Transkriberad uppteckning
Det var en gång en kärring, som hade tvenne döttrar; en som var hennes egen och den andra var hennes styfdotter. När då kärringen engång bakade, fick Styfdottern dock mot förmodan en liten bulla, men med tillrop: »Gå till helvites med din bulla!» Men då kärringen just med detsamma befalte styfdottern gå efter vatten, föll bullan ur hennes barm ner i brunnen. Flickan blef ledsen öfver sin rara bulla, och stod länge och koxade ner i brunnen: snart tyckte hon sig se en vacker grön väg dernere, på hvilken hon nu framgick. Men snart mötte hon der en ko, som hade ett mjölkspann på hornet, kon sade då till flickan: »Tag du spannet och mjölka mig, drick dig gerna en god tår; men häng spannet opp på mitt horn efter dig!» Flickan tackade och mjölkade kon; men i stället att dricka något sjelf, slog hon litet mjölk i en liten ho för kattorna vid vägen, hängde sedan spannet på kons horn, tackade och gick sig vidare fram på den gröna vackra vägen. Snart mötte hon der ett lamm, som hade en sax hängande på hornet. Lammet sade då till flickan: »Tag du, lilla flicka, och klipp mig, litet ull må du gerna taga; men resten skall du vackert filta ihop och, jemte saxen hänga på mina horn.» Flickan tackade, gjorde så och gick vidare. Längre fram vid vägen stod ett äple-träd, som sade till flickan: »Skaka en hop äplen utaf mig, ät gerna litet; men akta mina grenar och lägg resten af äplena vackert omkring min rot.» Flickan tackade, gjorde så och gick vidare fram på den gröna vackra vägen. — Bäst det var fick hon se ett stort grannt slott. Hon gick in dit; men der bodde en vresig kärring, som sade: »Hvad vill du här?» Flickan svarade, att hon gick och letade efter en bulla, som hon tappat. »När du», sade kärringen, »så går och stryker, skall jag lära dig arbeta och göra nytta för dig. Din bulla vet jag ingenting om; men är du [snäll] och beskedlig hos mig en tid, så blir det väl någon råd.» Kärringen förde henne nu in i ett rum: »Här har du ull och kardor, arbeta nu flitigt och väl, men allt skall vara färdigt tills i morgon, då jag kommer och ser efter ditt arbete.» Flickan tyckte det var omöjligt att hinna med allt; men satte sig dock genast till att arbeta och arbetade långt på natt. När hon så satt, kom en mängd kattor från alla håll in till henne med kardor och sade: »Vi skola allt hjelpa dig och karda, derför att du var god mot oss och gaf oss mjölk vid vägen.» Kattorna arbetade nu för henne och om morgonen var allt färdigt till kärringens nöje. Då sade kärringen: »Kom nu så skall du få din belöning; och dermed ledde hon henne in i en kammare.» Der stodo trenne skrin, ett svart, ett gult och ett rödt, af hvilka hon nu skulle få fritt välja sig ett. Flickan visste icke hvilket hon skulle taga; men kattorna ropade då till henne: »Tag det svarta, tag det svarta!» det hon ock gjorde. Sedan sade henne kärringen, att hon af sin Styfmoder skulle begära sig en egen kammare, om ej annat till och med än ett gammalt hönshus, och der skulle hon först öppna sitt skrin. Flickan tackade för allt godt och gick sin väg hem. När nu flickan var på återvägen, mötte hon först äpleträdet, och det sade då åt henne: »Derföre att du var beskedlig och ej skadade mina grenar, skall du nu få utvälja det aldravackraste af mina äplen. Tag det, var alltid nöjd med litet; och när du fått din egen kammare och du lägger äplet på bordet, så kan du dermed önska dig hvad dig bäst lyster.» Flickan tackade och gick längre fram. Då mötte hon lammet och det sade: »Tag så mycket ull du vill; och, när du fått dig en egen kammare, så lägg det i din kista, och önska dig sedan hvad du bäst tycker.» Flickan stoppade litet ull i sin kjortel-säck, tackade lammet, och gick vidare. Derefter kom hon till kon, som sade henne: »Intet har jag något att ge, som du kan taga med dig; men ett godt råd vill jag dock gifva dig: var alltid nöjd, och när du fått ditt eget hus i ordning, så glöm inte skaffa dig ett kohus2, och när du då tänker på mig, så får du hvad du önskar.» Då nu flickan kom hem, blef styfmodren fasligt ond att hon varit borta så länge och frågade hvar hon varit. Hon omtalade då att hon tappat sin bulla i brunnen, kommit på en grön vacker väg, och slutligen anländt till ett stort grannt slott, der hon varit tvungen att arbeta så länge — men vidare talte hon ej om för styfmodren. Kärringen vardt lika rasande och förbjöd henne sitt hus; och flickan begärde att hon skulle få hönshuset till sin egen kammare och bo der, det hon ock ändtligen fick. Nu gjorde hon det gamla hönshuset så rent som möjligt. Sedan tog hon fram sitt svarta skrin och öppnade det helt nyfiken. Men se! då utflög en grann fogel, och opp kring hela hönshuset, som straxt blef förvandladt till det präktigaste gemak. Flickan gick nöjd och förundrad omkring i sitt eget hus, men kom dervid i håg äplet, som hon fått, det hon nu lade på bordet, och önskade: och straxt såg hon der framtrollade alla sorter af den raraste mat. Förundrad och glad åt hon något; men kom snart att tänka på det lilla lammet, framtog den ull hon fått, och lade den i sitt tomma kisthörn och önskade: och straxt fick hon sig de grannaste nya kläder af alla slag. När hon sedan gick ut ur sitt granna rum på gården, var allt också lika vackert och trefligt der: den städade trädgården och det lilla nätta hönshuset — allt, allt ! Men hon saknade der ej heller det prydligaste kohus.3 Men när hon öppnade dörren, fann hon dock de fyra båsen alldeles tomma. Hon tänkte då på kon hon mött, önskade, och straxt stodo de vackraste röda kor och en svart tjur i båsen!4 och hon klappade dem och strök dem glad på ryggen. Men snart fick hon ett oförväntadt besök af styfmodren och hennes dotter, som med skadeglädje skulle se huru den förskjutna flickan hade det i det ruskiga höns-huset. Men huru förundrade blefvo de icke då de fingo se all denna herrlighet! och afvundsjuka då de sågo all den rara maten, det vackra klädförrådet och de trefna korna; och flickan måste nu prompt omtala huru hon fått allt detta. Men hon svarade blott att hon fått sig ett skrin, och att, när hon öppnat det, hade all denna hennes herrlighet tillkommit. »Ja, så» — sade kärringen, »då skall ock min egen dotter ut i verlden och få sig det, som är ännu rarare än ditt, din anka!» Kärringens rätta dotter gaf sig nu af med sin bulla, kastade den i brunnen, och kom så in på den vackra gröna vägen. Men då kon bad att hon skulle lindra hennes jufver och mjölka henne, gjorde hon det så ovårdligt och drog henne i spenorna så att bloden gick ut, slog mjölken på marken, gaf ingenting åt5 kattorna, slängde spannet på kons horn och gick sin väg utan att tacka. Då fåret bad att hon skulle befria det från den varma ull-pelsen, klippte hon det vårdslöst i skinnet, strödde ullen hit och dit och gick snäsig sin väg. Wid äpleträdet, skakade hon obarmhertigt de tunga grenarna, bröt af flera, åt opp de vackraste äplena och lät resten ligga kringspridd på jorden. Ändtligen kom hon fram till slottet, och gick djerft in. Nu blef [hon af]6 kärringen der ålagd att karda; men gjorde stort ingenting, utan somnade från allt ihop, för kattorna framkommo ej för att hjelpa henne, utan suto blott och hånjamade åt henne. Kärringen kom in om morgonen, blef rasande; men ville dock, för att bli af med henne gifva henne något till — minnes! Hon lät henne då välja ett bland de tre skrinen, hvilket hon skulle öpp[n]a i sin egen kammare när hon kommit hem; och, då kattorna åter ropade: »Tag det svarta7, tag — —!» tog hon tvertom det röda, och gick dermed sin väg, utan att tacka Trollkärringen på slottet. På hemvägen kom hon först till äple-trädet, som sade: »Är du nu här igen? något godt har jag ej att önska dig: må alltid alla blifva så hårda mot dig, som du varit mot mig!» Och när hon kom till lammet, sade det: »Blif alltid lika obarmhertig som du varit mot mig, och tag lönen derför!» Och kon sade: »Var alltid så snål och girig som du varit det mot mig, så går det dig derefter!» Men hon, som sade sig ej vilja vara deras ko-deja, lammsköterska eller trädgårds-piga gick stursk sin väg. När hon nu kom hem till modren med det röda granna skrinet, blef det glädje opp i tak: man inredde genast kärringens granna sal till dotterns boning. Men när de derinne nyfikna öppnade skrinet, flög der ur en eldröd hane, som i blinken tände på hela huset, som med kärringen och hennes dotter brann opp till aska. — Men den beskedliga styfdottern satt i alla sina lifsdagar nöjd och glad i sin boning. — Slut. Lovisa Säve, f. 18/5 1801.7
