Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Häxor
Det fanns en gumma i Flatåsen, som kunde trolla. Hon hade blivit ovän med en granne. Så skulle hon gå och trolla så att det inte skulle växa grönt strå på hans marker. Hon klädde av sig naken och klättrade baklänges upp i ett träd. Men innan hon hann trolla färdigt, så datt hon ner
Skydds-Engeln.1
Det var engång en »möllare», som förr hade varit rik —, för han hade stulit kan man tänka —, men nu var han fattig med hustru och barn, och huset var tomt. Då man inte engång hade ved, måste på vinterdag han gå i skogen; men det var inte hans skog, utan han måste nu också stjäla ved. Mellertid gick detta allt honom så till sinnes att han föll ned på knä jemte kälken; gret och bad att Gud måtte förlåta honom den synden: nu började han samla ved till de sina. — Nu syntes hastigt jemte honom en stor grann herre, som frågade anledningen till hans sorg; och »möllaren» omtalade då sin nöd. »Ja», sade då den granne herren, som väl var den Onde sjelf, »nog skall du få så mycket du behöfver för din tid och mat så att loftet skall svigta, bara du lofvar mig det som står bakom qvarnen.» Möllaren, han lofvade, han, ty han tänkte härvid bara på sin stora nöd och sitt äple-träd som stod bakom qvarnen, helst det då var vinter och trädet stod utan löf och frukt. — När då Möllaren om qvällen kom hem dragandes med ved-kälken, allt under många tankar, kom hustrun mot honom i gat-grinden och ropte till honom, att, sedan han gått bort, bröd kommit på hyllan, mat i grytan och att det var ett slik[t] dån, dunkande och sqval på loftet som tunnor, kistor och skåp fylldes, öl och dricka häldes på de tomma kärlen, så att huset var så fullt af all Guds välsignelse så att dame svigtade ner i stugan. »Ja», sade Möllaren, »det ha' vi då för mina böner till Gud i skogen»; men då han slutligen omnämnde det löfte, han gjort till den okände herren, anade hustrun någon faslig olycka, och utropade förtviflad: »Hvad har du gjort, Far? Gud har inte hört oss, arme syndare, utan du har säkert till den onde lofvat vår dotter, som just gick och sopade ute bak' qvarnen.» Nå, det kunde nu ej hjelpas; och snart inföll den förfärliga dag, då den onde kom för att afhemta deras dotter. Men denna hade natten förut i en dröm fått uppenbarelser af sin Skydds-Engel, att hon, inom en beskrifven krets, tecknad med Jesu namn, skulle tvätta sig, och derinom skulle ej den onde ha' makt med henne. Den onde kom och frestade flickan obarmhertigt, men han vann ingenting för det heliga namnets skull: han önskade bara få ett finger af henne eller några droppar af hennes blod; ty då vore hon hans. Men den dagen fick han intet. Andra dagen kom den onde åter, frestade barnet ännu hårdare, men kunde ingenting vinna. Tredje dagen kom han igen, och sade då till flickan, att antingen skulle han hafva hennes faders lif eller hennes begge händer. För att då frelsa faderns lif, räckte hon frivilligt sina begge händer utom den signade kretsen att afhuggas, hvilket ock straxt skedde; men då var hon ock dermed löst och fri från den onde. Dottren ville nu ej längre vara hemma sina föräldrar till sorg och tunga, enär hon intet arbete kunde uträtta, ej heller ville hon vara ett ape-spel för alla nyfikna der hemma; utan hon bad modren att binda armstumparna upp på hennes rygg, att ingen skulle styggas dervid, och så ville hon ge sig ut i verlden att bland barmhertiga menniskor be' om sitt bröd: det hon ock gjorde. Långt om länge, sen hon vandrat öfver många berg, skog och mark, kom hon till ett2 slott. Det lyste ur de höga fönstren och det rökte ur de många skorstenarne, men hon kunde ej komma dit in, ty en djup vatten-graf omgaf slottet med alla dess byggnader och trädgårdar, och vind-bryggan var uppdragen. Då syntes hastigt bredvid den öfvergifna och hungriga en hvitklädd man —, det var hennes skyddsengel —; han fällde ned bryggan (öfver »sluttsen») och vinkade henne in i trädgården. Der var oändligt skönt och härligt med sköna träd och allehanda frukter, men hon letade förgäfves efter en menniska som kunde gifva henne en bit mat. Hon kunde ej heller komma ur trädgården, och hon var då tvungen att med munnen taga 3 äplen af ett träd och stilla sin hunger; hvarefter hon sof om natten i en löfsal. Om andra morgonen märkte unga Konungen genast att 3ne äplen fattades på hans mäst värderade träd, hvars frukter han noga räknade. Trädgårdsmästaren vågade knapt nämna för Konungen, att han om natten märkt tvenne varelser i trädgården; men då den ena varit alldeles hvit och den andra tydligen saknade händer, trodde han det var något spökelse. Mellertid voro nu 3 äplen borttagna; men skaften efter dem suto besynnerligt nog qvar, hvarf ör Konungen sjelf började if rigt leta i trädgården efter den förmodade tjufven. Snart träffade Konungen den olyckliga flickan i en löfsal: han blef genast förvånad öfver hennes skönhet och ärbarhet, ryste öfver hennes stympade tillstånd och frågade snart med godhet hvem hon var. Hon talade då om sina rysliga olyckor, och att hon var en ande, öfvergifven af alla menniskor, men icke af Gud, som räddat henne ur den Ondes klor och sändt henne sin skydds-engel. Då utropade Konungen: »Jag vill ej heller nånsin öfvergifva dig!» Konungen tog henne upp i slottet, gjorde henne händer af silfver och tog henne till sin drottning. Efter ett år, då unga drottningen var hafvande, reste Konungen i krig, och genom Konungens Mor, som alltid var mycket god mot sin sköna, ädelsinnade och olyckliga sonhustru, skulle alla underrättelser gå till Konungen huru det stod till hemma och framför allt med unga drottningen, den Konungen älskade obeskrifligt. Då hon omsider födt en ung vacker prins, af sände gamla Drottningen redeligen genast bref med glädjebudet till Konungen. Men löparen (»kurreren»), som förde brefvet, tog in på ett värdshus under vägen att hvila och förfriska sig, då den onde passade på under hans sömn, tog brefvet och skref deri i stället att drottningen födt en hundhvalp. När Konungen fick brefvet, blef han grufligen bedröfvad, men skref lika ömt till sin Mor att vårda sig hans olyckliga sköna gemål. Men äfven detta bref förändrade den onde eller att Konungen der i befallte att unga Drottningen skulle halshuggas och hennes hjerta skickas till Konungen såsom en bevis. Gamla Drottningen blef rysligt bedröfvad vid allt detta, skulle visserligen lyda Konungens befallning, men kunde nu dock ej ha' hjerta dertill, utan ville rädda unga drottningen. Derföre tog hon hjertat ur ett lam, sände det till Konungen, band barnet på unga drottningens rygg och lät henne så gå ut i villa skogen. Der fann hon långt om länge ett hus, der hon fick härberge för sig och sin lille prins, som hette Benjamin, ty hennes skydds-engel uppenbarade sig åter här och på huset stod: »Här bor hvar och en fritt!» Första natten hon sof deri huset, lågo hennes silfverhänder lösa jemte henne på nattbordet och hennes naturliga händer voro åter utvuxna. Efter sju års krig kom Konungen ändtligen hem, lika sorgebunden öfver sin förlorade sköna drottning, och ville till en ryslig tröst se hundhvalpen. Men i slottet förstod man ej hvad Konungen talade om, och snart upplyste gamla drottningen bäfvande och under tårar att hon brutit Konungens befallning och ej dödat hans olyckliga gemål, utan sändt henne med barnet ut i villande skog. Konungen blef nu ändå gladare [än] han varit på 7 långa år, nemligen i hoppet att få återse sin älskade gemål i lifvet; hvarf öre han genast skyndade ut att leta efter henne i vida verlden. Och hur han red och gick i ängsliga tankar och varma böner styrde Gud hans steg till just samma hus i skogen på hvilket stod: »Här bor hvar och en fritt!» Dit inkommen lade sig Konungen att hvila en stund och bredde då sin näsduk öfver ansigtet. Derunder förde Skydds-Engeln drottningen med Benjamin in i samma rum der Konungen låg. Då näsduken föll af Konungens ansigte, kände Drottningen igen sin herre och man och sade till lille Prinsen: »Min Benjamin, gå och tag upp näsduken och bred den öfver din käre Faders ansigte!» Men Barnet bara såg på modren; och då hon upprepade befallningen, sade Benjamin: »Min kära Moder, du har ju lärt mig bedja Fader Vår, som äst i himlom, och på jorden har jag ju ingen fader.» Ändtligen gjorde barnet det. Emellertid hade Konungen vaknat, såg mellan fingrarne barnen och qvinnan, som han tyckte var lik hans döda gemål, men hon hade ju riktiga händer, och han kände ej henne igen. — Nu inkom Skydds-Engeln och sade till Konungen: »Statt upp och tag 'ditt' gemål i famn!» — Då svarade Konungen: »Väl är denna qvinna mycket lik min förlorade gemål, den jag evigt sörjer, men hon hade ju silfver-händer!» Skydds-Engeln tog då fram de lösa silfver-händerna, visade dem och sade nu hur Gud och hennes Skydds-engel bevarat hans gemål förunderligen och återgifvit henne hennes lemmar — och försvann. Konungen utom sig af glädje, tog då sin sköna och pröfvade gemål och sin unga son i famnen och kysste dem, och återvände hem till sitt slott med största glädje, och lefde lycklig i många år. B. Timgren.
Doretia
Det var engång en ung skön flicka, som het' Doretia, som gick hem sedan hon hört och läst Guds ord, med en liten korg på armen deruti hon hade sin bok. Då kom hon i möte med en »hedning», en ung och vacker Herre, som koin ridandes vägen fram på sin granna häst. Han stadnade hästen och frågade hvad hon hette. Hon svarade: »Jag heter Doretia.» »Hvad har du i korgen, min lilla vän», frågade han. »En bok.» »En bok —, hvad är det för slag, hvad gör du med den?» »Jag läser i den.» »Hvad vill det säga; och hvad läser du då?» »Jag läser der i Guds Ord, om min Skapare, Återlösare, som frelsat mig och alla menniskor från ondo och om Den Heliga Ande.» »Hvarföre gör du då det?» »För att komma till Guds Englar i Paradis och blifva salig.» »Hm!» sade nu blott Hedningen; men tillade: »Hvar bor du, min lilla vän?» »Här straxt vid hos mig föräldrar.» Hedningen följde henne nu i gård, bad hennes Far och fick lof att taga hus der, då han lät lyfta från hästen den tunga packningen och sin kappsäck, som var full af »gulddukater», och blef snart mycket bekant der och afhållen; men han var en hedning och Gud kände han icke. — Snart älskade han Doretia och friade till henne; men hon ville alldrig veta af något sådant. Då han alldrig hade annat tal, blef hon ängslig, allt blekare med hvar dag och slutligen sjuk till döden. Hon talade bara om Guds Ord och den salighet, hon snart hoppades vinna i Paradiset. — Hedningen frågade då: »Hvad är Paradiset.» »Der», svarade hon, »växa de skönaste blommor af alla upptänkliga slag, men blott för de goda menniskorna, som stadigt tro på Gud och hans välsignade Son.» Då bad hedningen henne så vackert att, när hon komme i paradiset, skulle hon sända honom en af dessa sköna blommor. — Det lofvade hon; och dermed så slocknade hennes unga lif. — Hennes föräldrar och hedningen sörjde nu grufligt; men, en natt snart derefter fick han en uppenbarelse i sömnen: han skänkte då alla sina stora »guld-skatter» till Guds heliga kyrka, lät döpa sig af Presten och dog salig. B. Timgren, f. 1788.
Luse-skinnet.1
Det var engång en Konung, som hade en skön dotter. En dag sade Konungen till henne, att hon skulle komma och löska honom. Princessan gjorde så; och dervid fick hon i kungens hufvud en så ovanligt stor lus, att hon verkligen visade den för Konungen. Han beslöt då, att den skulle få lefva, och förvaras i en ask, att han skulle få växa så mycket han nånsin kunde. När det otäcka djuret då tycktes vara fullvuxet, flådde man det och spikade luse-skinnet upp på slotts-väggen. Derefter gaf Konungen ut en kungörelse, att den som kunde gissa på hvad djur det skinnet sutit, skulle få Princessan och halfva riket straxt, och thron och allt efter Konungens död. Långt om länge kom der en ful raggig varg, som gissade rätt eller sade: »Det är ett luse-skinn!» Konungen gjorde väl allt för att rädda sin sköna dotter från den ohygglige Friaren; men, förgäfves! Vargen höll sig vid Konungens ord, satte Princessan på sin rygg (sedan han först förskapat sig till en häst) och for af med henne. — Under vägen rännde vargen (eller hästen) så hårdt emot något, så att den arma Princessan trodde hon skulle falla af. Han frågade henne då: »Blef du rädd?» »Jo», svarade hon. »Ja, så blef jag ock, när din Fader nekade mig då dig till gemål», sade vargen — — — (Sagan är af bristande minne alldeles defect; denna vargens sednaste fråga och Princessans svar upprepas ytterligare 2ne gånger.) — Vargen förde Princessan med sig ned i sin kula under jorden — B. Timgren.2
Bullan i Brunnen.1
Det var en gång en kärring, som hade tvenne döttrar; en som var hennes egen och den andra var hennes styfdotter. När då kärringen engång bakade, fick Styfdottern dock mot förmodan en liten bulla, men med tillrop: »Gå till helvites med din bulla!» Men då kärringen just med detsamma befalte styfdottern gå efter vatten, föll bullan ur hennes barm ner i brunnen. Flickan blef ledsen öfver sin rara bulla, och stod länge och koxade ner i brunnen: snart tyckte hon sig se en vacker grön väg dernere, på hvilken hon nu framgick. Men snart mötte hon der en ko, som hade ett mjölkspann på hornet, kon sade då till flickan: »Tag du spannet och mjölka mig, drick dig gerna en god tår; men häng spannet opp på mitt horn efter dig!» Flickan tackade och mjölkade kon; men i stället att dricka något sjelf, slog hon litet mjölk i en liten ho för kattorna vid vägen, hängde sedan spannet på kons horn, tackade och gick sig vidare fram på den gröna vackra vägen. Snart mötte hon der ett lamm, som hade en sax hängande på hornet. Lammet sade då till flickan: »Tag du, lilla flicka, och klipp mig, litet ull må du gerna taga; men resten skall du vackert filta ihop och, jemte saxen hänga på mina horn.» Flickan tackade, gjorde så och gick vidare. Längre fram vid vägen stod ett äple-träd, som sade till flickan: »Skaka en hop äplen utaf mig, ät gerna litet; men akta mina grenar och lägg resten af äplena vackert omkring min rot.» Flickan tackade, gjorde så och gick vidare fram på den gröna vackra vägen. — Bäst det var fick hon se ett stort grannt slott. Hon gick in dit; men der bodde en vresig kärring, som sade: »Hvad vill du här?» Flickan svarade, att hon gick och letade efter en bulla, som hon tappat. »När du», sade kärringen, »så går och stryker, skall jag lära dig arbeta och göra nytta för dig. Din bulla vet jag ingenting om; men är du [snäll] och beskedlig hos mig en tid, så blir det väl någon råd.» Kärringen förde henne nu in i ett rum: »Här har du ull och kardor, arbeta nu flitigt och väl, men allt skall vara färdigt tills i morgon, då jag kommer och ser efter ditt arbete.» Flickan tyckte det var omöjligt att hinna med allt; men satte sig dock genast till att arbeta och arbetade långt på natt. När hon så satt, kom en mängd kattor från alla håll in till henne med kardor och sade: »Vi skola allt hjelpa dig och karda, derför att du var god mot oss och gaf oss mjölk vid vägen.» Kattorna arbetade nu för henne och om morgonen var allt färdigt till kärringens nöje. Då sade kärringen: »Kom nu så skall du få din belöning; och dermed ledde hon henne in i en kammare.» Der stodo trenne skrin, ett svart, ett gult och ett rödt, af hvilka hon nu skulle få fritt välja sig ett. Flickan visste icke hvilket hon skulle taga; men kattorna ropade då till henne: »Tag det svarta, tag det svarta!» det hon ock gjorde. Sedan sade henne kärringen, att hon af sin Styfmoder skulle begära sig en egen kammare, om ej annat till och med än ett gammalt hönshus, och der skulle hon först öppna sitt skrin. Flickan tackade för allt godt och gick sin väg hem. När nu flickan var på återvägen, mötte hon först äpleträdet, och det sade då åt henne: »Derföre att du var beskedlig och ej skadade mina grenar, skall du nu få utvälja det aldravackraste af mina äplen. Tag det, var alltid nöjd med litet; och när du fått din egen kammare och du lägger äplet på bordet, så kan du dermed önska dig hvad dig bäst lyster.» Flickan tackade och gick längre fram. Då mötte hon lammet och det sade: »Tag så mycket ull du vill; och, när du fått dig en egen kammare, så lägg det i din kista, och önska dig sedan hvad du bäst tycker.» Flickan stoppade litet ull i sin kjortel-säck, tackade lammet, och gick vidare. Derefter kom hon till kon, som sade henne: »Intet har jag något att ge, som du kan taga med dig; men ett godt råd vill jag dock gifva dig: var alltid nöjd, och när du fått ditt eget hus i ordning, så glöm inte skaffa dig ett kohus2, och när du då tänker på mig, så får du hvad du önskar.» Då nu flickan kom hem, blef styfmodren fasligt ond att hon varit borta så länge och frågade hvar hon varit. Hon omtalade då att hon tappat sin bulla i brunnen, kommit på en grön vacker väg, och slutligen anländt till ett stort grannt slott, der hon varit tvungen att arbeta så länge — men vidare talte hon ej om för styfmodren. Kärringen vardt lika rasande och förbjöd henne sitt hus; och flickan begärde att hon skulle få hönshuset till sin egen kammare och bo der, det hon ock ändtligen fick. Nu gjorde hon det gamla hönshuset så rent som möjligt. Sedan tog hon fram sitt svarta skrin och öppnade det helt nyfiken. Men se! då utflög en grann fogel, och opp kring hela hönshuset, som straxt blef förvandladt till det präktigaste gemak. Flickan gick nöjd och förundrad omkring i sitt eget hus, men kom dervid i håg äplet, som hon fått, det hon nu lade på bordet, och önskade: och straxt såg hon der framtrollade alla sorter af den raraste mat. Förundrad och glad åt hon något; men kom snart att tänka på det lilla lammet, framtog den ull hon fått, och lade den i sitt tomma kisthörn och önskade: och straxt fick hon sig de grannaste nya kläder af alla slag. När hon sedan gick ut ur sitt granna rum på gården, var allt också lika vackert och trefligt der: den städade trädgården och det lilla nätta hönshuset — allt, allt ! Men hon saknade der ej heller det prydligaste kohus.3 Men när hon öppnade dörren, fann hon dock de fyra båsen alldeles tomma. Hon tänkte då på kon hon mött, önskade, och straxt stodo de vackraste röda kor och en svart tjur i båsen!4 och hon klappade dem och strök dem glad på ryggen. Men snart fick hon ett oförväntadt besök af styfmodren och hennes dotter, som med skadeglädje skulle se huru den förskjutna flickan hade det i det ruskiga höns-huset. Men huru förundrade blefvo de icke då de fingo se all denna herrlighet! och afvundsjuka då de sågo all den rara maten, det vackra klädförrådet och de trefna korna; och flickan måste nu prompt omtala huru hon fått allt detta. Men hon svarade blott att hon fått sig ett skrin, och att, när hon öppnat det, hade all denna hennes herrlighet tillkommit. »Ja, så» — sade kärringen, »då skall ock min egen dotter ut i verlden och få sig det, som är ännu rarare än ditt, din anka!» Kärringens rätta dotter gaf sig nu af med sin bulla, kastade den i brunnen, och kom så in på den vackra gröna vägen. Men då kon bad att hon skulle lindra hennes jufver och mjölka henne, gjorde hon det så ovårdligt och drog henne i spenorna så att bloden gick ut, slog mjölken på marken, gaf ingenting åt5 kattorna, slängde spannet på kons horn och gick sin väg utan att tacka. Då fåret bad att hon skulle befria det från den varma ull-pelsen, klippte hon det vårdslöst i skinnet, strödde ullen hit och dit och gick snäsig sin väg. Wid äpleträdet, skakade hon obarmhertigt de tunga grenarna, bröt af flera, åt opp de vackraste äplena och lät resten ligga kringspridd på jorden. Ändtligen kom hon fram till slottet, och gick djerft in. Nu blef [hon af]6 kärringen der ålagd att karda; men gjorde stort ingenting, utan somnade från allt ihop, för kattorna framkommo ej för att hjelpa henne, utan suto blott och hånjamade åt henne. Kärringen kom in om morgonen, blef rasande; men ville dock, för att bli af med henne gifva henne något till — minnes! Hon lät henne då välja ett bland de tre skrinen, hvilket hon skulle öpp[n]a i sin egen kammare när hon kommit hem; och, då kattorna åter ropade: »Tag det svarta7, tag — —!» tog hon tvertom det röda, och gick dermed sin väg, utan att tacka Trollkärringen på slottet. På hemvägen kom hon först till äple-trädet, som sade: »Är du nu här igen? något godt har jag ej att önska dig: må alltid alla blifva så hårda mot dig, som du varit mot mig!» Och när hon kom till lammet, sade det: »Blif alltid lika obarmhertig som du varit mot mig, och tag lönen derför!» Och kon sade: »Var alltid så snål och girig som du varit det mot mig, så går det dig derefter!» Men hon, som sade sig ej vilja vara deras ko-deja, lammsköterska eller trädgårds-piga gick stursk sin väg. När hon nu kom hem till modren med det röda granna skrinet, blef det glädje opp i tak: man inredde genast kärringens granna sal till dotterns boning. Men när de derinne nyfikna öppnade skrinet, flög der ur en eldröd hane, som i blinken tände på hela huset, som med kärringen och hennes dotter brann opp till aska. — Men den beskedliga styfdottern satt i alla sina lifsdagar nöjd och glad i sin boning. — Slut. Lovisa Säve, f. 18/5 1801.7
De sju Svanorna.1
Det var en gång en konung, som miste sin kära Drottning, moder till sju söner och en dotter. Konungen sörjde grufligt; men han måste dock slutligen gifta om sig, och utan att veta det, fick han i den nya Drottningen en led Trollkärring. Hon förmådde snart allt i slottet och öfver Konungen, och var elak emot sina styfbarn. Snart förtrollade hon de sju Prinsarna till sju Svanor och dref dem från slottet; men styfdottern behöll hon hos sig, men var ständigt elak emot henne. Den lilla vackra Princessan sörjde nu och gret hvar dag, och tänkte i sitt elände blott på sina arma förvandlade Bröder. Men slutligen blef hon så hjertängslig, att hon ej längre kunde härja sig på slottet, utan förklädde sig, flydde derfrån, och gaf sig ut att uppsöka sina Bröder, de sju Svanorna. Nu gick hon bort en ofantligt lång, lång väg, tills hon kom till en stor mörk skog, der hon påträffade en2 gammal, gammal gubbe med långt hvitt skägg. Princessan blef då i början grufligt rädd, men frågade honom dock om han visste något af hennes arma förvandlade Bröder. Gubben svarade henne torrt: »Baka Du en bulla af dina tårar, och gå dit bullan trillar!» Princessan tackade för rådet, gjorde som han sagt och sade: »Bulla min, trill, trill!» och bullan trillade tills hon stadnade vid en stor rishög bland stora klippor. Princessan lyftade då med sina små händer undan riset, och fann då bland stenarna en lucka, den hon öppnade, gick ner och fann en förstuga, der hon fann sju skinpelsar hängandes. Hon gick så in i rummet och der stodo sju krukor med gröt på bordet; men ingen menniska såg hon till. Princessan trodde dock nu att hennes sju bröder bodde der, strök sin ring af fingret och lade den i den minsta gröt-krukan. Straxt [blef] det utanför ett förfärligt sus och brus, dån och skrik, liksom af ofantligt stora foglar. Den lilla Princessan visste alldrig hvad detta skulle betyda; men kröp i ångsten in under sängen och gömde sig. Det var nu verkligen de sju hennes bröder, Prinsarne, som kommo flygande hem i svane-hamn. De togo pelsarne på sig, kommo in i det inre rum, och voro då menniskor igen. De satte sig nu straxt att äta; då den yngste Prinsen fann i sin kruka ringen, hvilken han genast igenkände för att vara deras lilla systers. Alla Bröderna började då sorgsne sitta och tala om deras Faders slott, deras glada barndom och deras oskyldiga Systern, som ännu var i den elaka styfmoderns våld, och de önskade under tårar att de engång i verlden skulle få återse henne. Då kröp Princessan fram från sitt gömställe, och det blef en obeskriflig glädje af bland de olyckliga Syskonen: hon omtalade nu sina lidanden och äfventyr, och de berättade att de hela dagarna måste flyga kring verlden i svanehamn, men att de efter hemkomsten i hyddan åter blefvo menniskor tills nästa morgon då de åter, drifna af en trollmakt, måste ut. Systern frågade dem då gråtande om hon ej kunde göra något för att lösa dem från förtrollningen. »Ja, det är väl knapt möjligt», sade de: »ty då skulle du virka åt oss alla hela klädningar efter kroppens skapnad och derunder aldrig tala!» Princessan [blef] då ofantligt glad att det ej vore något värre och sade att hon gerna ville göra det — och så gjorde hon ock. Hon förblef hos bröderna, städade deras rum, lagade deras mat, och virkade alltjemt mellanåt på deras klädningar, och talade alldrig ett ord; och så gick det en lång tid. — Men en dag for der en ung Konung förbi: han merkte den hemlighetsfulla luckan vid rishögen bland de hemska klipporna, och befalte sin betjent efterse hvad det kunde vara. Betjenten gick så in, och fann den sköna Princessan sitta der och virka. Men då hon ej besvarade hans frågor, berättade han förhållandet för den unge Konungen, som gick in i hyddan och straxt blef betagen i hennes ovanliga skönhet: men hon var stum, och svarade ej på Konungens artiga och kärleksfulla frågor. Men hon virkade alltjemt. Konungen ville taga henne med sig: hon tecknade väl att hon ville bli qvar; men det hjelpte inte! Konungen förde nu Princessan med sig långt bort till sitt slott, och gifte sig med henne. Men den unge Konungens mor, som var en elak troll-packa, kunde alldrig tåla den unga Drottningen, hvarken för hennes skönhets eller stumhets skull. Men Konungen älskade [henne] dock innerligt för hennes godhets och skönhets skull, oaktadt det hon var och förblef stum. Från att ständigt virka på de sju klädningarna kunde emellertid intet hindra henne. När nu Konungen reste i krig, så var hans Drottning hafvande och födde honom en liten Prins. Men den elaka Svärmodren utbytte barnet mot en hundvalp. När Konungen hemkom och erfor detta, blef han grufligen bedröfvad; men fortfor ändock att troget älska sin arma stumma Drottning. Så hände det ock andra gången när Konungen var borta i krig; men han vände ändå inte sitt hjerta ifrån sin olyckliga Drottning, fast han sörjde mycket. Men när det hände tredje gången under Konungens frånvaro, måste han lyda det uppretade folkets röst, som önskade en thronarfvinge, och modern, som påstod att den unga Drottningen vore en trollpacka —, att sätta henne såsom troll-packa på bålet. Konungen vred sin[a] händer och kunde ej se deruppå; men den unga Drottningen satt der på bålet lika skön och lugn, och virkade alltjemt på de sju klädningarna, som nu voro nästan färdiga. Men just då bålet skulle påtändas, fick man höra ett besynnerligt sus och skrik i luften. Och nu kommo sju stora snöhvita svanor flygande och slogo ner vid Drottningens bål. Då blef hon glad, och räckte dem hvar sin af de sju virkade klädningarna, på hvilka blott ett lillfinger fattades för den yngste Brodren. De sju Svanorna blefvo då genast åter sju sköna och välskapade Prinsar, utom det att det vänstra lillfingret fattades för den yngste Prinsen. Den unga Drottningen kunde nu åter tala och berätta sina lidanden och att svärmodren bortbytt hennes barn. Konungen blef då först obeskrifligt glad öfver sin gemåls och de sju Prinsarnas rädd [ning], men sedan också så förgrymmad på den trollska Enkedrottningen, att han lät sätta henne i spike-tunnan in, sedan hon först måst' skaffa reda på de undandolda kunga-barnen. — Slut. Lovisa Säve.
Fardumme-Slottet (1858)
I back-sluttningen öfver Fardumme gård i Rute, invid Fardumeträsk, ligger en ruin af ett gammalt hus eller slott, som man kallar »Fardumme-Slott». Detta har haft sin sträckning från O. till W.; och den östra hvälfda ruin-delen har hängt ihop med den ny moderniserade, nedra, westra byggning med brädtak invid vägen. Då dessa nu skiljda delar uti berättarens ungdom voro sammanhängande, var på denna sträcka af »slottet» portar och körväg i N. och S. Det var då ännu boningsrum ofvanpå ruin-hvalfvet. Rundbågs-stilen herr skar i allt: i den öfre byggningen eller ruinens tunn-hvalf och i den moderniserades tak, som invändigt äro hvälfda, yttre dörr, m. ni. Hela den öfre ruinen i backen var (1844) omkring 1i alnar hög, 10 eller 11 alnar bred och 9 alnar djup (bred). Det inre af hvalfvet, med 5 nya golfbjelkar, var ungefär fyrkantigt eller omkring 7 alnar i hvarj e sida, och var 5 alnar högt under hvalfvet ned till golfriorna; under dessa var den tillrasade källaren omkring 2 alnar djup. Den moderniserade byggningen har 2 alnar 6 Tum tjocka murar och är vid vägen i gafveln 12 alnar 3 Tum bred. — Dervid är den gamla grundvalen 31 alnar lång (eller bred); ty denna sida har troligen varit gafvel-väggen af Slottet, som således helt säkert varit en ganska stor byggnad. Sägnen är allmänt att Severin Norby der haft sitt säte. Den stora Grå-stenen i backen jemte ruinen säges vara af en kämpe kastad från Kyrkebols i Hellvi för att slå ned Slottet. Längre upp åt åsen står en ovanligt stor tall, kallad »MöllnehauTallen» (omkring 200 alnar N.O. från Slottet) är troligen den skönaste utsigt på Gotland öfver den täcka Fardume gård, öfver Fardummeträsk med dess små holmar, så Hellvi kyrka som speglar sig i vattnet deröfver skogen med dess vexlande höjder, och ytterst hafvet på flere ställen beprydt af holmar, såsom [Fjaugen, Klasen, Furillen m. fl.]. [-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --] Matts Fardelin, [död] 13/1 51, 68 år gammal.
Husby-Gubben
En kärring gick med andra "folk" och plöjde i en åker vid Fardume i Rute. Hon tyckte då att några barn jemrade sig inne i Husby-hagen derjemte. Då hon nu gick dit in, fick hon icke se några barn, utan i stället en stor häst liggande vid en ris-hop; när hon gick närmare var det ingen häst heller, utan nu såg hon i stället der en faslig groda. All denna synvilla var tillställd af en elak skogs-byse, Husby-gubben, som i lifstiden på orättfärdigt sätt tillsvurit sig grannarnas jord. Han skulle derföre till straff gå der och spöka till domedag i sina träskor, alltid med något af den tillsvurna jorden i sko-klacken.
Koppar-kitteln vid Isums
Då Pesten här gick på landet — kanske 1711 — och på de flesta ställen anställde grufliga förödelser, hade folket vid Isums i Atlingbo »gjort så mycket», att Pesten omöjligt der kunde få insteg. — En aftonstund reste en Bonde vägen der fram förbi Isums; då kom der en Herre och bad Bonden att få åka ett stycke. — När nu den okände stigit på och setat en stund bak i vagnen, frågade han Bonden hvem han trodde det var han låtit åka med sig? Då Bonden sade sig inte [veta] det, svarade den Okände: »Blif inte rädd, för jag gör dig inte ondt; men jag skall säga dig, att jag är Pesten sjelf ! Man har länge och med många konster utestängt mig ifrån Isums; men nu skall jag dock dit in — men tig, och se dig icke om förr än du [är] ett godt stycke förbi Gården.» Bonden blef förskräckt, men gjorde såsom den okände befallt tills han var ett bra stycke om Isums. Då hörde han med detsamma mycket »jal» och rop vid Isums's gård; och när han nu vände sig om på vagnen, satt ingen Herre mer der, men en stor grann »koppar-kittel» stod utanför Isums's gat-grind den folket nu med ifver höll på att släpa i gård; — och så kom Pesten verkligen in vid Isums, och gjorde der större förödelse än på något annat ställe. — Slut. J. Roswall.
Kattan på Klockare-taket
För många Herrans år tillbaka var i Eskelhem en ung dräng, Klockarens son derstädes, som var särdeles öfvermodig och full af alla handa upptåg. — I Socknen dog så en gammal piga, som bodde borti i en skogsbacke, och kallades »Backe-Brita». När hon nu om söndagen skulle begrafvas, och då man efter gammal Gothländsk folk-sed strödt granris på grafven och äfven på vägen dit — hvilket så brukas för hederliga lik —, så uppförde sig pojken dervid ganska spotskt och gyckelaktigt, sparkade det strödda granriset från grafven, och mente på att någon sådan heder ej behöfdes för ett sådant gammalt »sqvalpelagg» som Backe-Brita var. Men om natten, då alla i god ro gått till sängs, blef det ett rysligt dån och väsen utan för byggningen i Klockare-gården: man hörde förfärliga jemmerrop af »Kattu», som var stängd ute om natten och som brukade ha' sin plats uppe på taket af Klockare-byggningen jemt och ständigt; och trollet — spöket efter Backe-Brita — rasade förfärligt, skakade byggningen så att det brakade i henne, och lyfte stundom Klockare-byggningen så högt upp, att man kunde skymta månskenet under syllarne. Alla förfärades, men isynnerhet klockare-pojken som uppväckt hela trollväsenet med sitt otidiga gyckel, darrade som ett aspelöf. Man steg opp ur sängarne, gjorde opp eld på spisen, för att få makt med trollet; ja, man brände upp all ved som fanns i stugan, men det hjelpte inte. Slutligen måste de bränna opp allt som ej var väggfast i stugan; men förgäfves — oväsendet fortfor. Då till läsa alla böner, som kunde påhittas; men fred blef det ändå inte i Klockaregården den natten för Backe-brita, förrän dager vardt ljus. Man såg då till sin förundran att ingen skada gett [i] i gården; men »Kattu» hon låg på gården sönderrifven i 100:de stycken! Nu befaltes genast Klockare-pojken att gå 'sta' på Backe-Britas graf, der lägga granriset i sin ordning och bedja om förlåtelse för det han visat vanvördnad för hennes kalla stoft. — Då blef det ändtligen åter frid och ro i Eskelhems-Klockare-Gård. — Slut. J. Roswall.
Hönan under Wisborgs-Slott
Under Wisborgs-Slott ligger en stor skatt fördold, som tillhört Amiral Herr Söffren Norrby i en kopparkittel under en skrock-höna (d. v. s. en höna som går med kycklingar). En man ville drifva bort hönan af kitteln och ta' skatten, hvarför han hängde ett förklä' för källarhålet, der hönan låg, lade sig ned skinnflat och kastade stenar på henne. Hon blåste då att elden stod om näbben; men flög dock slutligen ut genom förklät, 3 hvarf kring i luften, och så in igen på skatten; och der ligger hon ännu på skatten. — Men skattsökaren flydde förskräckt, och miste sin syn efter den dagen. — Slut. J. Roswall.
Stor-hage-Rör vid Varbos
På toppen af Stor-hage-Rör uti Varbos Storhage i Sanda, helt nära gärdsgården vid »kviorna» der stod en gubbe och hade framför sig en koppar-kittel, som var full med silfverpenningar. Under det han rörde i dem frågade han en kärring, som gick vägen fram: »Vitt Du ha', så tag!» Men hon blef rädd och sprang sin väg; då Gubben blef ond och häfde alla pengarna ut i röret.» Carl N:n Varbos. Koncept till III: 621 i S 4o o, s. 46 (1864). På Stor-hage-Rör i Varbos Storhage stog en G:bbe m. en kopparkittel m. silf.pengar o. sade t. en kärring s. gick »qviorna» fram: »vitt Tu ha' så tag!» Men k:n blef rädd o. sprang. Då blef G:n ond o. häfde alla pengar i röret. C. N:n Varbos.
Sagan om de tre qvinnor, som narrade sina män.1
Nära hvarandra bodde tre hjonelag, i hvilka alla tre männen voro oförnöjda med sina hustrur. No. i var för sjelfklok att finna något godt hos sin hustru; No. 2 var så rädd för sjukdom och död, att hustrun ej kunde akta honom nog derför; No. 3 var så storsint, att hustrun var honom för simpel. De lidande hustrurna närmade sig dessmera hvarandra och kommo öfverens att förtjena litet på egen hand genom att binda qvastar och sälja. Efter en tid hade de samlat en sådan summa, att de ville köpa sig ett varaktigt minne och köpte en silfverpokal. Då de funno att denna ej kunde delas, så beslöto de, att den af den skulle äga pokalen, som bäst kunde narra sin man. No. 1 sade en dag till sin man: »Jag är så sjuk i dag, så jag tror det blir min död och jag ville gerna hafva Prosten hit innan jag dör, men det är väl dumt af mig att bedja dig gå efter honom», och så gick hon och lade sig. Mannen gick efter presten, men gick i förväg hem, der hustrun sitter i sina bästa kläder vid dukadt kaffebord och trakterar sig. »Hvad betyder detta», sa' gubben. »Lika hastigt jag blef sjuk, blef jag frisk igen sedan du gått, och nu ville jag ha' litet fint till Prosten kom», sa gumman. »Men hur förklara oss för Prosten, att han ej skall bli ond och hålla mig för en narr, när han få se dig sitta såhär i stället att dragas med döden, som jag sade honom. Jag inser väl att Prosten skall tro du springer som en narr och du alldrig få hans gunst mer. Derf ör är bäst säga att du ibland blir litet sinnestokig, så du ej rätt vet hvad du gör», sa' gumman. »Men det skall han ej tro», sa gubben. »Du har rätt», sa gumman, »men han tror det», sa' gumman, »om du går ut på gården, lägger dig i hundhuset, skäller och biter honom i benen när han kommer, på det han må rigtigt märka om det är du.» Rådet var ej i Gubbens tycke, men Prosten syntes komma och bättre kunde ej i hast påhittas, och Gubben gjorde så. Inkommen förmäler Prosten: »Två ting förundrar mig, först att finna dig såhär, se'n att din gubbe bar sig åt på gården som en hund mot mig.» Prosten och gumman skiljdes som vänner; men vid utgåendet tog Prosten långa steg för att ej bli hundbiten andra gången. — Och så narrade hon sin man. No. 2 sade en dag till sin man: »Hvad fattas dig i dag far, du ser så underlig ut som jag ej sett förr.» »Nej icke känner jag något», sa gubben, »men ser du något, så förtig det icke», så gubben. »Ja, kära far», sa' hon, »du bär på döden, det ser jag, kom och lägg dig genast.» Gubben blef rädd och lade sig. Gumman gick då och då till sängen och sade hvarje gång att han blef sämre och sämre och sist att hans slut var nära. Slutligen sade hon: »Nu far är du död, ligg nu stilla, om du vill ha ro i grafven. Jag skall bestyra om en mycket en högtidlig begrafning vid Gudtjensten om söndag och låta bära upp dig i kyrkans kor om lördag.» Så skedde, och så narrade hon sin man. No. 3 kom en dag hem från Prestgården och sade: »Nu far har du blifvit stor karl. Kungen har tyckt dig vara för god till simpelt folk och nu vill han göra dig till General, och det genast om Söndag.» »Kungen är en karlakarl», sa' Gubben, »och han skulle väl förr eller sen komma ihog mig; men hvar få så granna kläder, som anstår mig?» »Det har Kungen skickat dig genom Prosten. Se här en grann sabel med gyllene band, här en trekantig hatt med guld på och plym uti och här höga stöflar med sporrar på» (saker dem gumman i tysthet fått låna). »Allt bra», så Gubben, »men hvar är kläderna?» Gumman låtsade sig framtaga det ena plagget efter det andra. »Men hvar har du kläderna, jag ser inga», sa Gubben. »Icke kan dina svaga ögon se så fint tyg», sa Gumman, »ty Kungen har skaffat det finaste tyg från främmande land, han kunde få, jag ska blott andra litet på byxorna, som äro något långa för dig.» Gumman satte sig att sy, och Gubben trodde. Söndagen kom och gumman klädde Gubben i de fina kläderna, som han ej kunde se eller känna. Stöflarna togs på, sabeln spändes om och hatten till sist. »Hör nu noga», sa gumman, »hvad Kungen befallt: Nu går du upp i kyrkan, ställer dig framför altaret och väntar der tills Kungen kommer och kröner dig till General. På vägen får du ej helsa på det simpla kyrkfolket, utan gå din väg rakt fram såsom om du ingen ser eller hörer.» Gubben gick. Uppkommen i koret sparkar han till likkistan, hvari gubben No. 2 ligger och utbrister: »Hvad är detta för ett bondelik man ställt i vägen der jag skall fram!» Gubben i kistan som kände sin granne på rösten, kunde ej innehålla sin förtrytelse, utan ser upp, sträcker upp armen med knuten näfve och säger: »Ja — var jag icke död som jag är ; jag skulle minsan ge dig för bondelik, din högfärdsnarr!» Och så narrade No. 3 sin man. Sagan förmäler, att gummorna ej sjelfva kunde göra klart för sig hvilken af dem förtjent pokalen, utan beslöto låta lagen utreda denna sak, hvilken ännu lär hvila i Hofrätten.