Transkriberad uppteckning

En Bonde hade en skön Hvete-åker nere vid sjön; men just som skörden skulle ske, befunnos alla de vackra axen på en natt aftagna. — Så skedde det flere år. Då lät Bonden den äldsta af sina 3 söner vid skörde-tiden nästa år bygga »a sköjra» (ris-koja) i åkern, för att der ligga om nätterna och vakta på dem som kunde förderfva hans hvete-åker. Den äldste Sonen låg der några nätter, men han såg ingen; till slut blef han ledsen vid allt ihop, och somnade en natt: och om morgonen voro alla hvete-axen afknipna, och skörden således för det året f örderfvad. Nästa år sände Bonden dit sin andra son; men det gick slutligen på samma sätt — han försof sig, och axen blefvo borttagna. Tredje året skulle Bondens yngste Son vakta Hvete-åkern; men han försof sig ingalunda. En natt hörde han mot morgonen en stark och underlig »syding» i luften2, och en grann vagn kom sväfvande i hvilken suto 3 vackra dufvor. Vagnen stadnade, och de 3 dufvorna hoppade ner i åkern tätt vid Gossen — ty vagnen tog jorden just vid »sköjra» —; de ruskade sig, och af föllo deras fjädrar, hvilka lades på ett ställe, hvar för sig: och dermed voro de tre dufvorna förvandlade till tre de skönaste princessor. Dessa plockade nu alla axen af Hveteåkern; och derpå uppsökte de sina fjädrar. Men gossen hade tagit in till sig den yngsta skönaste Princessans fjäder-klädnad; och hon kunde då ej, liksom systrarna, åter bli förvandlad till dufva. När hon då gick och letade och började gråta, fick hon se Gossen, och bad honom att få sina fjädrar, och sade att han skulle få allt hvad han kunde önska sig, bara hon finge sin fjädrar igen. Men då han envist nekade och påstod att han blott ville ha' Princessan sjelf till fästmö, sade hon: »Det skall du få, bara du kan få rätt på mig!» »Det skall ej bli omöjligt, svarade Gossen, om jag blott får veta hvar Princessan bor.» Hon svarade då: »Jag bor öster, vester, söder om sol, tre mil från verldens ände, på ett berg som heter Sten-gulle-berg!» »Ja så», sad' Gossen; och dermed gaf han Princessan sina fjädrar, hon vardt genast förvandlad till en dufva, och försvann snart i vagnen med sina tvenne systrar. Gossen var ej förr hemkommen till sin Far, förrän han omtalade sitt äfventyr, och sade sig ej kunna lefva utan sin sköna Princessa; hvarföre han genast fick sig en häst för att söka reda på henne. Han red sig nu ofantligt långt, långt bort; och kom slutligen en qväll i en skog till en liten stuga, der han gick in, och helsade på en gammal kärring, som satt der: »God'afton, Mor!» »Tack skall du ha' för det, min 'Sårk'!» svarade hon — »jag har inte fått heta Mor sedan sju björke-skogar växte upp och åter ruttnade ner ! Och hvart skall du ta' vägen?» »Jag skall ut och leta reda på min fästemö.» »Hvar är hon då?» »Jag vet inte bättre, än att hon bor på Sten-gulle-berg, och vet I inte, Mor, hvar det fins?» »Nej, det vet jag inte; men jag har våld öfver alla djur i skogen, och kanske något af dem vet det. Men du får då bli här till i morgon, skall jag kalla i hop dem och fråga dem.» Om morgonen tjöt Kärringen i ett horn: och allahanda djur kommo från alla håll och kanter fram till Kärringens stuga, hon frågade dem efter »Stengulleberg», men ingen visste hvar det låg i verlden. Då sade Kärringen till lejonet: »Följ du denne Gossen till min syster, som kanske vet bättre råd än jag!» Gossen tackade, följde lejonet, och kom ändtligen till en stuga vid hafvet, helsade på samma sätt, då Kärringen sade: »Jag vet inte; men jag råder öfver alla fiskar i hafvet, och jag skall i morgon fråga dem.» Kärringen blåste i sitt horn, alla fiskar kommo till stranden, men ingen visste något om »Stengulle-berg». Då sade hon till valfisken: »För du denne Gossen till min Syster, kanske hon vet bättre råd än jag!» Gossen tackade och följde valfisken. Så kom han till den tredje kärringens stuga: han helsade på samma sätt, och frågade [de] sig för, men Kärringen visste ingenting; men ville nästa morgon kalla ihop alla luftens foglar hon rådde öfver och fråga dem. Hon blåste i sitt horn, och de kommo flygande från alla håll; när hon då frågade dem efter »Stengulleberg», svarade en gammal Öm att han visste hvarest det fans. Då befalde kärringen Örnen att föra Gossen dit. Snart var nu Gossen inne vid bergets silfver-port, steg dristigt in, och der suto de samma tre sköna Princessorna och spunno guldtråd. Han friade nu riktigt till den yngsta af dem, och de blefvo alla mycket glada att få en menniska hos sig i Stengulleberg, som beherrskades af ett Bergstroll, som röfvat dem från deras fader, Konungen. Men de rådde honom att gömma sig, ty trollet skulle snart komma hem, och då vore både han och de sjelfva olyckliga. Men på väggen hängde trollets ofantliga svärd, och tre flaskor stodo på bordet. Gossen tömde den ena flaskan: då kunde han redan röra svärdet från spiken; han tömde den andra — då kunde han lyfta ner det; och när han tömt den 3dje flaskan, kunde han godt handtera det. Bäst det var skalf och dånade det i berget; trollet kom, frestade Princessorna om ej någon menniska varit här under hans frånvaro, och sade då han öppnade en inre dörr: »Här luktar kristet menniskoblod!» Men som han stack hufvudet in genom dörren, högg Gossen af det med svärdet; och dermed voro de alla frelsade, och de ofantliga skatterna deras rof. Nu reste Gossen glad hem med alla 3 princessorna till deras fader Konungen, gifte sig med den yngsta och ärf de thron och rike efter sin Svärfaders död. — Slut. Lars Snowallds, Alskog, genom And. Söderdal.