bergets silfver-port, steg dristigt in, och der suto de samma tre sköna Princessorna och spunno guldtråd. Han friade nu riktigt till den yngsta af dem, och de blefvo alla mycket glada att få en menniska hos sig i Stengulleberg, som beherrskades af ett Bergstroll, som röfvat dem från deras fader, Konungen. Men de rådde honom att gömma sig, ty trollet skulle snart komma hem, och då vore både han och de sjelfva olyckliga. Men på väggen hängde trollets ofantliga svärd, och tre flaskor stodo på bordet. Gossen tömde den ena flaskan: då kunde han redan röra svärdet från spiken; han tömde den andra — då kunde han lyfta ner det; och när han tömt den 3dje flaskan, kunde han godt handtera det. Bäst det var skalf och dånade det i berget; trollet kom, frestade Princessorna om ej någon menniska varit här under hans frånvaro, och sade då han öppnade en inre dörr: »Här luktar kristet menniskoblod!» Men som han stack hufvudet in genom dörren, högg Gossen af det med svärdet; och dermed voro de alla frelsade, och de ofantliga skatterna deras rof. Nu reste Gossen glad hem med alla 3 princessorna till deras fader Konungen, gifte sig med den yngsta och ärf de thron och rike efter sin Svärfaders död. — Slut. Lars Snowallds, Alskog, genom And. Söderdal.
Skogs-rum i Ahlskog
I Ahlskog finnes ett »rum» (vid, öppen plats eller slätt), kalladt »Skogs-rum», på hvilket ligger ett större sten-rör. Af »sägdom» vet man, att stenröset kommit dit af den orsak, att, då en kärring engång gjorde Bröllop åt sin dotter, en annan kärring, som ej var bjuden till samma bröllop, i förtreten deröfver plockade en hop sten i sitt förkläde, den hon ämnade lägga för dörren af Brudehuset. Men på vägen dit släppte hon det ena förklä-»stjånnet» (hörnet) ner utanför Hallgårds gat-grind, och spilde sålunda den sten-hopen som ligger der; tog så upp förklähörnet igen och gick vägen fram. Men då hon kom på Skogsrum vid Dikare-backe, small förklä-bandet; och der blef hela stenbördan liggande till lycka för Brud- och Wärds-folket. — Slut. O. Fr. Hartman f. 1827. J. L:son Tjängvide. [I marg: en står]: »Marth-Rör» = ett stor stenrör utanför Bengts i Östergarn, som på samma sätt och med samma omständigheter skall vara ditburet af en Kämpa-jungfru Martha. O. Fr. Hartman. »Kämparne» voro så stora att de lågo på knä och åto ur klock-hålen. Gust. Hallsarfve, f. 96.
De Små under jorden
Smä-böe', n. def. = Elfvorna (Di Små under jårdi) S. Svensson, Anga. En piga, som tjente vid Sixarfve i Wiklau, blef en dag då hon var »gången i ko-skog» nere på Sjonhems-skogen (haiden) alldeles förvillad i, och kom slutligen till en stor kullfallen tall, hvars rot var uppvänd just jemte en stor sten. Der blef hon nedtagen af de små under jorden: (der nere var en grann stuga: man bakade, bryggde och ma-lade, der. B. Timgren.) de togo mycket väl emot henne, och bjödo henne äfven det raraste färska dricka, hvaraf hon inte drack, hvarför hon ock fick stadna qvar hos dem. Att stå och mala blef hennes dagliga göra. En dag fick hon af sin nya lilla Matmoder befallning att gå bort och låna jäst, och fick så ett grannt stop hon skulle ta' jästen uti. Pigan gick då till sitt förra hem och fick också jäst, sedan de med förundran frågat henne hvarest hon hade varit så länge. Men då hon bara suckade, gret och sade att hon ej vågade säga hvarest hon nu måste tjena, kunde de förstå att det inte stod rätt till. (Hon kunde ej tala, bara tecknade att få sig ärter; det hon ock fick.) Då de ytterligare frågade henne var hon skulle gå, bad hon dem att de ej vidare skulle fresta henne, ej heller följa henne på spåren; men hon begärde en kappe ärter som hon skulle strö efter sig. Karlarne i gården följde sedan denna anvisning och kommo verkligen ner till de underjordiska, och frågade om de hade rätt att behålla andras tjenstefolk. Men de små under jorden ville bara bjuda dem något och bad dem dricka, hvilket de dock alldeles nekade. Då karlarne omigen begärde att de skulle få sin piga igen, svarades det dem, att, då hon kommit till dem och tagit till bästa hos dem, kunde hon inte få komma derifrån. — Då fingo karlarne, efter de ingenting smakade, oskadde gå sin väg och kommo lyckligt hem; men pigan kom alldrig mera tillbaka. — Slut. B. Timgren.
Våd-elden i Sanct Marix kyrka år 1744
Då engång år 1744 en borgare, Skräddaren Holmberg (som ock hade två bröder i samma handtverk), hvilken bodde jemte det s. k. Strand- eller Krut-tornet i fisk-rotan, en morgon från landet inkom med en hö-häck, men så bittida, att Tullnärn ännu ej öppnat bommen för Norder-port; och under det att han väntade der vid lasset —, såg han en Jungfru med en korg på armen och duk öfver densamma komma gåendes vägen fram ned för norder-backar åt porten till. Men, då hon såg att porten ännu var spärrad af bommen, tog hon vägen ner öfver Norder-Grafvar, gick så längst ned åt sjön till Mynttornet, hvilket straxt öppnade sig för henne, då hon tog duken af korgen, hvarvid en eldröd hane flög ur densamma och satte sig på Sanct Maria-kyrka, der då genast den ödeläggande våd-elden bröt ut. Då nu allt stads-folket löpte dit för att släcka, kom också skräddaren Holmberg dit, och igenkände genast bland folket samma Jungfru, som han om morgon på Norder-hackar sett bära den olycksbringande tuppen. Han sade detta för de kringstående, då man genast omkringringade henne och tog henne fast. Men, som man först ville se och frågade henne hvad mer konster, hon kunde göra, svarade hon, att »hon åtminstone kunde en troll-konst till»: hon tog då en knif, fästade den i en stock och mjölkade så ur den samma ett helt fullt »spann» mjölk. Men då det slutligen kom blod, sade hon, »Nu vänder kon snart alla de fyra i vädret!» Och, då man frågade henne, hvars ko hon mjölkat, svarade hon: »Kon tillhör på Ladugården!» hvilket ock befans vara sant. — Derför sitter torn-tuppen såsom ett minne ännu på Sanct Maria kyrka. Sedan affördes hon såsom troll-kona i fängelse uti gamla Strand-eller Krut-tornet, der förut redan sex andra »trullkånor» suto fängslade. De dömdes att hals-huggas på galgbacken; men man vågade ej föra dem dit ut, ty då skulle de säkert, innan de fått lida sitt straff, flyga för fan i våld. Då hittade man på att bränna dem lefvande inne i fängelsetornet: och detta straff hade de eller deras onda skyddsherre ej makt att afvända. Carl Chemnitz, Fiskare och Borgare, boende i fiskrot. [I marg. är tillskrivet]: Troll-packan kom från Bro-väg i sticktröja — — blef tagen, tvungen att gå 3 slag omkring Maria kyrka, som hon påtändt (med eld-hanen ur hennes korg) samt att läsa Fader Vår baklänges, då elden slocknade, och hvarutom hela Wisby brunnit af. Hon blef sedan tvungen att visa hvad flera konster hon kunde, då hon fästade fyra knifvar (såsom spenar) i kyrkväggen och mjölkade — — kon störtade i Ladugårds-hagen. Hon, med elfva andra troll-konor, sattes i »Krut-tornet», hvarifrån i karl bröt sig ut. Troll-packan släckte elden på bålet å Galgbacken; men en kärring rådde folket att köra dem baklänges, då de verkligen blefvo lefvande brända. Härunder brukade man alltid ringa med »Våd-klockan» (på »Vår- d. ä. Våd-klock-backen), som der-efter fick ett så styggt ljud. Madam Lindbom, boende i Fiskar-rotan, just jemte Krut-tornet. [I IV: 443 står]: En »raudr hane» satte sig på Fjäle (i Anga) hustak, då gården brann af. Men det är dömdt att han skall brinna af 3 gånger. Soph. Svensson, Anga.
Ryssarne i Kräklingbo, 1717
Anno 1717, från den 10:e Juli till den 1Lp:de Ejusdem, på hvilka dagar Muscoviterne belägrade sig här i Socknen på Tjengvide-rum, blef denna vår Kräklingbo kyrka plunderad, så till dess penningar i dess kista, som sönderhuggen blif, som på altaret till all dess skrud, som var kalk och disk i silfver, altar-böckerna med den nya Bibelen in folio, Pesalmböckerna och altarkläde och Lakan, med ljusestakarne och mera. Item ljuskronan af Predikstolen, tenskålen ur fursten; item tvenne Messehakar och tvenne messeskjortor, samt båda klockorna ur kyrkotornet. På samma tid blif Kräklingbo, Ange, Nygarn och Gammelgarns Socknar med Norrlanda kyrka, samt Petsarfve och Bringes i Norrlande alldeles utplundrade. Men Tingsgård i Kräklingbo samt Suderby och Fjehle i Anga undantagne och förskonte. Item Stenstu i Ange ej plunderade, men Husbonden dersammastädes i häl skuten emellan kyrkan och Båticker i Ange, hvilken man het Hans Larsson; en ålderstigen Hustru vid Högstens på Gammelgaren i sin gård i häl skuten och kastad naken i en nettelhop, hvilken Hustru het Anna. Men eljest blefvo åtskilliga fångne och bortförda: nemligen kyrkoherdens dotter i Kräklingbo Pettronilla Maria benämnd; item Hans Tjengvide gosse Nils Larsson, samt Hustru Elin Tjengvide med sin lilla dåtter, och en tjenstepiga å andra parten; Smiss tjenstedräng; fyra ifrån Hedeby: nemligen en Enka Cecilia benämnd och 3 små baren, Samuel Pehrson och Cahtrina Pehrsdotter Ekeskogs och gossen Johan Thomesson Kjarmans. Item väl Fride Hustru på Gammelgaren bortförd, och en gammal piga inhuses och boende i Anga vid Liffride blef i häl slagen. — Dessa Muscoviter landstego uti Herrevik den 9:de Juli 1717 och bortdrogo derifrån den i6:de Ejusdem, och bortförde med sig både Klockorna från Kräklingbo kyrka; item Nygarens, Gammelgarens och Anga klockor, Mas, Båticker, Lars Erik, och Lars Boters blef ock bortförde; item Elias Ingermans dotter på Gammelgiren. — (Tillhörig O. B. Ekeskogs & Lars Bengts.) Olof Bendelin, Bendes i Anga. [I marg. står]: S. P:i Salmonius & R. R:n Kreklingius IV. sid. 289. Ryssarne lägrade sig på »Gurpe haid» vid Gurpe i Kräklingbo, då Bönderna satte träkanoner uppe i Kräklingbo kyrkas klockhål och jemväl på backen. Dermed så skrämdes Ryssarne, af hvilkas anförare en Svensk soldat, som anförde Bönderna, skjöt hufvudet, då fienden drog sig åt stranden, och gingo till sjöss i sina båtar. När de voro komna om bord, skjöto de åter på Bönderna: dessa blefvo då förskräckta, redo ikull hvarandra och drogo sig längre opp åt landet; men Ryssarne gåfvo sig dock af. — Danskarne innehade ock Landet i tre år. Christen Christensson Tjeldare, Boge.
Austrböi-Per i Fide
Austrböi-Per i Fide var en lång, stor och grof karl, med hufvudet högre än andra »folk», gick alltid med en lång och grof »styd-staf» af rönn, den hvar och en fick öfver nacken om han något vågade säga; ty han var mycket mäktig och sjelfrådig; tog och märkte får som han ville samt var den rikaste »lamb-bonde» i hela Stor-Sudret: han sades så ega mer än femtonhundrade får. P. N. Lindgren. Austerby Per var elak och hämndfull samt sades skära och förderfva andras kräk. G. N. Åckander. Han var också snål, så att han under måltiden höll brödstumpen under armen, hvarför det en morgon stod skrifvet på hans dörr: »Bor du här — Snåle Pär — med brödstumpen under armen?» L. Pettersson, Vamlingbo & Öja. [Över titeln står]: Rikaste i engden voro den tiden Kristen Hägvide och Kristen Nore i Vamlingbo, Emmick Katlunds uti Grötlingbo, Austrböi Per i Fide och Sigfride i Öja. G. N. Åckander, f. 1789. [Vidare står där ett citat ur Hilfeling om Austrböi-Per.]
»Trull-kånan» vid Bössarfve i Björke
Vid Bössarfve i Björke står en gammal huggen stenbyggning1, hvilken somliga tro varit Sanct Karins Gildeshus. Der har fordom bott en mycket mäktig och rik »Tull-kåna», som var Enka. Han var rysligt elak och full af onda konster. Bland annat brukade hon trolla till sig allt hvad hon ville af andra menniskors egendom och näring: så stälde hon sig på sitt granna och höga hus och »kunde så mycket» att hon manade till sig säden från Böndernas åkrar, och äfven fiskegarnen ur sjön dem hon stod och plockade fisken af på taket. Slutligen blef hon dock för all sin ondska jemte tvenne lika trollska döttrar ådrad ihjäl. Innan hon dog hade hon dock lärt bort sina troll-konster till en kärring i Bara, hvilken ock sedan blef dödad och hennes barn i gården alldeles utfattiga. Men då »Trull-kånan» vid Bössarfve blef dömd till döden, skonade Landsherren på Roma Kungsgård hennes yngsta 7 åriga dotter, den han tog till sig att uppfostras och lät henne kalla sig pappa, menande att det ej kunde vara något ondt i ett så litet barn. Men engång då Landsherren gick med henne öfver en af de stora kloster-åkrarna, som just då plöjdes med många par, sade flickan plötsligt: »Jag kan så mycket, Pappa, att, när jag vill, kan jag få oxarne för plogen att stadna.» Landsherren, som ville se om hon hade så mycken trolldomskunskap i sig, bad henne göra det; och genast stadnade oxarna tvärt, grufligt flämt-fulla. Derefter sade han henne att få ett par oxar att störta; och bäst det var, låg ett par oxar störtade på åkern. Då lät den vrede Landsherren genast »ådra ihjäl» den lilla troll-packan. Man säger att i den gamla byggningen vid Bössarfve fordom bott mycket mäktigt och rikt folk och att stora skatter der ligga fördolda; hvarför folket ännu mot stora Helger hör en and ligga der och »qvasra» (hväsa), troligen på sina guld-ägg, en stor skatt eller så. Och folk, som försökt att oroa anden och att vinna skatten, ha' alltid blifva sjuka. B. S. Löfstadius. [I marg. står]: Då hon sålunda redan stadnat 19 par oxar på åkern, frågade man henne om hon ej också kunde stadna det 20: de paret; men dertill nekade hon emedan man å detta par dragare satt »flug-rönn» uti oket. And. Olss. Bössarfve, i Björke, f. 1779.
Mulbreck, Gripenstedt och Sydbidivind.1
Det var en gång en fattig Enka, som hade tre Söner. Men hon var tvungen att skicka dem ut i verlden att söka sitt bröd: hon sydde tiggarepåsar åt de två äldste gossarna, förmanade dem att vara Gudfruktiga, beskedliga, vänliga och tacksamma för äfven det alldra minsta, och dermed låt hon dem gå bort från hemmet. Men den yngste Gossen hade hon ej hjerta skicka från sig; utan han skulle bli hemma och valla modrens tre lamm.2 En dag gick han i skogen: och lammen hade en besynnerlig oro uti sig; de nappade här och der ett strå och sprungo så allt längre in i skogen. Gossen sprang efter och gret, ty han var nu alldeles vilsekommen; men snart stadnade de tre lammen på en öppen plan i skogen vid en liten stuga, dit gossen gick in och frågade vägen af en gammal kärring som satt der. »Hvarifrån kommer du? här har ingen varit på sju år!» »Jag vet», sade hon, »att du har tre lamm att valla, och jag har tre Hundar; vill du ge mig ett lamm, så skall du af mig få en Hund, hvilken heter 'Mulbeck', som skall visa dig vägen hem.» »jo», sad' gossen, »det vill jag»; och så trakterade kärringen honom på det bästa. När gossen sen skulle gå hem, sade kärringen till Hunden: »Mulbeck, följ med och vis honom vackert vägen»; och till Gossen sade hon: »Nu behöfver du alldrig vara rädd för Mulbeck försvarar dig.» När gossen kom hem om aftonen med sina två lamm, talade han om hela händelsen: modren ville ingenting säga om bytet af hunden mot lammet, men bad honom ej göra så en annan gång. Andra dagen gick gossen till skogs med sina två lamm och Hunden före dem och lammen efter så fort som kunde ske tills de åter kommo till kärringen i skogen, då hon sade: »Jag visste väl att du skulle komma igen!» Hon fägnade gossen, matade sina hundar och gossen var mycket nöjd. Då kärringen frågade hvad hans Mor tyckt om bytet, sade Gossen hvad modren sagt; men kärringen sade i alla fall: »Vill du i dag bortbyta de två andra lammen emot mina två Hundar, som heta Gripenstedt och Sydbidivind, så skall du bli en mäktig och stor Herre med tiden. När du kommer i någon frestelse, så säg bara till Mulbreck: 'Fatt'an!' Kan han ej ensam hjelpa dig, säg bara till den andra: 'Gripenstedt, fatean!' och förmår desse två ej, så säg blott: 'Sydbidivind, fatt'an!' så kan ingen motstå dig!» Gossen bytte och gick sin [väg] och tackade; men han tordes ej numera hem till Modren, utan tog en annan väg genom skogen. Efter lång vandring kom han till en gästgifvaregård, [der] begärde han nattqvarter; men Gästgifvaren nekade honom och hans hundfölje det, och då gossen ej godvilligt gick sin väg med sina hundar, tillkallade han sina grannar och ville drifva honom ut. Men Wallgossen, sade blott till Mulbreck3: »Fatt an!» och hunden rusade till så hårdt att stugan straxt blef ren. Då blef Gästgifvaren förskräckt och tänkte: när en hund är så stark, hvad skulle det blifva af om han hissade alla tre Hundar i oss! och gossen fick nu qvarter och traktering för inte, och han och gästgifvaren blefvo snart såta vänner, och gossen blef länge hos honom. Under tiden berättade Gästgifvaren för gossen, att då konungen engång höll på att förlora ett sjöslag, hade Haffruen kommit om bord och lofvat konungen seger, om han ville [lofva henne]4 den Princessa Drottningen då gick med, när hon blefve 16 år gammal. Konungen såg sig tvungen dertill, och vann också lyckl. segern. Mellertid föddes en liten Princessa; men ju mer hon växte till och ju skönare hon blef, dess mer sörjde Fadren inom sig öfver löftet, han engång gifvit Haffruen; men han talade dock icke om det för någon. Men när Princessan var emot 16 år, talade konungen om allt för båd Drottningen och Princessan och gaf henne en ring med sitt och Princessans namn uti; men utgaf tillika ett bud öfver hela sitt rike, att »den som kunde frälsa Princessan från Haffruen, skulle få henne till äkta och riket efter Konungen». Nu var redan dagen kommen att Princessan skulle för[as] ned till stranden och Haffruen; och ingen hade anmält sig att frelsa Princessan, utom en soldat, som nu körde för Princessan ner till stranden. Gästgifvaren rådde nu wall-gossen, att han med sina hundar skulle försöka att rädda Princessan; det han ock ville försöka. När nu vallgossen med sina hundar kom ner till stranden, hade soldaten i förskräckelsen krupit opp i ett träd, och ensam satt Princessan på stranden och sörjde. Då gick wallgossen fram till henne och frågade: »hvarför hon sörjde?» »Ja, hvad är det värdt jag säger det för dig, du kan väl ändå inte hjelpa mig!» Wallgossen lofvade emellertid att han ville försöka. — Men i detsamma syntes ett ovanligt sken på hafvet och ett förgyldt skepp kom fram på vågen och ankrade vid stranden. Princessan bleknade af och ropade: »Nu komma de och ta' mig!» Men wall-gossen sade blott: »Var inte rädd och blif blott hos mig.» Nu kommo fyra granna hafsmän gångandes på vattnet från Haffruens skepp och ville annamma Princessan. Men wall-gossen höll henne fast i handen och sade åt Mulbreck: »Fatt an!» Hunden rusar till och tar lifvet af dem alla fyra. Nu såg Haffruen på skeppet huru det gick med hennes folk; hvarför hos skickar dubbelt så många i land efter Princessan. Wallgossen fattade åter i Princessans hand, drog henne längre opp från stranden, och ropade: »Gripenstedt, fatt'an!» och straxt blefvo de 8 hafsmännen nedgjorda. Nu skickade Haffruen dubbelt så många i land och följde sjelf med. Men wallgossen drog Princessan allt längre opp åt skogen, ropade: »Mulbeck och Gripenstedt, fatt'an!» Det bar i hop i en hård strid; ty Haffruen stod alltjemt bakom och manade sina stridsmän till mod; men då pekade wallgossen på Haffruen sjelf, skrek till Sydbidivind: »fatt'an!» och han rusar på henne och hon flyr ut i vattnet före. Mellertid höllo de andra 16 på att taga Princessan då wall-gossen befaller alla 3 hundarna: »fatt'an!» och då måste Haffruen med hela sitt följe fly till skepps, lyfta ankar och segla sin väg. Wall-gossen sade då: »Nu har jag frälst Princessan, och nu tar jag farväl.» Men Princessan tackade honom och bad honom följa sig hem; och då han ej ville åter komma förrän om ett halft år, gaf hon honom sin guld-ring — och så gick gossen sin väg. Nu klef den modlöse Soldaten ned ur trädet, drog sin sabel och tvang Princessan säga att han vore hennes räddare och ingen annan. När Princessan med soldaten kom lifslefvande tillbaka, blef det stor glädje på, slottet; och konungen ville, trogen sitt löfte, genast hålla bröllop för Princessan och soldaten. Men Princessan bad då att få vänta ett halft år; [hvilket]5 hon ändtligen fick. Mellertid hörde hon efter om icke någon sett en hurtig yngling, som alltid hade tre hundar med sig; och just samma dag Princessan skulle stå brud med soldaten, fick man reda på wall-gossen, nu stor och vacker. När Princessan fick se honom kommande på borggården, sprang hon ner och kastade sig i hans famn och utropade: »Här är den som har mig frälst!» Till bevis uppvisade Wall-gossen den ring han fått af Princessan, pekade så på soldaten och sade: »Mulbreck, fatt an!» och hunden ref genast den falska soldaten i 100:de bitar. Nu blef det först riktig glädje på slottet, stort bröllop, och gossen fick den sköna Princessan till gemål, som han frelst från Haffruen med sina tre Hundar, Mulbreck, Gripenstedt och Sydbidivind. — Slut. J. Wallin.
Jule-pakken vid Hagvards i Follingbo
Hagvards-Gubben hade kört Jule-pakken hem från Hagvards-»Dular» och Julafton lagt honom i spisen; men han ville alldrig ligga still, han vände sig åt alla håll, så att elden flög hit och dit. Då högg Bonden yxan i ändan på pakken, och då fick han ligga stilla. Men 20: de dag-Knut, då jaule-pakken mäst var uppbränd och som vanligt då skulle var[a] slut och utkastas, tog Bonden yxan ur; men genast for julepakken af och tog till skogs med rop och larm, så att elden rök om den. — Nu förstod man att det var Bysen. L. Lythberg, Qvie i Bro. När Jule-stucken låg och brann på Jule-natt, började Göken, som deruti legat i dvala, gala i stugan. Nils O:n Rämbs i Vamlingbo, f. –94.