Transkriberad uppteckning

Det var en gång en Princessa, som kom i en så hård onåd hos sin Fader, Konungen, att han dref henne från sig i landsflygt, och fick hon blott taga en sin Hoffröken med sig. — Dessa två gåfvo sig ut att vandra, och kommo omsider i en vild skog, der de kommo alldeles vilse. Slutligen fingo [de] dock se en flat-takig stuga, der [de] gingo in: der stod en gryta med vatten i på elden och kokade, men ingen menniska sågo de till. Der slogo de sig ner att bo. Der fattades dem ingenting; utan allt hvad de önskade sig var der att få — men vatten fattades bara. En dag gingo de ut i skogen att söka sig vatten: slutligen hittade de på en källa med sött vatten; och som de voro mycket törstiga, lade sig Princessan och Hoffröknen ner på knä och drucko så af källan. En stund derefter kände de sig vara något annorlunda uti kroppen än förr; men ingen af dem ville yppa sig: men efter nio månader födde hvardera en gosse. Princessans son var sålunda en Prins; men Hoffröknens en adelsman: och de betraktade hvarandra sedermera alltid som bröder. Då desse gossar blefvo äldre, så roade de sig med att skjuta villebråd i skogen, och hade dermed alltid lycka — hvilket mycket fägnade deras mödrar. Men när gossarne voro 15 år hågades de att se sig om i veraden; och, ehuru mödrarna i det längsta lade sig deremot, så måste [de] dock slutligen [låta] dem få sin vilja fram: mödrarne välsignade dem med gråtande ögon, bad dem ej förglömma sig, och dermed så gåfvo sig de begge Bröderna ut till att vandra. Bäst de nu gingo i skogen, kom ett lejon springandes emot dem! Då sade Adelsmannen till Prinsen: »Skjut!» och Prinsen lade an. Men i detsamma sade lejonet: »Skjut mig inte; jag ville tjena Herrn!» Då sade Prinsen till lejonet: »Ja, gå då bakom mig!» Litet bättre fram mötte dem en Björn. Då sade Prinsen till sin Bror, Adelsmannen: »Skjut!» och han lade nu an; men [då] sade Björnen: »Skjut mig inte; jag vil tjena Herrn!» »Ja», sad' Adelsmannen, »gå då bakom mig!» När de nu gingo bättre fram kom der ett Wildsvin; och då Prinsen nu lägger an, sade Wildsvinet: »Skjut mig inte; jag vill tjena Herrn!» »Ja», sad Prinsen, »gå då bakom mig!» Nu gingo bröderna vidare i skogen och hade tre djur med sig; sedan mötte de åter tre dylika djur, de sköto hvarannan gång; och fortsatte så sin väg, sedan djuren bedt dem inte skjuta, och hvar och en af Bröderna hade sålunda 3ne starka djur bakefter sig hvart de gingo. Så kommo de slutligen till en korsväg och der stod ett träd: då sade Prinsen till sin Bror: »Nu skola vi försöka att med våra djur gå hvar sin väg, och jag slår en knif in i det här trädet, och den af oss som först kommer hit tillbaka och knifven blöder, är det ett tecken att den andra är i nöd.» Och dermed så skiljdes de åt. Efter en tid kom Prinsen till en stor stad, der alla gator voro dragna med svart skarlakan. Han tog in på ett värdshus med sina djur och frågade så wärdshusmannen ordsaken att gatorna voro klädda: »Jo», sade denne, »här är en Drake utanför staden som hvar dag skall hafva en ung jungfru; och nu är det nära utgånget att Princessan i dag skall utföras till Draken, hvarför nu ock hela staden sörjer så djupt; men Konungen har utlofvat, att den, som kan frälsa Princessan och staden från den sjuhöfdade Draken, skall få Princessan och riket efter Konungen.» Prinsen frågade då sina djur om de ej kunde befria Princessan, och de svarade att de skulle bjuda till. När nu Princessan körde förbi i sin karet med sin kusk var det en farlig gråt på slottet och i hela stan. Kusken körde utför staden, spände hästarne ifrån, och låt Princessan sitta der ensam i kareten, der hon sorgsen satt och läste i sin bönebok. Då gick Prinsen med sina djur derfram, och frågade Princessan hvarföre hon satt der och sörjde; och hon omtalade då hela olyckan. Prinsen bad henne då stiga ner ur kareten, och sade att hans djur nog skulle frälsa henne: hon skulle nu sätta sig jemte honom på marken och löska honom. Men om han somnade så hårdt, att hon ej kunde väcka honom när Draken kom, så skulle hon bara ropa åt lejonet: »Väck din Herre!» och kunde ej lejonet väcka honom skulle hon kalla på Björnen och sedan Wildsvinet, som skulle göra det. Nå, Princessan löskade Prinsen, han somnade, hon inflätade då hemligen sin guldring i hans hår; men just då kom Draken framspringande. Princessan ropade då till lejonet: »Väck din Herre!» men lejonet förmådde det inte, ej heller Björnen; men wildsvinet satte sitt tryne i Prinsens öra och skrek till, då vaknade Prinsen, sprang opp och högg alla sju hufvu'n af Draken; och så ref lejonet, björnen och vildsvinet Draken i många stycken. Princessan tackade då Prinsen för sin räddning, och ville att han skulle följa henne till slottet; men han lofvade blott att återkomma om 3 år och gifta sig med henne — hvarpå han gick sin väg med sina starka djur, sedan han först skurit tungorna [utur] alla drakens hufvuden och förvarat hos sig. Princessan blef då åter ganska sorgsen till mods, men steg åter upp i kareten och läste i sin bönebok. Då kusken kom tillbaka och han såg den sönderbråkade Draken, drog han sin värja och tvang Princessan att säga det han räddat henne, hvilket hon måste lofva och äktenskap efter tre år; sedan skar han af alla sju Drakhufvu'na tog dem med sig, och återvände till slottet, der det blef en stor glädje, och fick löfte på Princessans hand efter 3 år, som hon önskade. Drakhufvuna blefvo nu förgyldta och förvarade till bröllopsdagen. Mellertid hade Prinsen förglömt sin återresa; men lejonet påminde honom och sade att nu ha' vi 300 mil dit och blott tre dagar äro igen. Prinsen visste då ingen råd; då sade lejonet, om Prinsen sätter sig på min rygg, så springer jag lätt 100 mil på ett dygn: det samma lofvade Björnen och Wildsvinet — och om 3 dygn voro de framme vid samme Konungastad. Prinsen tog då in på samma värdshus; och han frågade Wärdhusmannen, »hvarföre nu alla gator voro dragna med rödt skarlakan, då de förut voro dragna med svart». »Jo», svarade denne, »när Herrn var sist här, voro alla bedröfvade för Princessan, som draken skulle ta'; men som Konungens kusk då räddade Princessan och dödade draken, och han nu i dag skall fira sitt bröllop såsom Prins med Princessan, så är här nu stor glädje och alla gator klädda med rödt skarlakan!» »Men tror Ni», sad' Prinsen, »att jag genast kan skaffa hit den finaste vinflaskan från Konungens bord?» Wärdshusmannen tyckte att det var omöjligt. Då sade Prinsen till lejonet: »Gå till slottet och helsa Princessan från sin Herre, att han får den bästa vinflaskan på bordet!» och lejonet sprang dit. När Princessan fick se lejonet blef hon glad, och gaf lejonet vinbuteljen. När nu lejonet kom tillbaka med vinbuteljen, sade Prinsen till Björnen: »Gå du och helsa Princessan från sin Herre, att han får den bästa stek på bordet!» och björnen skaffade honom genast steken på samma sätt. Emellertid undrade Konungen öfver dessa djurens tilltag, och han lät sätta tre dubbla vakter kring slottet. Men då Prinsen fått buteljen och steken, sade han till Wärdhusmannen: vi borde ock ha' oss en limpa från det kongliga bordet; och så befalte han Wildsvinet: »Ditt Svin, spring genast till slottet och helsa Princessan från sin Herre, att han får den raraste limpan på bordet!» och wildsvinet sprang af. Wakterna vid slottet motade väl allt hvad de kunde; men Wildsvinet sprang mellan benen på dem, och kom straxt tillbaka till Prinsen med limpan. Konungen blef då vred och hörde efter och befalte, att den som ägde djuren skulle drifvas ur staden: när detta bud kom till Prinsen, sade han, att han och hans djur alldrig gjort Hans Majestät någon skada, utan tvärtom mycket godt. När konungen hörde det, reste han sjelf bort att tala med den, som ägde djuren. Då berättade Prinsen att det var han som dödat draken och frälsat Princessan och lofvat Princessan att komma åter om tre år. Konungen bad då Prinsen att följa sig på slottet, der han fick en egen kammare att omkläda sig uti. Sedan, då han inträdde i Bröllops-salen, sprang genast Princessan honom i famnen och kysste honom. Då nu alla förundrade sig och kusken mest, som nu var Prins och klädd till brudgum, steg Prinsen fram till bordet, der på de sju förgyldta Drakhufvu'na lågo och sade: »Det måtte vara underliga djur, som icke hafva någon tunga!» Men kusken svarade: »Sådana djur hafva alldrig någon tunga.» »Åh jo», sade Prinsen, »minsta fogel har det och äfven draken och det skall jag straxt bevisa.» Och dermed framtog Prinsen de sju drak-tungorna och lade dem på bordet, då straxt hvar tunga sprang in [i] hvar sin munn. »Si så», sad' Prinsen, »se nu att hvart och ett hufvud har sin tunga!» Då blef det tyst: och nu ville ingen vara i den brottslige kuskens ställe. Och så blef Prinsen gift med Princessan under all högtidlighet. En natt, när Prinsen och Princessan lågo i sin kammare, blef det hastigt så ljust i rummet, att Prinsen trodde det var eld i hela slottet. Prinsen tog då sina kläder på och sina tre djur med sig och går ut. Då får han se ett aflägset sken; han gick dit åt, men det liksom flydde för honom allt längre bort. Ändtligen upphann han det, och det var en stor eld. Der gick en gammal kärring, som frös och sade med darrande tunga: hu, hu, hu! »Kom hit, gumma, och värm Er», sade Prinsen! »Jag törs inte för Edra djur!» svarade hon. »Åh, de göra Er ingen skada», sad Prinsen. »Hu, hu, hu», sad' kärringen åter, »jag törs inte för Edra djur; utan han vill ta' detta spöet och slå dem med» — och så räckte hon spöet åt Prinsen. Men då Prinsen ville ta' det, slog Troll-kärringen honom öfver handen, och med detsamma var han och alla hans djur förvandlade till stenar. Den sålunda förstenade Prinsens Bror, Adelsmannen, kom nu sent om länge till det samma trädet i skogen, der vid de skiljts åt, och såg att knifven var blodig; då kunde han se att hans Bror Prinsen var uti nöd. Nu begaf han sig på samma väg som Prinsen hade gått med sina djur: ingen menniska kunde skilja dem åt, och samma djur hade de med sig. Han tog ock nu in på samma Wärdshus, der Wärden prisade honom för allt hvad han gjort för Konung och Land; och på det sättet fick han höra allt hvad han behöfde veta. Om aftonen gick han opp på slottet med sina djur och helsade på Princessan, som trodde att han var hennes man, och frågade hvar han varit så länge, och han fick då förebära allt hvad han kunde hitta på. När de nu skulle gå i säng, lade Adelsmannen sin värja emellan sig och Princessan; och då hon frågade hvarföre han gjorde så, sade han blott, att tiden skulle utvisa det. Men bäst de lågo blef det så ljust i rummet, som af en eldsvåda: Adelsmannen klädde sig, tog sina djur med sig, fick se elden, som flyttade sig före honom — just som det förut händt hans bror Prinsen. Men då troll-kärringen, som gick der och »huade», inte ville närma sig, utan till slut ville slå honom med troll-spöet, sedan hon sagt sig frukta för hans djur, sade han: »Det skall du bli varse, eller vill du narra mig som du gjorde det med min Bror!» och dermed så skjöt han ihjäl kärringen, och djuren rusade straxt fram och refvo henne i 100de stycken — och troll-kärringen var Drakens Mor! Nu gick han der och funderade bland stenarne och visste icke huru han skulle få lif i sin Bror: han försökte med troll-spöet, men det lyckades icke. Då fann han en liten flaska, som fallit ur kärringens barm: han slog några droppar på stenarna der af, och straxt fick Prinsen och hans djur lif och sin förra skapnad igen. Då berättade Adelsmannen allt för sin Bror, Prinsen; så följdes [de] åt till slottet, och då förstod Princessan hvarföre Adelsmannen lagt sin värja mellan sig och henne i sängen. — Sedan gamle Konungen dog, blef Prinsen hans efterträdare och lefde med sin drottning många år lyckliga dagar. — Slut. J. Wallin.