Transkriberad uppteckning

Det var en gång »ett par folk», som ej voro rätt lyckliga, ty de hade ej några barn. Slutligen en morgon, då mannen gick bort på arbete, blef han vred på hustrun och sade, att om hon ej fått barn till qvällen, när han kom hem, skulle han slå ihjäl henne. Hustrun var ledsen, gret och jämrade sig hela dagen, men det hjelpte till intet: om qvällen, när Mannen kom hem, så hade hon icke något barn, stackare. Morgonen derpå sade mannen åter: »Hustru, har du [ej] fått barn i afton, när jag kommer hem från arbetet, så slår jag då sannerligen ihjäl dig!» och dermed så gick [han] mycket ond sin väg. Hustrun gret och jämrade sig hela dagen, men det hjelpte heller inte då, och om qvällen, när mannen kom hem, hade hon då inte heller något barn. När nu mannen den tredje morgonen gick bort på arbete, sade han ingenting, utan bara lade fram yxan och yttrade under största hot: »Hustru, har du ej fått barn till i qväll, när jag kommer hem, så slår jag ordentligen2 ihjäl dig!» och dermed så gick han sig [l] väg förskräckligt ond och slog dörren till efter sig så att hela huset darrade. Kärringen satte sig i spisen att gråta. Bäst hon så satt i ängsliga tankar med ögonen på den stora yxan, blef det ett förfärligt dån i skorstenen, och en uggla kom dammandes ned genom den och lät: »uh, uh, uh!» Straxt föll det henne in, att taga ugglan, linda honom och klä kläder på honom; och om qvällen, när mannen kom hem, satt hon och vyssjade barnet och var så stor på sig. När mannen då inträdde, blef han utom sig af glädje, tog barnet i famn och ropade: »En sådan glädje, hvad du är lik din far! det är som att se mig sjelf!! hvad du är lik din far —, det är som att se mig upp i dagen!!!» Men bäst det var, så tyckte ugglan väl icke om att länge gungas så der, utan hon flög upp genom skorstenen igen. Då blef gubben flat och bedröfvad, men tröstade sig sjelf och sade: »Du var för god för denna verlden, du, derföre gick du så hastigt bort!» Efter denna dag blef mannen beskedlig mot sin hustru; och alldrig mera förebrådde han henne vidare. Joh. Ehinger, major, f. 1782.