Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
De sa att här skulle vara troll uppe i Linnareberg. Det var en som gick och bryggde till jul. Då kom ett troll in och sa nånting, jag minns inte vad, men då tog bondhustrun och slängde vört i ryggen på henne. Hon var ihålig där bak. När vi var barn hade de för sig att det fanns troll i Stegelåsen.
[Hundskinnet].1
En kung hade tre döttrar och en önske-stol, hvari de fingo sitta hvar sig en gång och då önska sig 3 ting. Den äldsta önskade sig en ung vacker kung, ett slott och något verldsligt; så ock den andra. Men den yngsta önskade sig 1. den svarta hunden (en förgjord prins), som låg i röda huset, 2. Guds nåd och vänskap och 3. himmelriket efter sin död. Om natten fingo de det de önskat sig. Konungen såg då hvar och en af sina äldsta döttrar om natten hafva hvar sin kung hos sig; men vid den yngstas säng hängde det svarta hundskinnet på stolen, och han vill alldrig se henne mer, men Prinsen lofvat att ta' henne när hon frälsat honom ur hafvet. Då skulle hon flytta från slottet och fick med sig en spinnrock af guld, en haspel af guld och en tvättskål af guld. Gaf sig af till Prinsens slott, der hon tjente och började spann; då Troll-kärringen (som ville gifta bort sin dotter till Prinsen) sad', att hon, som var så usel, ej gjorde med sådan grann spinnrock*, den mer passade till hennes dotter, som nu skulle gifta sig med Prinsen — — nysta — — haspeln — —** tog Trollkärringen; tredje dagen tvätta sig — — guldskål — —*** tog Troll-kärringen * sörjde och gråt, bad att få ligga innanför Prinsens dörr (hon klagade sig, ville ge sig till känna att hon var kommen att frälsa honom); men Troll-kärringen hade gifvit honom en sömn-dryck, så han somnade och ej fick höra hennes nöd. ** låg på Prinsens säng-pall *** Men hoftjenarne hörde hvad hon grämde sig om natten och förnummo att ej Prinsen hörde det, samt trodde att hon var en Princessa, och detta sade de för Prinsen; då 3:e natten, slog han ut sömndrycken, hörde då hennes tal med jemme[r} och gråt samt lofvade hjelpa henne den andra dagen så vidt han kunde. Skickade henne ifrån sig och gaf ut henne för sin syster. Bröllops-dagen kläddes hon (systern, föregifvna) ut till brud, och Trull-kärringen klädde ut sin dotter; och Prinsen satte sig mellan begge brudarna och frågade då Troll-kärringen, hvad straff den skulle ha' som skiljde ett sådant brudpar? Svarades: ihjälköras i spiktunna. Hon och dottern fingo detta straff och Prinsen gifte sig med princessan. Cath. Bod. Östman, 8/10 66.
[Den livdömde och princessan].1
En Adelsman hade en enda son, som alldrig fick komma ut, ty det var så hårdt straff om en karl våldtog en flicka. Ändtligen fick dock komma ut, skulle rida till staden genom en skog, der han mötte en vacker fröken, sprang genast af hästen och våldtog henne. Dömd att mista lifvet om han ej kunde besvara 3 frågor — — —??? Talade om saken för sin far, Adelsmannen, och sade att han dagen derpå skulle mista lifvet. Då han red för att dö, mötte han på skogen en »skaiv u vaiv» käring, som kom »skinkandes och linkandes», som fatta tag i betslet och sade: »Vill du äkta mi' — Så vill jag hjelpa dig!» — Men han svarade: »Då må jag lika så gerna döden dö!» »Jag är allt så god — som den, du våldtog i går!» Då lofvade han ta' henne. Men han red en annan väg tillbaka. Men äfven der mötte han samma stygga kärring, som tog hon hästen i betslet, ledde Herrn med sig, släppte hästen in i sin lilla krubba och tog Herrn med sig in i sin lilla »hytta», i all fattigdom. De gingo begge till sängs på halm i en lafve och sade: om han vaknade förr än hon, skulle han ej ta' illa vid sig. Han vaknade först, såg allt rikt och furstligt omkring, steg upp besåg allt och lade sig igen till den (nu förvandlade) sköna princessan. Slutligen vaknade ock hon och frågade om han ej fann sig nöjd med hvad han fått? — De lefde lyckliga en liten tid, reste sedan till fadren, Adelsmannen, och fingo slutligen all egendom på begge hållen. Cath. Bod. Östman.
[Princessan, som gifte sig med den onde]3
En Princessa ville ej gifta sig om ej med en med guldhufvud och grönt skägg. Friaren kom, det var den Onde. Hon gaf honom ja; bröllop stod och så följde hon Den onde i vagnen; och det gick som mellan himmel och jord. »Kör ej så fort!» »Det blir väl fortare än!» Då de ändtligen stadnade och brudgummen gick in på ett ställe, kom en gammal Gubbe, som sade: »Du har varit högmodig och derför har du råkat i den ondes händer!» Han ritade en ring, ej går der ut förr än de togo de [!] i hand —; men ej om de det icke kunde; ej förr än han (Gubben komme sjelf). — Nu kom hennes gemål tillbaka, ville ha' henne med sig, men kunde ej ta' henne i hand. — fick resa sin väg ensam. Stod i ringen: åska och regn. Kom Gubben, bad henne följa sig; men kunde ej räcka han. — Sen kom en vagn med hennes föräldrar — men de kunde ej ta' henne i hand. Sent om morgonen kom gubben (sjelf), tog henne i hand och sade: »Nu är du fri, men du får ej säga ditt namn och alldrig gifta, ty då får den onde makt med dig igen. Nu skall du byta kläder med någon tiggar-flicka; en dylik mötte hon, men hon ville i början ej byta, ty hon kunde ej få allmosor i så granna kläder — »dem kan du sälja!» bytte kläder. Princessan kom till ett slott och blef kolare-flicka. Prinsen badade 2 gånger i veckan. Skaffade sig tillgång att alltid få bada efter prinsen. Badmästaren tittade genom nyckel-hålet, och såg att hon var hvit och skön, men kröp sedan i skorstenen. Detta sade Badmästaren för Prinsen, som nu såg hennes skönhet i badet. Prinsen ville veta hennes namn, men hon sade det ej (såsom Gubben sagt), men Prinsen gifte sig ändå med henne. Året derpå krig, då var Princessan hafvande — födde 3 prinsar på engång. Princessans mor skref till Prinsen om detta. Kuriren visade bref — — ändrade brefvet (den onde) 3 hundhvalpar. Prinsen skref med bedröfvelse — ändrades = skulle halshuggas, hugga ett finger med ringen på och hjertat ur det ena barnet. — Höggo verkligen fingret af, tog hjertat af ett lam, satte henne på en vagn och läto hästarne gå som de ville. Kom till en tomt slott — der de lefde ett år. Prinsen kom hem, var nu Konung — frågade efter hvalparna det förstod ingen, men de sade att de lydt Konungens bref. Konungen blef hjertängslig — — reste och letade och kom till ett slott, skickade in efter vatten att dricka. Princessans namn stod på bägaren, gick in möttes af 3 små gossar — — glädje och sällhet. A. Romdahl.
Pimpelicurius.1
En Bonde hade en Dotter, som alldrig ville göra något. Tog henne i skogen, att hon måtte hugga ved, men ej detta heller ville hon. Kungen kom. »Hvarför slår du henne?» »Derför att hon förvandlade allt till guld och silfver.» Konungen tog henne — — Ett hus fullt med vagnar — alla dessa skulle hon göra till guld på 3 dagar: då lycklig eljest olycklig. Flickan bedröfvad; kom en liten gubbe: »Vill du komma ihåg att jag heter Pimpelicurius (helst på tredje dagen), skall jag hjelpa dig.» Hon gick jemt och läste öfver på detta svår [a] namn. Andra dagen kom Gubben igen. »Jag malar, jag malar på mitt bröllops-malt, Jungfrun vet såmt, men hon vet inte allt — Inte vet hon att jag heter Pimpelicurius!» Hon visste det ej heller; men när hon nu hörde det, utropade hon: »Ja, så var det! o. fortsatte att läsa: »Pimpeli-, Pimp, Pi — —! Tredje dagen var hon ledsen att hon ej ännu fått de gamla vagnarne till guld; men då kom Gubben för tredje gången och frågade henne hvad han hette: »Nej, det vet jag inte!» svarade hon mycket bedröfvad; men bäst hon grundade, ropte hon: »Pimpelicurius!» — Nu hjelpte Gubben henne, och vagnarne blefvo guld. När Konungen fick höra det, gifte han sig med henne; och när hon nu blef drottning, slapp hon göra något och glad var hon, och Pimpelicurius korn med på bröllopet. A. Romdahl.
Kämpa-rum i Hangvar (Hall)
I Hangvars socken vid Prästvägen mellen Hangvars och Halls kyrkor är ett ställe som kallas Kämpa-rum (på Halls Sockens ägor, söder om Grannarfve. M.K.), utmärkt af tvenne stora, helt nära hvarandra liggande gråstenar. - Man säger, att tvenne kämpa- eller jätte-bröder uppbygt hvar sig en af Hangvars och Halls kyrkor; men att, då kyrkorna voro färdiga, Bröderna blifvit afvundsjuka på hvarandras företag, och att hvardera tyckt att den andras kyrka vore större och psrydligare än hans egen. De hade då blifvit osams och velat förderfva hvarandras värk; hvarföre de begge två på en gång stigit opp i hvar sin kyrka för att med stora sten-block kasta omkull hvarandras kyrkor. Men, som de just på samma ögnablick kastade jvar sin ungefär lika stor gråsten mot hvarandras kyrkor, mötte stenarna hvarandra i luften, och jättekastet föll derföre ned, sedan stenarna något studsat från hvarandra af farten, på "Kämpa-rum" ungefär midt emellan begge kyrkorna, der de ännu ligga straxt vid Prästvägen.
»Sorge-Stenen»
Från Väntinge i Hejde gick ett litet barn bort ur gården: man saknade det, och visste ej hvart det tagit vägen. Grannarna tillkallades, och bedröfvade gjorde man ordentligt skall efter det förkomna barnet hela dagen och natten. — Först om andra morgonen fann man det lilla barnet liggande dödt söder om vägen vid Väntinge. Antingen begrof man barnet der eller lade man der såsom märke af den sorgliga händelsen en stor sten, som derföre ännu kallas »Sårrge-Stain». Denna ser nästan ut som en vanlig grafsten; men har afrundade hörn, är 2,3 alnar lång och något »kullpig» eller kullrig ofvanpå. Carl Herm. Löfberg, Hejde.
Skradar-Stainen (i Hainurn)
Skradar-stainen (Skräddare-stenen) å Röiste-haid och Prestgårdens Årge-skog, i fjerdingsväg N.N.O. från kyrkan, i en backsluttning vid vägen, på blanka kalkhällen och utan underlager, är en gråsten af svart-grått gry, samt en aln hög och af 8 alnars största omkrets. — Är märkesten mellan Prestgårdens och Rings egor i Hainum. På stenens yta finnas 12 till 16 mer och mindre tydliga fördjupningar, som äro skåliga, af hvilka den största är omkring 4 till 5 tum vid och 3 tum djup. Synes sålunda varit en hednisk offerhäll; och uti stenens nordöstra sida fann jag vid besöket den 23dje Aug. 1870 uti en springa ett gammalt rostigt hästskosöm, säkert ett offer af folk, som der »lupit hästeskog», d. v. s. som med svårighet letat efter sina »häst-kräk». — Och under stenens vestra ända är en 6 tum bred och ganska djup spricka eller bergsskrefva: kanske har man der uti fordomdags nedkastat offergåfvorna? Skogen, på hvilken denne offersten ligger, heter Röiste-haid, d. v. s. as-skogen: kanhända något sammanhang mellan detta namn och de lik, som der funnos efter offren?? ty »röiste», n. = as. Sägen om en skräddare, som satt och sydde på stenen, lade saxen bredvid sig och nystanet i ett af offer-hålen på den. Hans H:n Boters, f. 1781. [Vidare notis om en gråsten med fördjupningar, i Visby hamn.]
Staplar
Så kallas de lagda eller uppstaplade stigar, som öfver sanka ställen voro liksom en fortsatt spång, och hvilka i äldsta tider icke allenast begagnades af fotgängare, utan väl också af ridande folk: de voro sålunda länge de Gamles enda landsvägar orter, byar och gårdar emellan. Dessa »staplar» bestodo än blott af flata kalkflisar eller kullerstenar, lagda uti äfjan, och än af »bular» (flathuggna stockar), stundom af långa upplagda murar, åter af här och der satta pelare, mellan hvilka breda och grofva ekestockar sträckte sig. Men sådana »staplar» finnas ännu (1870) på Gotland, t.ex. uti Hainum, af hvilka ofvanstående teckning framställer den som går öfver marken mellan Kyrkebys och Riddare hemman, och som ännu begagnas höst och vår. Dylik genväg finnes äfven mellan kyrkan och Boters, hvilken går öfver myren, men är numera mycket nedsjunken och föga nyttjas, samt ändtligen en tredje sådan stig, som går mellan Boters och Gute i Bäl. Folksägnen vet ännu berätta, att det i forntiden blott funnos tre gårdar uti hela Hainum, då »fålken» gjorde »staplar» mellan sig; och dessa voro Körkeböis, Boters och Riddare (hvilken gård, säges det, fordom — eller före 1315 — hade annat namn, som man tror var Bjers). Dessa hemman egdes en tid af tre systrar, af hvilka hvar och en byggde så höga trappgafvels-portar att de kunde synas från gård till gård. Hans H:n Boters, f. 1781.
Hainum-Källingi (f. 5/8 1782, [död] 25/3 1874)
Då jag sednast (eller för tredje gången) den 22 augusti 1870 besökte Hainum-källingi, denna märkvärdiga gumma, som under en lång lifstid af allt folk haft så stort anseende såsom Boterska, var hon, som är född d. 5:te Februari 1782, af ålderdom sängliggande. Hon ser nu föga och är litet lomhörd; men är hon ännu vid full sinnes-redighet. Likväl har hon upphört med allt botande; ty, sade hon, »hon kan nu mera icke se och ej heller komma upp till sitt 'kantor pa lufte' (vinden), hvarest hon har sina kryddor och andra botsaker». Denna mor Gartrud Ahlgren är sedan länge gift med en nu 70 års gammal beskedlig arbetskarl, Ahlgren, men, som »der aldrig varit vagga på golfvet» och på det att ej hennes botekunskap måtte gå ut, hafva »gamlefålken tagit in» (adopterat) en piga, Maria Eljeri dotter Pettersson, som i 30 år tjenat hos dem, har den gamla Hainum-källingi lärt henne all sin vetenskap. Maja Pettersson är 51 år gammal och gift, men också barnlös.´ Emellertid lefva dessa fyra »fålk» ärligt och beskedligt af deras små bote-inkomster samt några jordbitar uti ett blygsamt välstånd der de bo på sin tomt (vid prestvägen ett stycke Ö. om Heinum kyrka) och som är bebyggd med tvenne stugor samt små ladugårdshus, m. m. Hainumma-mor talar gerna om sin mor och berättar oni henne, att hon lärt (sin konst) i Gothem samt isynnerhet — såsom hon alltid med tårar omtalade det — hos de »Sma undar jårdi», till hvilka hon var nedtagen samt vistades der i tre dygn, hvarefter de kastade henne upp igen; hon ville ej tala med dem: de sade om henne, att hon »visste mer än sitt Fader vår». Hon säger om sin botekonst: »Gud låter läkedomen växa på jorden och förnuftiga menniskor förakta det icke.» Också botar hon mest med örter, som hon plockade sjelf eller köpte af barn, såsom isynnerhet med »tarald», kärring-tänder och »gaste-gras» (= Thalictrum Kockii). Hon låter stundom den sjuke sitta inne i tre dygn. — »Min hand», säger hon »har varit god för alla menniskor; jag kan se sjukdomen på klädet, när de ta' det på sig bli de bra med Guds hjelp.» »De bli bättre när jag lägger mina händer på dem.» Hön sade sig »skiljt orm från groda»: derföre, »när barna-qvinna sätter sig i mitt knä, blir det skildt åt». — Visserligen kan gumman också »visa igen» stulet gods. Men det är märkligt, att en stygg granne, hon har närmast intill hennes stuga, en illa känd karl, verkligen skall, såsom hon sjelf sade, när hon en gång var från hemmet på sina bote-resor i landet, hafva gått in genom fönstret och stulit af henne mer än mo daler, som hon aldrig fått igen. Hainum-kärringen tager mossa af kyrkogårdsmuren, det hon kokar till bot. H. H:n Boters, f. 1781. [I marg. står talat om ett nytt besök hos Hainum-källingi 1873 och vidare:] »Doktorar», säger hon, »botar eftar nöit (nytt), men sjaukdomar järo eftar gammelt, jag botar efter gammelt, jag!»
Dagga-Bysen
Uti Hellvi, på gränsen mot Lärbro med Vägume och Pavallds, är en skog, som kallas Daggar eller Dagg-skogen. En bonde från Pavalls har fordom vid en tvist om detta skogsstycke, stående derpå med jord af sin egen mark i skorna, tillsvurit sig detsamma. Men efter döden vardt han en Bysi, som hade ingen ro, utan gick der ständigt och spökade, villade folk (som stundom häfde förtrollningen dermed att de vände sina kläder afviga) och höjde hemska rop mot ondt väder. Än visade han sig för folken såsom en gråklädd gosse med röd spetsig stickmössa och åter såsom en röd kalf, som sprang härs och tvärs öfver vägen och slutligen försvann i skogen med »knak u brak». En dag voro två man der för att hugga, då de hängde sina matkorgar och tröjor på en skaplig trädgren¹; och gåfvo sig sedan in i skogen att hugga. Men då de vid middagen påtogo sig sina tröjor och nedtogo sina matkorgar för att äta från »knaggen», så försvann denne med hiskligt brakande i skogen. De blefvo då förskräckte, ville straxt gå hem och gingo tillbaka i skogen efter sina yxor ; men dessa voro ej till finnandes. Och först efter långt letande finna de då vägen hem, dit de måste gå utan sina yxor ; men dagen derpå funno de dem igen utan svårighet. Och tidigt en vår voro tvenne drängar der att hugga »troder» (gärdsle). Men, som det slaggade om dagen och var bra kallt, så gjorde de vid middagstiden upp eld, hvarvid de värmde sig och torkade sin' »han-kli» (handkläden, vantar). Då de, sedan de ätit, återgingo till sitt hugg-ställe och läto sina vantar hänga vid elden. Men efter en stund fingo de höra Dagga-bysen »hia u haja hi, hi, hi!» och säga: »Torka hankli, sårkar! torka hankli!!» Och när de då eftersågo sina vantar, voro de laggda på elden och nära förbrända. J. Nils Dalström, skollärare i Hellvi. [I marg. står]: En gammal båtsman var på vintern nere i Daggar att hugga kalkugnsved, och det var alns djup snö. Då kommer der en gubbe med långt grått skägg och lång grå rock, som släpade i snön. Han ställde sig att se på båtsmannen, som högg, och sade i tre omgångar: »Go' yx u go' skog!» dermed så försvannst han. Men båtsman (Morian) gick hem och blef siaukur. N. Dalström. En annan karl, som der högg ved, märkte att, der han förut stått och huggit, var nu en stumle, som han ej sett förut, med en skaplig knagge, på hvilken han hängde sin mat-puse. Men då han vid middagstiden tog ned påsen, blef det ett rysligt hånskratt och gnägg i skogen. N. Dalström. — —; ty de hade ovetande hängt sin mat-puse på Bysens pill (penis). Joh. Nordström, Norlanda, f. 21. Konceptanteckning till III: 656 i R 625: Io, s. 156 (1872). Drängarne i skogen hängde »mat-pusen» på en knagge; tri när de om aftonen togo den, for Bysen m. stor gny till skogs, ty påsen hade de hängt på h:s penis.
Endre och Hejdeby kyrkor
Tvenne Bröder skola på samma tid ha' bygt dessa kyrkor; men då de begge voro fullfärdiga, klandrades Endre kyrka af mästaren i Heideby: hon hade något fel, var för lång eller för hög, eller troligast alltför vacker: nog af, kyrkan i Endre var ej bra, hon skulle ändras; och deraf är hennes namn. För att åstadkomma en snar och grundlig förändring, steg Hej deby-byggmästaren opp i sitt torn, och slungade en stor sten hän mot Endre kyrka att slå henne ned. Men han kastade för hårdt till, så att stenen flög vidt öfver sitt mål och långt bort på andra sidan, der den ännu ligger i Lilla Hulta deraf s. k. Stens-åker. Nils Dalström, Hellvi.
Bysen i Backaräusen
Vid Leil-Eire i Hellvi är en skogshage, som kallas Backa-räusen eller Backar-äusen, den tvenne qvinfolk derstäders skola med orätt tillsvurit sig från Nårdur-Eiren, hvarföre sedan en Bysi der ofta uppenbarat sig med flerfaldigt spökeri. - En afton vid sysloluten hörde folk der ett sorgligt läte, likt ett barns. Man tänkte då, att ett barn gått villse, ty det gret och jämrade. Man gick dit och följde efter klagoljudet en lång stund, ja, hagen flera hvarf igenom, men utan att komma ropet närmare. En af de letande, som vid detta blef otålig, sade då till en af de andra "Hitta gi vör päuken, vör laupa haim!" - Men då fick man i stället för sorg af Bysen höra ett gapskratt, som länge skallade genom skogen.