Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Midsommar
Till midsom- mar skulle skorste- nar o stenmurar kri- tas, o rundspisen i stora rummet skulle limmas. Och så kläd- de man inne med löv.
Nyckel-hängaren.1
Det var en gång tvenne studenter, som tillsammans gingo öfver en kyrkogård. Den ene af dem var lättsinnig och sparkade till en döds-skalle, som låg der, och, då den andre varnade honom för ett sådant gyckel, skrattade han bara deråt. Men hvad hände: bäst han skrattade som bäst, blef han tyst och stadnade. Kamraten frågade hvad som kommit åt honom, men han teg; och när han ser till, är den lustige gycklaren förvandlad till en sten! Armarna voro upplyftade och fingrarna stodo der krokiga, såsom krokarna i ett nyckel-skåp. Bedröfvad gick kamraten ensam sin väg. Efter många år flyttade Presten, som bodde vid kyrkan, sten-bilden in i sitt hus och begagnade den att hänga nycklar på. Nu var det så, att Prestfolket oliktes och trätte, men deras piga var gudfruktig och bad Gud hvarje dag att Han måste upplysa deras hjertan till försonlighet och frid. Och man märkte att sten-bilden gret då prestfolket oliktes, men att den log då pigan i sin fromhet bad till Gud. Då tog Presten kappan på sig, boken i hand och frågade sten-bilden hvarföre han stundom gret och stundom loge; och bilden svarade: »att Wår Herre lagt straffet uppå honom, det han skulle bära så länge till dess han lyckats rädda någon mennisko-själ från helvetet. Englarne sörjde öfver Prestens ogudaktighet, men pigan[s] fromhet gladde dem; och derföre sen I mig stundom glad, stundom sorgsen!» Detta grep Presten och hans hustru in i själen och de gjorde bättring. Nu tog presten studenten på hans begäran, lade honom i en graf och läste: »Af jord äst du kommen, jord skall du åter varda, etc.» Då försvann efter hand som presten läste hårdheten i sten-bildens kropp, och när han sade amen, var hans kropp endast en handfull mull. Elis. Bolin.
Hvita Björnen.1
Det var en gång en köpman, som hade 3 döttrar; och innan han reste till marknaden frågade han hvad han skulle köpa åt dem. De båda äldsta begärde nya klädningar, skärp, grannlåter, o. s. v., men den yngsta bad om en hvit ros. Det de äldsta begärde var lätt att få, men ej så den hvita rosen, som blott växte i en trädgård, dit ingen vågade inträda, ty den vaktades af en stor hvit Björn, hvilken den tillhörde. Men, fadren hade gifvit sin yngsta käraste dotter löfte att få den hvita rosen och han gick till trädgården, der den stod och blomstrade så härligt. Hvita björnen visade sig och sade att han skulle få den om han gåfve honom det han först mötte då han kom hem. Detta lofvade köpmannen, ty vanligen brukade en liten hund alltid först möta honom vid hemkomsten. Nå, han fick den hvita rosen; men när han korn hem mötte honom först hans yngsta sköna dotter 1 Fadren blef förfärad, då dottren gladt frågade honom om han fått den hvita rosen. »Ja, här är den», svarade han suckande, »men den är dyrköpt, ty du skall sjelf lemnas till den hvita björnen såsom ersättning för den!» Men flickan var modig och bad honom ej sörja; och han beslöt att ta' sin lilla hund med sig till björnen, ty, tänkte han, huru kunde denne veta hvem han vid hemkomsten först mött. Men, när han kom till hvita björnen med sin lilla hund, visste han ganska väl rätta förhållandet och fordrade enligt löfte hans yngsta dotter, eljest skulle han göra honom och hela hans hus olyckligt. Han förde nu sin äldsta dotter till björnen, men denne lät nu ej heller narra sig. Då tog fadren med sig dit sin mellersta dotter, men björnen tog ej heller mot henne; så att den förtviflade fadren slutligen måste föra sin yngsta käraste dotter till den fasliga Hvita Björnen. Denne mottog dem nu med glädje och bjöd dem in i sin härliga trädgård; men sedan måste fadren ensam återvända hem. Men flickan förde han in i ett vackert rum, der hon alldeles fick råda sig sjelf. När qvällen kom lade hon sig i sin fina silkesbäddade säng, och hvita björnen lade sig beskedligt vid hennes sida; men som han ej gjorde henne någon skada vande hon sig efter hand dervid: och så gick det då en lång tid och flickan hade visst ingen nöd hos sin hvita björn. Omsidor började hon dock längta hem; och en dag bad hon björnen om lof dertill. Det fick hon ock: björnen gaf henne en dyrbar ring och bad henne att snart återvända; hvaref ter hon begaf sig hem. Der var allt som förut, men fadren var alldrig glad, ty han tänkte jemt på sin yngsta dotters öde; men när hon nu kom hem, blef det en stor glädje; och modren och systrarna ville nu veta huru det gått henne och huru hon hade det hos den fasliga björnen. Hon omtalade allt. Modren rådde henne då att hon om natten skulle lysa på björnen när han sof för att se om han såge ut såsom om dagen. Men snart ville den sköna dottren åter hem till sin björn; och hon begaf sig dit. Snart gjorde hon så som modren sagt: hon lyste om natten på björnen; men han var då ingen björn, utan en den skönaste prins i verlden. Hon blef både glad och förskräckt, så att hon darrade och spillde dervid en droppe vax från ljuset på björnen, hvaraf han vaknade och utropade: »Älskade! hvarföre gjorde du detta? snart voro nu de sju åren slut, hvaref ter jag då, fri från förtrollningen, åter blif vit menniska och prins, det jag förr varit; men nu återstå sju år på nytt att vänta på min förlossning!» Flickan ångrade sig grufligt och lyste alldrig mera på sin björn. Efter 7 andra år vardt han verkligen åter prins, hon hans gemål och i hans trädgård höjde sig ett stort slott, som ej förr synts till; och nu fick hon bjuda föräldrar och syskon till sig i lust och glädje. Charlotta Börjeson (genom Elis. Bolin).
Hår-kammen
I en lek-stuga på landet dansade engång ungdomen synnerligen och det af hjertans grund; och en mycket dans-lustig flicka stoltserade dervid isynnerhet med en grann kam i håret. Nu inkom den onde och bjöd just henne upp till dans. Hon förfärades och ville icke dansa med den fasliga kavaljeren; men, derföre att hon hade kam i håret, hade den onde makt med henne, och hon måste dansa: och nu gick dansen snart med förfärlig fart, och, ehuru flickan dingnade af förskräckelse och matthet, fortfor dansen alltjemt och ville alldrig sluta. — Presten, som hela natten ej fått ro för oväsendet under dansen, — fastän han bodde ett godt stycke derifrån blef nu ditkallad och kom med kappa, krage och boken i hand: då måste den onde vika dädan. Och Presten rådde flickorna att en annan gång ej dansa med kam i håret; ty då hade den onde makt med dem. 3/2 59. Elis. Bolin.
»De Små» i ärt-åkern
En Bonde hade en åker, i hvilken han brukade så ärter, men år efter år så fick han ingen skörd der. Då gaf en klok gubbe honom det rådet, att han skulle ta' små »svajgar» (spön) och med dem slå ett par tum högt öfver jorden i ärt-åkern och detta vid solens nedgång eller i skymningen. Nå, han gjorde så. Då hörde han ett jämmerligt och fint pip och att något smått traskade bland ärterna; ty snart fick han se 3 stycken små varelser, de »Små under jorden», då han med sina »svaigar» slagit deras små kappor af dem och hvarigenom de blifvit synliga. Han tog då lätt tre stycken till fånga och förde dem med sig hem och hade dem en tid i en trä-kista. Om en tid kommo tolf små män med många böner att han måtte befria deras tre fångne bröder, försäkrande att de alls icke haft lof af deras konung att göra skada i Bondens ärt-åker; och för deras lösen ville de gifva en stor summa. — Bonden fick då en ofantlig penningesumma och blef mycket rik och mäktig för all sin tid; och de Små under jorden hörde han alldrig af vidare. C. Sundahl.
Spiken.1
Det var en gång i en kyrka, der det jemt spökade; och så blef ett nytt lik der nedsatt i en murad graf, som första natten stod öppen. En man vågade sig om natten ensam vara i kyrkan. Men han började frysa och vandrade då upp och ner i kyrkan förbi grafven. — Om morgonen låg han död (förmodligen af förskräckelse) vid grafven: en spik satt fastnad i hans rock. Han har troligen trodt, att den döde fattat i honom. — Derefter hördes ingen mera spöken i kyrkan om nätterna. Elis.2 Bolin.
Kärringen, som blef fåge1.1
Det var en gång en kärring, som jemt stal säd, än här, än der. En-gång var hon i samma ärende inne på en åker; då kommo en hop röfvare. De klädde af henne in på bara skinnet, smorde henne med tjära och stoppade henne i en tunna full med fjäder. Kärringen blef ryslig att se på, rätt som en fågel; och hon kände nu ej engång till sig sjelf, utan bara ropade: »Det är inte jag, det är inte jag!» Alla menniskor ville se detta spektakel; till och med Presten der som låg sjuk till sängs, helt sned af värk. Hans drängar måste då lägga honom på. ett soff-lock och bära ut honom. Men när de fingo se kärringen, som alltjemt ropade: »Det är inte jag!» blefvo de så förskräckta att de släppte honom i backen och sprungo sin väg. Men Presten blef botad med det samma och snedheten försvann; men kärringen blef ett spektakel så länge hon lefde. 3/2 59. Elis.2 Bolin.
Kitteln, som kunde tala.1
Det var en gång en kärring, som hade en kittel, hvilken visste allt som hände och kunde tala om det för kärringen: en härlig skatt! Derföre var det ock många, som ville komma öfver hennes kittel; men vipps! så sade kitteln det för kärringen, som var rädd om sin skatt; så ännu i dag så har hon väl sin underbara talande kittel. Elis.2 Bolin.
Dummerjöns
Det var en gång en Bonde, som skulle skaffa sig dräng; men Hustrun förbjöd honom taga någon, som hette Jöns, ty de voro alltid så dumma. — Bonden gaf sig af: mötte på vägen en gosse, som ville ha' tjenst; men som han hette Jöns, ville Bonden ej antaga honom. Gossen tog bedröfvad afsked, sprang en omväg genom skogen, vände ut och in på sina paltor och mötte Bonden igen, som frågade om han ville tjena hos honom och det voro de snart öfver ens om; men då Bonden fick höra att han också hette Jöns, ville han ej heller ha' honom i sin tjenst. Gossen tog afsked, gjorde [på] samma sätt och mötte bonden för tredje gången och der talades vid om tjenst: då denne också hette Jöns, trodde Bonden att det var så af himlen bestämdt att han skulle ha en dräng, som hette Jöns och han tog honom då i alla fall i tjenst. Hustrun blef i början gruflig ond häröfver; men då hon snart beklagade sig att hon ej hade bröd i huset, sade Jöns: »Inte' annat än det, det skall snart bli hjelpt!» fyllde elfva säckar med aska och for dermed till qvarnen. »Möllaren» sade, att han sjelf skulle bära upp sina stora säckar; och det gjorde han. Men, för hvar gång bar han ned på lasset en hvetes-säck. När han nu kom hem med elfva säckar hvete, blef kärringen mycket nöjd med Jöns. Om en tid sade hon, att hon ej hade något fläsk i huset. »Intet värre än så», sad' Jöns, »det skall bli hjelpt!» Nu visste han att grannen nyligen slagtat en stor so, som hängde på »loftet» till »begrafvelsen», som snart skulle bli efter »åstumor». — Om natten stal han bort suggan och satte den döda kärringen dit i stället. Så fick Jön's mat-mor då fläsk i huset; och granns-folket trodde att deras gamla kärring i tiden ätit upp son. Calle Odin i Wisby. [Koncept med blyerts till föreg., å p. 459 v. i MS.] En Bonde skulle skaffa sig dräng; men hustrun sade att ej ta' ngn s. hette Jöns. — Mötte en gosse, — — m. hette Jöns — antog höö ej — — Klädde om sig (vände om dem), rännde g. skogen. Mötte B:n igen — hette Jöns — Så ock 3:dje ggn. - Tog höö slutl. Hustrun blef arg; ty Jönsar voro allt. så durra; beklagade sig att de ej hade bröd, hd det ej värre än det, skulle det snart bli hjelpt — fyllde i i säckar med aska. »Möllaren» sade h:m bära upp säckarne sjelf; men bar ned i hvetesäck — o. körde hem m. 11 säck:r hvete. — K:n blef nu nöjd m. Jöns. Hade nu inte fläsk: Jöns visste att astuuars slagtat en so till begrafvelsen ty astu-mor var död. Om natten tog han son, satte k:n dit i st; o. de trodde att kärr:n ätit upp soen. C. Odin.
Den nedgräfda Princessan.1
Det var en gång en Konung, som hade en enda dotter, en skön Princessa, hvilken redan var förlofvad med en ung vacker Prins. Men nu blef det krig, och Kungen och Prinsen redo tillsammans ut mot en annan Konung. Som Konungen mycket fruktade för sin dotter och att fienden skulle ta' in hans rike och röfva bort henne, byggde han en vacker kammare under jorden, flyttade der ned Princessan med en trogen kammarjungfru och hennes lilla hund; och sedan reste han bort till Prinsen, som skulle bli hans måg —, och så begåfvo de sig begge ut i kriget. Så satt nu Princessan nedgräfd under jorden. Kriget gick olyckligt för Konungen, och han stupade deri, och Princessan satt och väntade och väntade, men ingen kom som frelsade henne ur den underjordiska boningen. Emellertid hade hon förut skänkt Prinsen en näsduk, i hvilken hon inväft hans namn i guld; men när hon skulle fålla den, hade hon stuckit sig i fingret med nålen så att blod kommit på duken: och den fläcken kunde ingen tvätta ut. Nå, efter kriget sökte Prinsen sin Princessa öfver allt, men han fann henne ingenstädes; då utgaf han slutligen det löfte, att han skulle ta' till sin gemål den qvinna som kunde tvätta den blod-fläcken ur hans näsduk: men ingen kunde. Under tiden satt ännu den stackars Princessan alltjemt nedgräfd under jorden; men nu dog hennes trogna kammarjungfru, och hon blef allt mer ängslig i denna enslighet: det enda hon nu hade att fägna sig åt var hennes lilla hund, som gjorde allt som han kunde se på Princessans ögon att hon önskade. Han krafsade och krafsade hvar enda dag i jorden, och slutligen fick han ett så stort hål derigenom att Princessan verkligen kom upp ur sitt fängelse. Hon gick då vägen fram och kom till Prinsens rike, deri han nu var Konung och gick slutligen in till en gumma och frågade hvad nytt hon visste. Denna sade då till henne, att unge Konungen i morgon skulle stå brudgum, ty han hade nu ändtligen återfunnit sin Princessa. Den stackars rätta Princessan visste hvad hon visste, sörjde grufligt inom sig öfver allt detta och gick nu raka vägen upp till Konungens slott, der hon bjöd ut att vilja tjena såsöm kammar-jungfru. Den tillämnade Kunga-bruden (den orätta Princessan) svarade att hon skulle bli antagen såsom sådan om hon kunde tvätta en blodfläck utur ur den der näsduken. Detta gick ganska lätt för sig. Härigenom blef unge Kungen bedragen att tro den falska Princessan att vara den rätta.2 Men, som dessa begge qvinnor voro till utseendet alldeles lika hvarandra, utom i afseende på rösten, förbjöd den orätta Princessan sin nya kammarjungfru att nånsin tala. När de engång voro i stallet för att rida till kyrkan sade den föregifna kammarjungfrun: »Här stån I, mina fålar grå, som han varit Kung Falks, min Faders!» »Hvad sad' du», frågade genast unge Konungen, som var närvarande. Kammarjungfrun hviskade då till svar: »Jag sade ingenting.» När de under en resa kommo öfver en bro och der i vattnet summo en and och en drake, suckade kammar-jungfrun: »Här simmen I, min and och drake; När jag kommer hem, mister jag min make!» »Hvad sad' du», frågade åter unge Konungen. »Jag sade inte, jag», hviskade kammar-jungfrun. Men dagen, när Kungen skulle vigas vid sin fästmö, blef denna (den orätta Princessan) grufligen sjuk, hvarför hon befallde sin kammarjungfru att ikläda sig hennes brud-kläder och all grannlåt och låta sig, i hennes ställe, vigas vid Konungen. Denne gaf henne då vid vigseln en annan ring och en handske, dem hon ej fick lemna till någon utom till honom sjelf. När de kommo hem ur kyrkan, var den orätta Princessan åter frisk; och nu måste kammar-jungfrun byta ut sin klädsel mot sina egna kläder och som vanligt gå och uppvakta den kungliga bruden. Kungen satt nu vid sin gemål och frågade henne då: »Hvad sade du när vi skulle rida till kyrkan?» Hon måste då fråga sin kammarjungfru. Konungen började väl misstänka något, hvaraf han åter frågade: »Hvad sade du till anden och draken?» Hon måste åter fråga sin kammarjungfru. Ändtligen insåg Konungen hela bedrägeriet, och den orätta princessan måste genast fly ur landet; men den rätta princessan, som först varit nedgräfd i jorden många år och sedan måst tjena såsom kammarjungfru, hon blef nu glad och lycklig sedan hon ändtligen återfått sitt hjertas vän såsom Gemål och Konung. Elisabeth Bolin.
Uggle-barnet1
Det var en gång »ett par folk», som ej voro rätt lyckliga, ty de hade ej några barn. Slutligen en morgon, då mannen gick bort på arbete, blef han vred på hustrun och sade, att om hon ej fått barn till qvällen, när han kom hem, skulle han slå ihjäl henne. Hustrun var ledsen, gret och jämrade sig hela dagen, men det hjelpte till intet: om qvällen, när Mannen kom hem, så hade hon icke något barn, stackare. Morgonen derpå sade mannen åter: »Hustru, har du [ej] fått barn i afton, när jag kommer hem från arbetet, så slår jag då sannerligen ihjäl dig!» och dermed så gick [han] mycket ond sin väg. Hustrun gret och jämrade sig hela dagen, men det hjelpte heller inte då, och om qvällen, när mannen kom hem, hade hon då inte heller något barn. När nu mannen den tredje morgonen gick bort på arbete, sade han ingenting, utan bara lade fram yxan och yttrade under största hot: »Hustru, har du ej fått barn till i qväll, när jag kommer hem, så slår jag ordentligen2 ihjäl dig!» och dermed så gick han sig [l] väg förskräckligt ond och slog dörren till efter sig så att hela huset darrade. Kärringen satte sig i spisen att gråta. Bäst hon så satt i ängsliga tankar med ögonen på den stora yxan, blef det ett förfärligt dån i skorstenen, och en uggla kom dammandes ned genom den och lät: »uh, uh, uh!» Straxt föll det henne in, att taga ugglan, linda honom och klä kläder på honom; och om qvällen, när mannen kom hem, satt hon och vyssjade barnet och var så stor på sig. När mannen då inträdde, blef han utom sig af glädje, tog barnet i famn och ropade: »En sådan glädje, hvad du är lik din far! det är som att se mig sjelf!! hvad du är lik din far —, det är som att se mig upp i dagen!!!» Men bäst det var, så tyckte ugglan väl icke om att länge gungas så der, utan hon flög upp genom skorstenen igen. Då blef gubben flat och bedröfvad, men tröstade sig sjelf och sade: »Du var för god för denna verlden, du, derföre gick du så hastigt bort!» Efter denna dag blef mannen beskedlig mot sin hustru; och alldrig mera förebrådde han henne vidare. Joh. Ehinger, major, f. 1782.
Den rike och den Fattige Bonden.1
Det var en gång en Rik som hette Jöns och en Fattig Bonde som de kallade Lång-Anders; och den sednare ägde inte mer än ett par oxar. Men, tyckte han, så gerna jag har dem, kan jag ha' inga; och så gick han till ett fängelse och köpte fri en tjuf, som han om dagen stängde in hos sig, men släppte ut om natten att stjäla af den Rike Bonden, så att denne snart var aldeles utfattig. Men Jöns som ej kunde begripa detta, lade sin gamla Mor i en kista och satte henne in i Lång-Anders' stuga, att hon skulle lyss på honom. Men Lång-Anders var för klok: han hörde något »pussel» i kistan, och yppade sålunda ingenting. När nu Jöns dagen derpå skulle ha' kistan tillbaka var kärringen [död]! Barnen kommo nu med rop och skri och sade att farmor var död. Jöns lagade nu i ordning begrafning för sin Mor med öl och bränvin och låste in det i »Nystugan» jemte den döda Kärringen. Men Lång-Anders sände dit sin tjuf som stal bort alltsammans och satte sen liket med munnen vid öl-sprundet. Om morgon kom Jöns in till Lång-Anders och beklagade sig att mor häft i sig alla våtvaror. Sedan bakade Jöns hustru begrafningskakor, och låste in dem i gäststugan der kärringen låg framlagd på bordet. Men åter så tog Lång-Anders' tjuf bort alla kakorna, och stoppade så liket in i skåpet. Då kom åter Jöns in till Lång-Anders och beklagade sin nöd, och bad honom nu att han ville hjelpa honom begrafva kärringen om Söndagen, hvilket ock skedde. Sedan liket var klädt, sattes det ut i stallet. Men om natten gick Lång-Anders' tjuf dit, satte den döda Kärringen på en fölunge, och lade en »råveds»-stock i kistan och spikade till locket. Om Söndagen, när Presten red efter likkistan på Jöns märr, som var mor till fölet, kom fölet gnäggande springandes efter med liket på ryggen. Presten blef rädd, läste mode böner och red på, men fölet skumpade efter och gnäggade med sin börda. Och när de nu ändtligen framkommo till grafven och öppnade kistan, så låg deri en råvedsstock, som de då togo bort och lade kärringen i likkistan, och begrafde henne så i kyrke-mullen. — Och nu ändtligen fick Jöns och hans döda Mor ro! — Slut. P. Stengård, Pastor i Martebo, f. 1793 vid Grausne i Stenkyrka genom Nils Reinicke, lektor, 1839.
Musikanten.1
Musikanten lånte hus — trull; ingen tordes ligga der. Men Musikanten låg der; blåste på sitt horn hela natten, kokte sig ett mål ärter och åt. Då, klockan 12, kommo två karlar med en likkista. »Hvad skall I göra här?» frågade Musikanten. De tego och satte ned kistan. En Gubbe reste sig derur; bad Musikanten följa sig. De gingo ned i en mörk källare under slottet; i den andra; han fattade mot att ock följa i den tredje: der lågo 3 guldhögar, och bjöd honom ta' deraf. i del skulle han ge de fattiga, i del sina slägtingar och i del behålla. — Gubben gick nu upp igen, lade sig i kistan, karlarna kommo och buro honom bort. — Om morgonen blef man i slottet mycket glad att Musikanten lefde. och Musikanten blef en rik karl. Hj. Åkerhielm, 9/1 56.