Transkriberad uppteckning

Det var en gång en fattig Enka, som hade tre Söner. Men hon var tvungen att skicka dem ut i verlden att söka sitt bröd: hon sydde tiggarepåsar åt de två äldste gossarna, förmanade dem att vara Gudfruktiga, beskedliga, vänliga och tacksamma för äfven det alldra minsta, och dermed låt hon dem gå bort från hemmet. Men den yngste Gossen hade hon ej hjerta skicka från sig; utan han skulle bli hemma och valla modrens tre lamm.2 En dag gick han i skogen: och lammen hade en besynnerlig oro uti sig; de nappade här och der ett strå och sprungo så allt längre in i skogen. Gossen sprang efter och gret, ty han var nu alldeles vilsekommen; men snart stadnade de tre lammen på en öppen plan i skogen vid en liten stuga, dit gossen gick in och frågade vägen af en gammal kärring som satt der. »Hvarifrån kommer du? här har ingen varit på sju år!» »Jag vet», sade hon, »att du har tre lamm att valla, och jag har tre Hundar; vill du ge mig ett lamm, så skall du af mig få en Hund, hvilken heter 'Mulbeck', som skall visa dig vägen hem.» »jo», sad' gossen, »det vill jag»; och så trakterade kärringen honom på det bästa. När gossen sen skulle gå hem, sade kärringen till Hunden: »Mulbeck, följ med och vis honom vackert vägen»; och till Gossen sade hon: »Nu behöfver du alldrig vara rädd för Mulbeck försvarar dig.» När gossen kom hem om aftonen med sina två lamm, talade han om hela händelsen: modren ville ingenting säga om bytet af hunden mot lammet, men bad honom ej göra så en annan gång. Andra dagen gick gossen till skogs med sina två lamm och Hunden före dem och lammen efter så fort som kunde ske tills de åter kommo till kärringen i skogen, då hon sade: »Jag visste väl att du skulle komma igen!» Hon fägnade gossen, matade sina hundar och gossen var mycket nöjd. Då kärringen frågade hvad hans Mor tyckt om bytet, sade Gossen hvad modren sagt; men kärringen sade i alla fall: »Vill du i dag bortbyta de två andra lammen emot mina två Hundar, som heta Gripenstedt och Sydbidivind, så skall du bli en mäktig och stor Herre med tiden. När du kommer i någon frestelse, så säg bara till Mulbreck: 'Fatt'an!' Kan han ej ensam hjelpa dig, säg bara till den andra: 'Gripenstedt, fatean!' och förmår desse två ej, så säg blott: 'Sydbidivind, fatt'an!' så kan ingen motstå dig!» Gossen bytte och gick sin [väg] och tackade; men han tordes ej numera hem till Modren, utan tog en annan väg genom skogen. Efter lång vandring kom han till en gästgifvaregård, [der] begärde han nattqvarter; men Gästgifvaren nekade honom och hans hundfölje det, och då gossen ej godvilligt gick sin väg med sina hundar, tillkallade han sina grannar och ville drifva honom ut. Men Wallgossen, sade blott till Mulbreck3: »Fatt an!» och hunden rusade till så hårdt att stugan straxt blef ren. Då blef Gästgifvaren förskräckt och tänkte: när en hund är så stark, hvad skulle det blifva af om han hissade alla tre Hundar i oss! och gossen fick nu qvarter och traktering för inte, och han och gästgifvaren blefvo snart såta vänner, och gossen blef länge hos honom. Under tiden berättade Gästgifvaren för gossen, att då konungen engång höll på att förlora ett sjöslag, hade Haffruen kommit om bord och lofvat konungen seger, om han ville [lofva henne]4 den Princessa Drottningen då gick med, när hon blefve 16 år gammal. Konungen såg sig tvungen dertill, och vann också lyckl. segern. Mellertid föddes en liten Princessa; men ju mer hon växte till och ju skönare hon blef, dess mer sörjde Fadren inom sig öfver löftet, han engång gifvit Haffruen; men han talade dock icke om det för någon. Men när Princessan var emot 16 år, talade konungen om allt för båd Drottningen och Princessan och gaf henne en ring med sitt och Princessans namn uti; men utgaf tillika ett bud öfver hela sitt rike, att »den som kunde frälsa Princessan från Haffruen, skulle få henne till äkta och riket efter Konungen». Nu var redan dagen kommen att Princessan skulle för[as] ned till stranden och Haffruen; och ingen hade anmält sig att frelsa Princessan, utom en soldat, som nu körde för Princessan ner till stranden. Gästgifvaren rådde nu wall-gossen, att han med sina hundar skulle försöka att rädda Princessan; det han ock ville försöka. När nu vallgossen med sina hundar kom ner till stranden, hade soldaten i förskräckelsen krupit opp i ett träd, och ensam satt Princessan på stranden och sörjde. Då gick wallgossen fram till henne och frågade: »hvarför hon sörjde?» »Ja, hvad är det värdt jag säger det för dig, du kan väl ändå inte hjelpa mig!» Wallgossen lofvade emellertid att han ville försöka. — Men i detsamma syntes ett ovanligt sken på hafvet och ett förgyldt skepp kom fram på vågen och ankrade vid stranden. Princessan bleknade af och ropade: »Nu komma de och ta' mig!» Men wall-gossen sade blott: »Var inte rädd och blif blott hos mig.» Nu kommo fyra granna hafsmän gångandes på vattnet från Haffruens skepp och ville annamma Princessan. Men wall-gossen höll henne fast i handen och sade åt Mulbreck: »Fatt an!» Hunden rusar till och tar lifvet af dem alla fyra. Nu såg Haffruen på skeppet huru det gick med hennes folk; hvarför hos skickar dubbelt så många i land efter Princessan. Wallgossen fattade åter i Princessans hand, drog henne längre opp från stranden, och ropade: »Gripenstedt, fatt'an!» och straxt blefvo de 8 hafsmännen nedgjorda. Nu skickade Haffruen dubbelt så många i land och följde sjelf med. Men wallgossen drog Princessan allt längre opp åt skogen, ropade: »Mulbeck och Gripenstedt, fatt'an!» Det bar i hop i en hård strid; ty Haffruen stod alltjemt bakom och manade sina stridsmän till mod; men då pekade wallgossen på Haffruen sjelf, skrek till Sydbidivind: »fatt'an!» och han rusar på henne och hon flyr ut i vattnet före. Mellertid höllo de andra 16 på att taga Princessan då wall-gossen befaller alla 3 hundarna: »fatt'an!» och då måste Haffruen med hela sitt följe fly till skepps, lyfta ankar och segla sin väg. Wall-gossen sade då: »Nu har jag frälst Princessan, och nu tar jag farväl.» Men Princessan tackade honom och bad honom följa sig hem; och då han ej ville åter komma förrän om ett halft år, gaf hon honom sin guld-ring — och så gick gossen sin väg. Nu klef den modlöse Soldaten ned ur trädet, drog sin sabel och tvang Princessan säga att han vore hennes räddare och ingen annan. När Princessan med soldaten kom lifslefvande tillbaka, blef det stor glädje på, slottet; och konungen ville, trogen sitt löfte, genast hålla bröllop för Princessan och soldaten. Men Princessan bad då att få vänta ett halft år; [hvilket]5 hon ändtligen fick. Mellertid hörde hon efter om icke någon sett en hurtig yngling, som alltid hade tre hundar med sig; och just samma dag Princessan skulle stå brud med soldaten, fick man reda på wall-gossen, nu stor och vacker. När Princessan fick se honom kommande på borggården, sprang hon ner och kastade sig i hans famn och utropade: »Här är den som har mig frälst!» Till bevis uppvisade Wall-gossen den ring han fått af Princessan, pekade så på soldaten och sade: »Mulbreck, fatt an!» och hunden ref genast den falska soldaten i 100:de bitar. Nu blef det först riktig glädje på slottet, stort bröllop, och gossen fick den sköna Princessan till gemål, som han frelst från Haffruen med sina tre Hundar, Mulbreck, Gripenstedt och Sydbidivind. — Slut. J. Wallin.