Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Maran
Vid marritt var det bra, om man kunde säga: "Mara, mara, kom igen i mara och fråga efter tre ting, som jag inte har". Den som var mara måste då komma, man fick då se, vem som var mara. Sade man då: "Du är mara", "så slapp mara ifrån eländet". Om en kvinna inte hade hår omkring blygden eller i armhålorna, så var hon mara.
Den döde Bonden som sjöng
Då man om dagen begrafvit den mäktige och orolige Stor-bonden, »Takstainar» i Lärbro, och gästerna redan suto till bords och sjöngo bords-psalmen, fingo de till sin förskräckelse se att Takstainar stod utanför stugu-fönstret och sjöng psalmen högt med de andra »folken». — Prästen gick då ut och började läsa öfver honom; men Takstainar ville ej ändock vika, förr[än] Presten slutligen slog honom i hufvudet med Handboken. J. P. Enderberg.
Den borttrollade Bruden
På ett bröllop i Hafdhem hände sig, att, då Bruden skulle klädas af (till Unga-mor) och hon, med ljus åtföljd af Brudpigorna, gick ut öfver gården till en kammare, slocknade ljuset i förstugan. Dessa skyndade tillbaka att tända ljuset, och emellertid ville bruden återvända till gäst-rummet, men fann att något innanföre höll emot dörren. Nu kom brudjungfrun tillbaka med ljuset tändt och de andra hade med möda fått upp dörren och Bruden trädde åter in; men ropade med detsamma i största förskräckelse till: »Herre Jes', hjär star gambla fammor!» (gumman hade kort för ut aflidit) och i det samma slocknade ånyo ljuset, det Brudpigan åter skyndade ut med att tända. Då hon kom igen var Bruden försvunnen! och en förfärlig ångest och förskräckelse spridde sig i laget då man förstod att »trullet» hade tagit bort Bruden. — Efter långt och j ämmerfullt letande fann man henne ändtligen i en åker nästan död. Hon bad då att hon skulle få tala med sin Man, Unge-far, och sade honom hvem han nu skulle taga till hustru, hvarpå hon straxt dog. J. P. Enderberg.
Den Rika Skomakare-Hustrun i Wisby
Det var en rik Skomakare i Wisby, som ägde mycket gods och guld och jemväl ett »bords-häng» af ädla stenar — som ännu skall finnas, Han hade med sin hustru tvenne döttrar och en Son, som var till sjöss. Hans hustru var nu hafvande; och hon sade till sina döttrar att hon kände på sig att hon ej med lifvet skulle gå genom den barnsängen, hvarföre hon ville säga dem sin yttersta vilja: alla guldpengar skulle skiftas i tre delar och gräfvas ner i källaren j emte »bårdshänget» — hvaraf allt sonen skulle få sin part då han komme hem; men ett stort grannt guld-hufvudsmycke (»prokat») skulle de sätta på henne såsom lik, äfven som de skulle ge henne sax, nål, tråd, linne ni. ni. med sig i kistan. — Nå, det gick [som] Skomakarehustrun trodde, hon dog i barnsängen. Men döttrarnas moster afrådde dem alldeles att lägga det stora guldsmycket i grafven. Emellertid hade sonen kommit hem; men de hade ännu ej gräft efter guldskatten i källaren som modren och döttrarna der nedsatt. Men 3 veckor efter Skomakarehustruns död kom hon spökande hem, då en hennes granhustru som varit död många år, bar barnet på armen: Hon gjorde upp eld och bad grannsmor sitta ner. Den ena dottren [var] vaken, och hon sökte med starka knipningar få systern vaken, men det var omöjligt. Spöket »rumsterade» omkring i stugan, sade till dottren att de nu fått en ung bror, såg efter om allt var i huset i den fordna ordningen de lofvat henne, och frågade slutligen med vrede hvarföre de ej gifvit henne guldsmycket med sig i grafven; och så gick hon i kistan och tog det till sig. Sedan gick spöket upp i andra våningen, der mannen och sonen sofvo, men de vaknade ej vid det förfärliga bullret. När hon kom ner igen, sade hon: »De sofvo de; men säg far att jag varit hemma i natt; men jag vet väl att han inte vill tro det, derföre skall jag vrida nacken af svarta koen: köttet må I ta' vara på, men hufvudet skall I kasta bort; och efter någon guldskatt är ej värdt att I söken, ty den har nu flyttat sig.» Nu tillade hon: »Kom nu granns-mor, nu är det vår tid h Och dermed försvunno de begge spökande qvinnorna med barnet och guldsmycket. — Då dottren om morgonen berättade allt detta, visste de andra af ingenting: men svarta kon låg med afvriden nacke död i båsen och det dyra smycket fans ej i kistan. — Guldskatten skall många år derefter blifvit jemte bordshänget hittad af tvenne gamla Jungfruar, som då bodde i samma hus (der Urmakaren C. P. Palm nu bor i Wisby.) J. P. Enderberg.
Det döda barnets Tårar
Den sedermera öfver-gamle klockaren Sven i Tofta miste en liten dotter: särdeles modren, hans hustru, sörjde och gret grufveligen barnets död. En natt skulle Sven som vanligt öfver kyrkogården gå till fiske-strand. Han såg då en hop små barn dansa i ring och vara glada; men inne i ringen satt en liten flicka med en kruka i knäet och gret bitterligen. Sven frågade då hvarföre hon allena skulle sitta der och gråta. Den döda lilla flickan svarade: »Jag kan alldrig få någon ro, för jag skall sitta här och samla min moders tårar!» — Denna syn och varning »tog» klockaren och hans hustru »till sig»; och modren sörjde ej så hårdt derefter, emedan hon trodde att hennes barn sålunda skulle få ro i grafven. J. P. Enderberg.
Klockaren i Tofta
I Tofta var för 40 å 50 år sedan en klockare, som blef mycket gammal, var mycket from och särdeles stark i sin tro. (Hans dotter lefver ännu, 1849). — En Jul-morgon, då det skulle vara Ote-predikan i Tofta, vaknade han om natten deraf att klockan i tornet ringde: han steg opp förundrad, men klockan var ej mer än ett om morgonen. Han klädde på sig, gick ut — och det ringde; han gick in i kyrkan, och det ringde ännu. — När då krälade han sig upp i tornet, stod der en stor oxe med klock-strängen om hornet och ringde. — Då återvände klockaren förskräckt, men oskadd till sin stuga, och ännu en god stund derefter ringde det ännu. J. P. Enderberg.
Hästen och Oxen
När Frälsaren engång skulle öfver en ström, bad han Hästen att han skulle få rida öfver på honom; men hästen gick och betade, och svarade derföre: »Jag har ej tid!» »Nå, så ät då!», sade Vår Herre. Och derför så äter Hästen ännu alltjemnt. — Men Oxen lade sig genast ned på sina knän, och bar villigt Frälsaren öfver vattnet; hvarföre han vardt välsignad med att få »tåista» (idisla). J. P. Enderberg.
Hogräns Namn
På »Rodare-haug» (Rodarfve-högen i Hogrän) stod »a grän» (en gran): när de fällde granen, räckte »skaten» eller toppen till »Skate-bro» vid Allvide i Hogrän. Rodarfve fick heta efter roten; och grenarna räckte till »Grains» i Mästarby. — Socknen fick heta Hau-grän efter den »haugä gräni» (den höga granen). J. P. Enderberg. Den »hauga Gräni» (upphofvet till Hog-gräns namn) stod mellan kyrkan och Rodarfve, var gammal, stor och rutten samt föll åt Allvide till, (men hann dock ej dit) med toppen (»skaten») åt ett vattendrag, hvaröfver sedan byggdes Skate-bro. Carl Lagergren.
Den sjuhöfdade Draken.1
Det var en gång en Princessa, som kom i en så hård onåd hos sin Fader, Konungen, att han dref henne från sig i landsflygt, och fick hon blott taga en sin Hoffröken med sig. — Dessa två gåfvo sig ut att vandra, och kommo omsider i en vild skog, der de kommo alldeles vilse. Slutligen fingo [de] dock se en flat-takig stuga, der [de] gingo in: der stod en gryta med vatten i på elden och kokade, men ingen menniska sågo de till. Der slogo de sig ner att bo. Der fattades dem ingenting; utan allt hvad de önskade sig var der att få — men vatten fattades bara. En dag gingo de ut i skogen att söka sig vatten: slutligen hittade de på en källa med sött vatten; och som de voro mycket törstiga, lade sig Princessan och Hoffröknen ner på knä och drucko så af källan. En stund derefter kände de sig vara något annorlunda uti kroppen än förr; men ingen af dem ville yppa sig: men efter nio månader födde hvardera en gosse. Princessans son var sålunda en Prins; men Hoffröknens en adelsman: och de betraktade hvarandra sedermera alltid som bröder. Då desse gossar blefvo äldre, så roade de sig med att skjuta villebråd i skogen, och hade dermed alltid lycka — hvilket mycket fägnade deras mödrar. Men när gossarne voro 15 år hågades de att se sig om i veraden; och, ehuru mödrarna i det längsta lade sig deremot, så måste [de] dock slutligen [låta] dem få sin vilja fram: mödrarne välsignade dem med gråtande ögon, bad dem ej förglömma sig, och dermed så gåfvo sig de begge Bröderna ut till att vandra. Bäst de nu gingo i skogen, kom ett lejon springandes emot dem! Då sade Adelsmannen till Prinsen: »Skjut!» och Prinsen lade an. Men i detsamma sade lejonet: »Skjut mig inte; jag ville tjena Herrn!» Då sade Prinsen till lejonet: »Ja, gå då bakom mig!» Litet bättre fram mötte dem en Björn. Då sade Prinsen till sin Bror, Adelsmannen: »Skjut!» och han lade nu an; men [då] sade Björnen: »Skjut mig inte; jag vil tjena Herrn!» »Ja», sad' Adelsmannen, »gå då bakom mig!» När de nu gingo bättre fram kom der ett Wildsvin; och då Prinsen nu lägger an, sade Wildsvinet: »Skjut mig inte; jag vill tjena Herrn!» »Ja», sad Prinsen, »gå då bakom mig!» Nu gingo bröderna vidare i skogen och hade tre djur med sig; sedan mötte de åter tre dylika djur, de sköto hvarannan gång; och fortsatte så sin väg, sedan djuren bedt dem inte skjuta, och hvar och en af Bröderna hade sålunda 3ne starka djur bakefter sig hvart de gingo. Så kommo de slutligen till en korsväg och der stod ett träd: då sade Prinsen till sin Bror: »Nu skola vi försöka att med våra djur gå hvar sin väg, och jag slår en knif in i det här trädet, och den af oss som först kommer hit tillbaka och knifven blöder, är det ett tecken att den andra är i nöd.» Och dermed så skiljdes de åt. Efter en tid kom Prinsen till en stor stad, der alla gator voro dragna med svart skarlakan. Han tog in på ett värdshus med sina djur och frågade så wärdshusmannen ordsaken att gatorna voro klädda: »Jo», sade denne, »här är en Drake utanför staden som hvar dag skall hafva en ung jungfru; och nu är det nära utgånget att Princessan i dag skall utföras till Draken, hvarför nu ock hela staden sörjer så djupt; men Konungen har utlofvat, att den, som kan frälsa Princessan och staden från den sjuhöfdade Draken, skall få Princessan och riket efter Konungen.» Prinsen frågade då sina djur om de ej kunde befria Princessan, och de svarade att de skulle bjuda till. När nu Princessan körde förbi i sin karet med sin kusk var det en farlig gråt på slottet och i hela stan. Kusken körde utför staden, spände hästarne ifrån, och låt Princessan sitta der ensam i kareten, der hon sorgsen satt och läste i sin bönebok. Då gick Prinsen med sina djur derfram, och frågade Princessan hvarföre hon satt der och sörjde; och hon omtalade då hela olyckan. Prinsen bad henne då stiga ner ur kareten, och sade att hans djur nog skulle frälsa henne: hon skulle nu sätta sig jemte honom på marken och löska honom. Men om han somnade så hårdt, att hon ej kunde väcka honom när Draken kom, så skulle hon bara ropa åt lejonet: »Väck din Herre!» och kunde ej lejonet väcka honom skulle hon kalla på Björnen och sedan Wildsvinet, som skulle göra det. Nå, Princessan löskade Prinsen, han somnade, hon inflätade då hemligen sin guldring i hans hår; men just då kom Draken framspringande. Princessan ropade då till lejonet: »Väck din Herre!» men lejonet förmådde det inte, ej heller Björnen; men wildsvinet satte sitt tryne i Prinsens öra och skrek till, då vaknade Prinsen, sprang opp och högg alla sju hufvu'n af Draken; och så ref lejonet, björnen och vildsvinet Draken i många stycken. Princessan tackade då Prinsen för sin räddning, och ville att han skulle följa henne till slottet; men han lofvade blott att återkomma om 3 år och gifta sig med henne — hvarpå han gick sin väg med sina starka djur, sedan han först skurit tungorna [utur] alla drakens hufvuden och förvarat hos sig. Princessan blef då åter ganska sorgsen till mods, men steg åter upp i kareten och läste i sin bönebok. Då kusken kom tillbaka och han såg den sönderbråkade Draken, drog han sin värja och tvang Princessan att säga det han räddat henne, hvilket hon måste lofva och äktenskap efter tre år; sedan skar han af alla sju Drakhufvu'na tog dem med sig, och återvände till slottet, der det blef en stor glädje, och fick löfte på Princessans hand efter 3 år, som hon önskade. Drakhufvuna blefvo nu förgyldta och förvarade till bröllopsdagen. Mellertid hade Prinsen förglömt sin återresa; men lejonet påminde honom och sade att nu ha' vi 300 mil dit och blott tre dagar äro igen. Prinsen visste då ingen råd; då sade lejonet, om Prinsen sätter sig på min rygg, så springer jag lätt 100 mil på ett dygn: det samma lofvade Björnen och Wildsvinet — och om 3 dygn voro de framme vid samme Konungastad. Prinsen tog då in på samma värdshus; och han frågade Wärdhusmannen, »hvarföre nu alla gator voro dragna med rödt skarlakan, då de förut voro dragna med svart». »Jo», svarade denne, »när Herrn var sist här, voro alla bedröfvade för Princessan, som draken skulle ta'; men som Konungens kusk då räddade Princessan och dödade draken, och han nu i dag skall fira sitt bröllop såsom Prins med Princessan, så är här nu stor glädje och alla gator klädda med rödt skarlakan!» »Men tror Ni», sad' Prinsen, »att jag genast kan skaffa hit den finaste vinflaskan från Konungens bord?» Wärdshusmannen tyckte att det var omöjligt. Då sade Prinsen till lejonet: »Gå till slottet och helsa Princessan från sin Herre, att han får den bästa vinflaskan på bordet!» och lejonet sprang dit. När Princessan fick se lejonet blef hon glad, och gaf lejonet vinbuteljen. När nu lejonet kom tillbaka med vinbuteljen, sade Prinsen till Björnen: »Gå du och helsa Princessan från sin Herre, att han får den bästa stek på bordet!» och björnen skaffade honom genast steken på samma sätt. Emellertid undrade Konungen öfver dessa djurens tilltag, och han lät sätta tre dubbla vakter kring slottet. Men då Prinsen fått buteljen och steken, sade han till Wärdhusmannen: vi borde ock ha' oss en limpa från det kongliga bordet; och så befalte han Wildsvinet: »Ditt Svin, spring genast till slottet och helsa Princessan från sin Herre, att han får den raraste limpan på bordet!» och wildsvinet sprang af. Wakterna vid slottet motade väl allt hvad de kunde; men Wildsvinet sprang mellan benen på dem, och kom straxt tillbaka till Prinsen med limpan. Konungen blef då vred och hörde efter och befalte, att den som ägde djuren skulle drifvas ur staden: när detta bud kom till Prinsen, sade han, att han och hans djur alldrig gjort Hans Majestät någon skada, utan tvärtom mycket godt. När konungen hörde det, reste han sjelf bort att tala med den, som ägde djuren. Då berättade Prinsen att det var han som dödat draken och frälsat Princessan och lofvat Princessan att komma åter om tre år. Konungen bad då Prinsen att följa sig på slottet, der han fick en egen kammare att omkläda sig uti. Sedan, då han inträdde i Bröllops-salen, sprang genast Princessan honom i famnen och kysste honom. Då nu alla förundrade sig och kusken mest, som nu var Prins och klädd till brudgum, steg Prinsen fram till bordet, der på de sju förgyldta Drakhufvu'na lågo och sade: »Det måtte vara underliga djur, som icke hafva någon tunga!» Men kusken svarade: »Sådana djur hafva alldrig någon tunga.» »Åh jo», sade Prinsen, »minsta fogel har det och äfven draken och det skall jag straxt bevisa.» Och dermed framtog Prinsen de sju drak-tungorna och lade dem på bordet, då straxt hvar tunga sprang in [i] hvar sin munn. »Si så», sad' Prinsen, »se nu att hvart och ett hufvud har sin tunga!» Då blef det tyst: och nu ville ingen vara i den brottslige kuskens ställe. Och så blef Prinsen gift med Princessan under all högtidlighet. En natt, när Prinsen och Princessan lågo i sin kammare, blef det hastigt så ljust i rummet, att Prinsen trodde det var eld i hela slottet. Prinsen tog då sina kläder på och sina tre djur med sig och går ut. Då får han se ett aflägset sken; han gick dit åt, men det liksom flydde för honom allt längre bort. Ändtligen upphann han det, och det var en stor eld. Der gick en gammal kärring, som frös och sade med darrande tunga: hu, hu, hu! »Kom hit, gumma, och värm Er», sade Prinsen! »Jag törs inte för Edra djur!» svarade hon. »Åh, de göra Er ingen skada», sad Prinsen. »Hu, hu, hu», sad' kärringen åter, »jag törs inte för Edra djur; utan han vill ta' detta spöet och slå dem med» — och så räckte hon spöet åt Prinsen. Men då Prinsen ville ta' det, slog Troll-kärringen honom öfver handen, och med detsamma var han och alla hans djur förvandlade till stenar. Den sålunda förstenade Prinsens Bror, Adelsmannen, kom nu sent om länge till det samma trädet i skogen, der vid de skiljts åt, och såg att knifven var blodig; då kunde han se att hans Bror Prinsen var uti nöd. Nu begaf han sig på samma väg som Prinsen hade gått med sina djur: ingen menniska kunde skilja dem åt, och samma djur hade de med sig. Han tog ock nu in på samma Wärdshus, der Wärden prisade honom för allt hvad han gjort för Konung och Land; och på det sättet fick han höra allt hvad han behöfde veta. Om aftonen gick han opp på slottet med sina djur och helsade på Princessan, som trodde att han var hennes man, och frågade hvar han varit så länge, och han fick då förebära allt hvad han kunde hitta på. När de nu skulle gå i säng, lade Adelsmannen sin värja emellan sig och Princessan; och då hon frågade hvarföre han gjorde så, sade han blott, att tiden skulle utvisa det. Men bäst de lågo blef det så ljust i rummet, som af en eldsvåda: Adelsmannen klädde sig, tog sina djur med sig, fick se elden, som flyttade sig före honom — just som det förut händt hans bror Prinsen. Men då troll-kärringen, som gick der och »huade», inte ville närma sig, utan till slut ville slå honom med troll-spöet, sedan hon sagt sig frukta för hans djur, sade han: »Det skall du bli varse, eller vill du narra mig som du gjorde det med min Bror!» och dermed så skjöt han ihjäl kärringen, och djuren rusade straxt fram och refvo henne i 100de stycken — och troll-kärringen var Drakens Mor! Nu gick han der och funderade bland stenarne och visste icke huru han skulle få lif i sin Bror: han försökte med troll-spöet, men det lyckades icke. Då fann han en liten flaska, som fallit ur kärringens barm: han slog några droppar på stenarna der af, och straxt fick Prinsen och hans djur lif och sin förra skapnad igen. Då berättade Adelsmannen allt för sin Bror, Prinsen; så följdes [de] åt till slottet, och då förstod Princessan hvarföre Adelsmannen lagt sin värja mellan sig och henne i sängen. — Sedan gamle Konungen dog, blef Prinsen hans efterträdare och lefde med sin drottning många år lyckliga dagar. — Slut. J. Wallin.
Den förste Brännmästaren.1
Det var en gång en fattig Enka, som en dag satt och beskärmade sig för sig sjelf öfver det att det alltid var så smått för henne, och att hon inte visste hvarmed hon skulle förtj ena födan för sig och de sina. Då kom en stor Herre in till henne och frågade hvarföre hon så sörjde? Den arma qvinnan beklagade då sin nöd och sade: »Skulle jag ej ha orsak att klaga• min man har dödt från mig och här sitter jag i min bedröfvelse med många små nakna och hungriga barn omkring mig?» Då log den främmande Herrn så hemskt och sade: »Vill du lyda mitt råd, så skall det inte ha' någon nöd med din utkomst; för jag skall lära dig göra bränn-droppar, som alla menniskor bli galna efter, ty med dem kan du bota allahanda sjukdomar, hvarigenom du skall dagligen f örtj ena dig mycket pengar, du skall bli en stor Doktor, rik som ett troll, och slutligen skall du till och med få bo på sjelfva slottet.» Då frågade den fattiga Enkan bäfvande: »Hvad heter då min Herre, om jag får fråga?» Han svarade: »Jag heter satan! men du skall inte bli rädd för det; ty jag vill inte ha' dig, blott du gör mig den tjensten och kommer dessa bränndroppar väl i gång.» Enkan blef så förfärad, att hon sålunda fått att göra med Satan sjelf; men hennes nöd var stor, och han hade dessutom sagt, att han ej ville göra henne något ondt, hvarföre hon i sin ångest gick in på förslaget. Nu kom Satan snart med sitt Bränneri, förde dit rysligt mycket med säd och undervisade Enkan hur hon skulle koka Bränn-droppar; och det lyckades förträffligt! — Den fattiga qvinnan försökte nu sina bränn-droppar på några sjuka i grann-laget och de blefvo genast friska: och nu utspriddes ryktet om hennes förträffliga droppar i hela nejden, hvarföre hon snart kom i stort rop och förtjente sig bra med pengar. Hon hade nu dagligen fullt göra med att kurera alla sjuka, som alla blefvo bra genom bränn-dropparna; och snart var nu den fordom så fattiga Enkan rätt rik. Mellertid hade det kommit för Konungens öron att det fanns en qvinna i hans rike som kunde koka så förträffliga droppar, som kunde bota alla sjukdomar: hon fick då bud från Konungen att hon skulle komma till Hufvudstaden för Konungen ville sjelf tala med henne. När hon kom dit, frågade Konungen henne om hon ville lära bort konsten att koka bränndroppar till HofApothekaren, så skulle hon få en stor belöning och bo på slottet i all sin lifstid. Hon bejakade det och så flyttade hon verkligen ock genast in på slottet, undervisade Hofapothekaren i konsten och nu inrättades snart ett Kongl. Bränneri. Det lyckades öfver förmodan väl: bränndropparne kommo allt mer i gång; och konsten att koka dem rätt kraftiga och starka spridde sig snart med stor framgång öfver hela landet. I början voro bränn-dropparne blott ett botemedel, som räddade lifvet på folk; men snart blef det dagligt bruk till förtäring, och folket använde till och med sista sädeskappen af vinterförrådet, eller sista trasan på kroppen samt den sista fyrken på denna herrliga uppfinning. Man tyckte väl i början att man fick sig godt kurage derigenom; men snart blefvo menniskorna rusiga deraf, och gjorde så allahanda galenskap: ty hela folket gick till slut hvar dag i sus och dus! En natt när den högt betrodda Enkan låg och sof i sin himmelssäng på slottet, kom Satan plötsligt in till henne, hviftade på svansen, ställde sig midt för henne, skrattade till för gement och sade triumferande: »Ser du icke att det gick som jag sade — du, har blifvit sten-rik och bor nu på slottet och går hvar dag klädd i guldbrokat; men, som jag sagdt, jag vill ej ha' dig: för du må tro, att jag har fångat flera själar än sedan verldens början genom de der bränn-dropparna, dem du så väl utlärt till menniskorna öfver hela jorden! Hittills hafva de hetat Bränn-droppar; men nu skall det kallas Brännvin! — ha, ha, ha!!!» Och dermed gaf han Enkan ytterligare en hederlig penninge-summa för hennes besvär, for sin väg ut genom nyckelhålet med en förfärlig stank efter sig, och hon fick alldrig se honom mera. — Och sålunda var verkligen Satan sjelf menniskornas »Förste Bränn-mästare!» Slut. Genom J. Wallin (Lotsen Hallberg på Hall).
Bonden och Hin Onde
Det var en gång en Bonde, som med sin Hustru en dag satt så be-' dröfvad och sörjde deröfver, att det ständigt var så smått för dem, och att de oaktadt allt arbete, aldrig kunde slippa ur den yttersta fattigdom, som nu med åren blef för dem alltmer tryckande. Medan Bonden så satt i sina djupa tankar, kom en in till honom och helsade och efterfrågade orsaken till hans bedröfvelse. Bonden tackade och svarade: »Det är jemnt så fattigt för mig, och jag vet ej mitt armaste råd för bröd för mig och mitt hushåll!» Men den främmande sade då till Bonden: »Vill du följa mig, så skall du få nog för din tid!» Bonden förundrad, frågade då den främmande hvem han vore? Och denne svarade: »Jag är Hin Onde! men blif ej förfärad, för jag vill inte hafva dig; utan tag nu bara en stor säck och följ med mig!» Och gjorde Bonden [så]. Nu följdes de till staden och opp till Banken, då straxt alla dörrar sprungo opp för Hin Onde, och de trädde in bland silfver-högarne. Då sade Hin Onde till Bonden: »Håll nu opp säcken!» och så tog Hin Onde en skopa, och till ösa silfverpengar i säcken. Men när den var mäst full, utropade den förskräckta Bonden: »Hvad i Jesu namn skall jag orka hem med den säcken!» Men i samma ögonblick försvann straxt Hin Onde, det blef mörkt i Banken, alla dörrar slogo till, och der stod nu Bonden ensam och höll i säcken: och nu blef det sista värre än det första! Om morgonen kommo herrarne in som hörde till Banken, fingo se Bonden som stod der och höll i säcken, och frågade honom huru han kommit, ty de sågo ej någon dörr eller galler som var sönderbrutet, och om han haft någon med sig. Bonden svarade inte ett ord, bara stod och gråt. Herrarne visste inte hvad de skulle göra med Bonden, för han teg och gråt bara jemt; men i alla fall blef han satt i fängelse. Som Bonden satt der och gråt, kom Hin Onde intill honom och sade: »Sörj inte! för jag skall allt hjelpa dig; och om man frågar dig något, så svara bara: jag tror, att jag slipper!» Mellertid går Hin Onde hem på Bondens gård i Bondens gestalt, så att hans hustru trodde att det var hennes man, och arbetade. Han tycktes väl äta och dricka, men maten och drycken förminskades aldrig; men om qvällarne när hustrun gick [i] säng, satte sig Hin Onde under någon förevändning vid bordet, lade armarne derpå för att hvila och gick aldrig till sängs. Men om morgonen när hustrun vaknade, var han redan i fullt arbete, och arbetade som en slaf, så att Bondens gård var snart på det bästa uppbrukad, och mat och pengar fanns det nu fullt opp mot förr; och Bondens hustru förundrade sig och var mycket glad öfver denna lyckliga förändring. — Men Herrarne togo under tiden åter ihop med Bonden: förde honom från den ena Rätten till den andra och skulle ha' honom till bekänna; men han svarade bara: »Jag tror, att jag slipper!» oupphörligt och på alla frågor. Emellertid blef han likaväl dömd att hänga, och prästerna gingo hear dag till Bonden att bereda honom till döden; men Bonden svarade alltj emt »Jag tror att jag slipper!» Nå, dagen derpå skulle han hängas. Då kom Hin Onde till honom om natten, och sade till Bonden: »Nu kan du gå hem, och jag skall sitta här i ditt ställe; ditt hemman är nu uppbrukadt, och pengar stå mellan sängen och spisen!» Bonden blef glad att han slapp och gick sin väg hem. — Om morgonen kommo åter Prester till fängelset och försökte nu för sista gången få Bonden att bekänna och ytterligare bereda honom till döden; men han svarade dem ständigt: »Jag tror, att jag slipper!» Fjärdingsmännen och Läns-mannen kommo nu in att afföra Bonden till galgen, der rackaren med snaran redan väntade honom inom spetsgården. Mycket folk stod der och gapade på denna affärd, och bland dem äfven den verklige Bonden förklädd. Redan steg syndaren opp på pallen, och rackaren hade redan lagt snaran omkring hans hals, då Länsmannen på spe frågade honom: »Tror du ännu att du slipper?» Men Bonden svarade: »Jag tror, att jag slipper!» »Ja», sad' Länsmannen, »slipper du nu, så skall väl Hin Onde ha' mig!» Då for Hin Onde ur snaran och sade till den förskräckte Länsmannen: »Så gerna kan jag hafva dig som en utsläppt Bonde!» och dermed så tog Hin Onde Länsmannen och for af med honom. Då blef det en stor glädje af bland allmänheten öfver denna förunderliga händelsen. Bonden gick nu glad åter hem, och då de sins emellan omtalade huru allting hade tett sig och verkligen var tillgånget, förundrade de sig storligen på ömse håll och tackade sin lycka, som så lyckligt frälst dem utan skada från deras stora betryck och fattigdom; och lefde så nöjda tillsammans i många år. — Slut. J. Wallin.
Jerusalem och Pilatus
Det var en gång en Präst, som om Söndagen predikade och sade: »Den som gåfve tionde af [det] lilla han hade, skulle med Guds välsignelse få det tusenfaldigt igen!» Klockaren, som hade en enda mjölkeko, betänkte dessa orden, och öfverlade med sin hustru; och så kommo de öfverens att de mot Prästens löfte om rik välsignelse skulle gå och ge Prestefar sin enda ko. — Klockaren gick så in till Presten, och sade: »Litet har jag och bara en ko, men för de vackra orden Kär'-Far sade i söndags, har jag och min hustru beslutat att gifva Kärfar vår enda ko, som jag har här med mig, om Kär-far ville hålla henne till godo!» Prästen berömde klockaren för hans gudfruktighet, tackade och tog emot kon, för han var väl en mycket helig man, men snål som en jude. När nu Presten en dag lät släppa ut sina kor jemte klockarens förra på gården, så gick Klockarens ko af gammal vana åter in på Klockarens gård, och alla Prestens kor följde henne efter. När Prestens ladugårdspiga kom ut och skulle mjölka korna på gården, voro alla Prestens kor borta; och straxt sprang hon in till Klockaren, der alla funnos, men redan i Klockarens fähus, det Klockaren redan tillspikat om dem. När nu pigan berättade det för Presten, gick han in till Klockaren och sade: »Fader Klockare, det är ju alla mina kor, du har inne hos dig intet var min mening så!» Men Klockaren svarade: »Det må nu vara hur det vill, så äro nu korna mina; och nu först kan jag sanna Kär-Fars ord: att när man ger af det lilla, så blir det rikligen vedergäldt.» »Ja, lika mycket», sad' Prästen något flat: »den af oss som först i morgon bittida får helsa god morgon på den andra, skall få alla korna», och Presten tänkte så att narra Klockaren och sina kor tillbaka. Men Klockaren hade ingen ro om natten. Nu var Presten så snål, att han aldrig nänts gifta sig; men om qvällen blef det ljus i Prestens kammarfönster: Klockaren gick då och ställde sig utanför Prestens fönster att se in och lyss. Nu lade sig Presten; men snart kom hans hushållerska eller »For-sija»1, en slags Jungfru in, och lade sig hos Presten. Bäst de lågo, blef det mörkt i kammaren, och Klockaren lyddes noga efter. Presten sade då till sin jungfru och frågade: »Hvad det hette som hon hade — —.» »Det heter Jerusalem!» Sedan frågade hon — — och Presten svarade: »Pilatus!» När de nu legat en stund så frågade Presten: »Om Pilatus fick lof att resa in i Jerusalem?» och Jungfrun svarade: »Hvarför inte, kär-far!» Sedan somnade de. — Men Klockaren postade utanf öre hela natten. När det nu om morgonen blef ljust i Prestens kammare, tänkte Klockaren: nu skall man passa på! hvarpå han klef upp i ett stort och tätt vuxit löfträd, som stod straxt utanför Prestens dörr. — Nå, Presten töfvade ej länge om morgonen förr än han skulle ut för att öfverraska Klockaren: men Presten hade inte så väl kommit ut genom dörren, förr än Klockaren i trädet helsade: »God morgon Kär-Far!» »Hvad», sad' Presten, »är du allaredan ute i dag, Fader Klockare?» »Jo, Kär-Far», sad' Klockaren, »och till och med förr, än Pilatus reste in i Jerusalem!» — »Tig, Klockare», — sad' Presten, »och behåll dina kor I» — Slut. J. Wallin.
Fader-Vår
Det var en gång i Danmark en rik Man som ville gå till skrift. Men då skriftefadren frågade den rike om han kunde bedja, svarade denne: »Nej, jag har alldrig kunnat få så mycket i mitt hufvud.» »Men», sade Presten, »så kan I väl läsa och skrifva?» »Nej», svarade den Rike Mannen. »Huru är det möjligt», sade åter Presten, »att I kan hålla reda på allt Ert verldsliga gods, och framför allt Edra utlånta pengar eller då Ni borgar ut säd till de fattiga?» »Åh, det mins jag nog», svarade då med mycken säkerhet den Rike. »Nå väl», sade Presten, »vill I då låna ut säd åt några fattiga Män, hvilka jag vet verkligen förtj ena Eder hjelp; i alla fall skola de betala Eder väl igen, det svarar jag för.» Detta biföll gerna den Rike och de skiljdes dermed åt. Om en tid kom en fattig man, väl undervisad af Presten till den Rike för att låna en 1/2 tunna korn. »Åh ja», svarade den Rike, »det kan du väl få; men hvad heter Du?» Den Fattige svarade: »Jag heter Fader-vår.» »Hvad har du för tillnamn då?» »Som-äst-i-himlen»; och den rike kom straxt mycket väl ihåg hans begge namn, och lånte honom kornet. Åtta dagar derefter afskickade Presten på lika sätt en annan fattig man att låna säd, som i dopnamn hette: »Heligt-vare-ditt-namn», och hans tillnamn var: »Tillkomme ditt Rike.» När Presten kunde tycka att den Rike väl lärt sig dessa namn, skickade han en tredje fattig till honom, som kallade sig »Ske-din-vilje» och »Som-i-himmelen-så-ock-på-jorden». Och så gick det med hela Fader-Vår. Om en tid gick Presten till den Rike och frågade om han lånt ut något korn till de Fattige som han lofvat. »Jo», till många», svarade den Rike. »Med hvad heta de då», frågade honom Presten? Den Rike svarade: »Den förste heter Fader-Vår och hans tillnamn var Som äst i himlom; den andre kallade sig Tillkomme ditt rike, ske din vilja — — —» och så hela Fader-Vår igenom. Då log Presten och sade: »I kan ju nu bedja i Guds namn; ty1 läs2 nu blott opp deras namn och tillnamn på alla låntagarne, så har I ock med detsamma läst hela Edert Fader-Vår, och I kan sålunda bedja.» Den Rike Mannen blef då förundrad och glad, skänkte det fattiga folket allt det lånta kornet, och gaf skrifte-fadren en ny rock! — Slut. J. Wallin i Martebo.