Transkriberad uppteckning

Nära hvarandra bodde tre hjonelag, i hvilka alla tre männen voro oförnöjda med sina hustrur. No. i var för sjelfklok att finna något godt hos sin hustru; No. 2 var så rädd för sjukdom och död, att hustrun ej kunde akta honom nog derför; No. 3 var så storsint, att hustrun var honom för simpel. De lidande hustrurna närmade sig dessmera hvarandra och kommo öfverens att förtjena litet på egen hand genom att binda qvastar och sälja. Efter en tid hade de samlat en sådan summa, att de ville köpa sig ett varaktigt minne och köpte en silfverpokal. Då de funno att denna ej kunde delas, så beslöto de, att den af den skulle äga pokalen, som bäst kunde narra sin man. No. 1 sade en dag till sin man: »Jag är så sjuk i dag, så jag tror det blir min död och jag ville gerna hafva Prosten hit innan jag dör, men det är väl dumt af mig att bedja dig gå efter honom», och så gick hon och lade sig. Mannen gick efter presten, men gick i förväg hem, der hustrun sitter i sina bästa kläder vid dukadt kaffebord och trakterar sig. »Hvad betyder detta», sa' gubben. »Lika hastigt jag blef sjuk, blef jag frisk igen sedan du gått, och nu ville jag ha' litet fint till Prosten kom», sa gumman. »Men hur förklara oss för Prosten, att han ej skall bli ond och hålla mig för en narr, när han få se dig sitta såhär i stället att dragas med döden, som jag sade honom. Jag inser väl att Prosten skall tro du springer som en narr och du alldrig få hans gunst mer. Derf ör är bäst säga att du ibland blir litet sinnestokig, så du ej rätt vet hvad du gör», sa' gumman. »Men det skall han ej tro», sa gubben. »Du har rätt», sa gumman, »men han tror det», sa' gumman, »om du går ut på gården, lägger dig i hundhuset, skäller och biter honom i benen när han kommer, på det han må rigtigt märka om det är du.» Rådet var ej i Gubbens tycke, men Prosten syntes komma och bättre kunde ej i hast påhittas, och Gubben gjorde så. Inkommen förmäler Prosten: »Två ting förundrar mig, först att finna dig såhär, se'n att din gubbe bar sig åt på gården som en hund mot mig.» Prosten och gumman skiljdes som vänner; men vid utgåendet tog Prosten långa steg för att ej bli hundbiten andra gången. — Och så narrade hon sin man. No. 2 sade en dag till sin man: »Hvad fattas dig i dag far, du ser så underlig ut som jag ej sett förr.» »Nej icke känner jag något», sa gubben, »men ser du något, så förtig det icke», så gubben. »Ja, kära far», sa' hon, »du bär på döden, det ser jag, kom och lägg dig genast.» Gubben blef rädd och lade sig. Gumman gick då och då till sängen och sade hvarje gång att han blef sämre och sämre och sist att hans slut var nära. Slutligen sade hon: »Nu far är du död, ligg nu stilla, om du vill ha ro i grafven. Jag skall bestyra om en mycket en högtidlig begrafning vid Gudtjensten om söndag och låta bära upp dig i kyrkans kor om lördag.» Så skedde, och så narrade hon sin man. No. 3 kom en dag hem från Prestgården och sade: »Nu far har du blifvit stor karl. Kungen har tyckt dig vara för god till simpelt folk och nu vill han göra dig till General, och det genast om Söndag.» »Kungen är en karlakarl», sa' Gubben, »och han skulle väl förr eller sen komma ihog mig; men hvar få så granna kläder, som anstår mig?» »Det har Kungen skickat dig genom Prosten. Se här en grann sabel med gyllene band, här en trekantig hatt med guld på och plym uti och här höga stöflar med sporrar på» (saker dem gumman i tysthet fått låna). »Allt bra», så Gubben, »men hvar är kläderna?» Gumman låtsade sig framtaga det ena plagget efter det andra. »Men hvar har du kläderna, jag ser inga», sa Gubben. »Icke kan dina svaga ögon se så fint tyg», sa Gumman, »ty Kungen har skaffat det finaste tyg från främmande land, han kunde få, jag ska blott andra litet på byxorna, som äro något långa för dig.» Gumman satte sig att sy, och Gubben trodde. Söndagen kom och gumman klädde Gubben i de fina kläderna, som han ej kunde se eller känna. Stöflarna togs på, sabeln spändes om och hatten till sist. »Hör nu noga», sa gumman, »hvad Kungen befallt: Nu går du upp i kyrkan, ställer dig framför altaret och väntar der tills Kungen kommer och kröner dig till General. På vägen får du ej helsa på det simpla kyrkfolket, utan gå din väg rakt fram såsom om du ingen ser eller hörer.» Gubben gick. Uppkommen i koret sparkar han till likkistan, hvari gubben No. 2 ligger och utbrister: »Hvad är detta för ett bondelik man ställt i vägen der jag skall fram!» Gubben i kistan som kände sin granne på rösten, kunde ej innehålla sin förtrytelse, utan ser upp, sträcker upp armen med knuten näfve och säger: »Ja — var jag icke död som jag är ; jag skulle minsan ge dig för bondelik, din högfärdsnarr!» Och så narrade No. 3 sin man. Sagan förmäler, att gummorna ej sjelfva kunde göra klart för sig hvilken af dem förtjent pokalen, utan beslöto låta lagen utreda denna sak, hvilken ännu lär hvila i Hofrätten.