Transkriberad uppteckning

Det var en gång en Bonde, som med sin Hustru en dag satt så be-' dröfvad och sörjde deröfver, att det ständigt var så smått för dem, och att de oaktadt allt arbete, aldrig kunde slippa ur den yttersta fattigdom, som nu med åren blef för dem alltmer tryckande. Medan Bonden så satt i sina djupa tankar, kom en in till honom och helsade och efterfrågade orsaken till hans bedröfvelse. Bonden tackade och svarade: »Det är jemnt så fattigt för mig, och jag vet ej mitt armaste råd för bröd för mig och mitt hushåll!» Men den främmande sade då till Bonden: »Vill du följa mig, så skall du få nog för din tid!» Bonden förundrad, frågade då den främmande hvem han vore? Och denne svarade: »Jag är Hin Onde! men blif ej förfärad, för jag vill inte hafva dig; utan tag nu bara en stor säck och följ med mig!» Och gjorde Bonden [så]. Nu följdes de till staden och opp till Banken, då straxt alla dörrar sprungo opp för Hin Onde, och de trädde in bland silfver-högarne. Då sade Hin Onde till Bonden: »Håll nu opp säcken!» och så tog Hin Onde en skopa, och till ösa silfverpengar i säcken. Men när den var mäst full, utropade den förskräckta Bonden: »Hvad i Jesu namn skall jag orka hem med den säcken!» Men i samma ögonblick försvann straxt Hin Onde, det blef mörkt i Banken, alla dörrar slogo till, och der stod nu Bonden ensam och höll i säcken: och nu blef det sista värre än det första! Om morgonen kommo herrarne in som hörde till Banken, fingo se Bonden som stod der och höll i säcken, och frågade honom huru han kommit, ty de sågo ej någon dörr eller galler som var sönderbrutet, och om han haft någon med sig. Bonden svarade inte ett ord, bara stod och gråt. Herrarne visste inte hvad de skulle göra med Bonden, för han teg och gråt bara jemt; men i alla fall blef han satt i fängelse. Som Bonden satt der och gråt, kom Hin Onde intill honom och sade: »Sörj inte! för jag skall allt hjelpa dig; och om man frågar dig något, så svara bara: jag tror, att jag slipper!» Mellertid går Hin Onde hem på Bondens gård i Bondens gestalt, så att hans hustru trodde att det var hennes man, och arbetade. Han tycktes väl äta och dricka, men maten och drycken förminskades aldrig; men om qvällarne när hustrun gick [i] säng, satte sig Hin Onde under någon förevändning vid bordet, lade armarne derpå för att hvila och gick aldrig till sängs. Men om morgonen när hustrun vaknade, var han redan i fullt arbete, och arbetade som en slaf, så att Bondens gård var snart på det bästa uppbrukad, och mat och pengar fanns det nu fullt opp mot förr; och Bondens hustru förundrade sig och var mycket glad öfver denna lyckliga förändring. — Men Herrarne togo under tiden åter ihop med Bonden: förde honom från den ena Rätten till den andra och skulle ha' honom till bekänna; men han svarade bara: »Jag tror, att jag slipper!» oupphörligt och på alla frågor. Emellertid blef han likaväl dömd att hänga, och prästerna gingo hear dag till Bonden att bereda honom till döden; men Bonden svarade alltj emt »Jag tror att jag slipper!» Nå, dagen derpå skulle han hängas. Då kom Hin Onde till honom om natten, och sade till Bonden: »Nu kan du gå hem, och jag skall sitta här i ditt ställe; ditt hemman är nu uppbrukadt, och pengar stå mellan sängen och spisen!» Bonden blef glad att han slapp och gick sin väg hem. — Om morgonen kommo åter Prester till fängelset och försökte nu för sista gången få Bonden att bekänna och ytterligare bereda honom till döden; men han svarade dem ständigt: »Jag tror, att jag slipper!» Fjärdingsmännen och Läns-mannen kommo nu in att afföra Bonden till galgen, der rackaren med snaran redan väntade honom inom spetsgården. Mycket folk stod der och gapade på denna affärd, och bland dem äfven den verklige Bonden förklädd. Redan steg syndaren opp på pallen, och rackaren hade redan lagt snaran omkring hans hals, då Länsmannen på spe frågade honom: »Tror du ännu att du slipper?» Men Bonden svarade: »Jag tror, att jag slipper!» »Ja», sad' Länsmannen, »slipper du nu, så skall väl Hin Onde ha' mig!» Då for Hin Onde ur snaran och sade till den förskräckte Länsmannen: »Så gerna kan jag hafva dig som en utsläppt Bonde!» och dermed så tog Hin Onde Länsmannen och for af med honom. Då blef det en stor glädje af bland allmänheten öfver denna förunderliga händelsen. Bonden gick nu glad åter hem, och då de sins emellan omtalade huru allting hade tett sig och verkligen var tillgånget, förundrade de sig storligen på ömse håll och tackade sin lycka, som så lyckligt frälst dem utan skada från deras stora betryck och fattigdom; och lefde så nöjda tillsammans i många år. — Slut. J. Wallin.