Transkriberad uppteckning

Det var en gång en Präst, som om Söndagen predikade och sade: »Den som gåfve tionde af [det] lilla han hade, skulle med Guds välsignelse få det tusenfaldigt igen!» Klockaren, som hade en enda mjölkeko, betänkte dessa orden, och öfverlade med sin hustru; och så kommo de öfverens att de mot Prästens löfte om rik välsignelse skulle gå och ge Prestefar sin enda ko. — Klockaren gick så in till Presten, och sade: »Litet har jag och bara en ko, men för de vackra orden Kär'-Far sade i söndags, har jag och min hustru beslutat att gifva Kärfar vår enda ko, som jag har här med mig, om Kär-far ville hålla henne till godo!» Prästen berömde klockaren för hans gudfruktighet, tackade och tog emot kon, för han var väl en mycket helig man, men snål som en jude. När nu Presten en dag lät släppa ut sina kor jemte klockarens förra på gården, så gick Klockarens ko af gammal vana åter in på Klockarens gård, och alla Prestens kor följde henne efter. När Prestens ladugårdspiga kom ut och skulle mjölka korna på gården, voro alla Prestens kor borta; och straxt sprang hon in till Klockaren, der alla funnos, men redan i Klockarens fähus, det Klockaren redan tillspikat om dem. När nu pigan berättade det för Presten, gick han in till Klockaren och sade: »Fader Klockare, det är ju alla mina kor, du har inne hos dig intet var min mening så!» Men Klockaren svarade: »Det må nu vara hur det vill, så äro nu korna mina; och nu först kan jag sanna Kär-Fars ord: att när man ger af det lilla, så blir det rikligen vedergäldt.» »Ja, lika mycket», sad' Prästen något flat: »den af oss som först i morgon bittida får helsa god morgon på den andra, skall få alla korna», och Presten tänkte så att narra Klockaren och sina kor tillbaka. Men Klockaren hade ingen ro om natten. Nu var Presten så snål, att han aldrig nänts gifta sig; men om qvällen blef det ljus i Prestens kammarfönster: Klockaren gick då och ställde sig utanför Prestens fönster att se in och lyss. Nu lade sig Presten; men snart kom hans hushållerska eller »For-sija»1, en slags Jungfru in, och lade sig hos Presten. Bäst de lågo, blef det mörkt i kammaren, och Klockaren lyddes noga efter. Presten sade då till sin jungfru och frågade: »Hvad det hette som hon hade — —.» »Det heter Jerusalem!» Sedan frågade hon — — och Presten svarade: »Pilatus!» När de nu legat en stund så frågade Presten: »Om Pilatus fick lof att resa in i Jerusalem?» och Jungfrun svarade: »Hvarför inte, kär-far!» Sedan somnade de. — Men Klockaren postade utanf öre hela natten. När det nu om morgonen blef ljust i Prestens kammare, tänkte Klockaren: nu skall man passa på! hvarpå han klef upp i ett stort och tätt vuxit löfträd, som stod straxt utanför Prestens dörr. — Nå, Presten töfvade ej länge om morgonen förr än han skulle ut för att öfverraska Klockaren: men Presten hade inte så väl kommit ut genom dörren, förr än Klockaren i trädet helsade: »God morgon Kär-Far!» »Hvad», sad' Presten, »är du allaredan ute i dag, Fader Klockare?» »Jo, Kär-Far», sad' Klockaren, »och till och med förr, än Pilatus reste in i Jerusalem!» — »Tig, Klockare», — sad' Presten, »och behåll dina kor I» — Slut. J. Wallin.