Transkriberad uppteckning
Det var en gång en Konung, som hade en enda dotter, en skön Princessa, hvilken redan var förlofvad med en ung vacker Prins. Men nu blef det krig, och Kungen och Prinsen redo tillsammans ut mot en annan Konung. Som Konungen mycket fruktade för sin dotter och att fienden skulle ta' in hans rike och röfva bort henne, byggde han en vacker kammare under jorden, flyttade der ned Princessan med en trogen kammarjungfru och hennes lilla hund; och sedan reste han bort till Prinsen, som skulle bli hans måg —, och så begåfvo de sig begge ut i kriget. Så satt nu Princessan nedgräfd under jorden. Kriget gick olyckligt för Konungen, och han stupade deri, och Princessan satt och väntade och väntade, men ingen kom som frelsade henne ur den underjordiska boningen. Emellertid hade hon förut skänkt Prinsen en näsduk, i hvilken hon inväft hans namn i guld; men när hon skulle fålla den, hade hon stuckit sig i fingret med nålen så att blod kommit på duken: och den fläcken kunde ingen tvätta ut. Nå, efter kriget sökte Prinsen sin Princessa öfver allt, men han fann henne ingenstädes; då utgaf han slutligen det löfte, att han skulle ta' till sin gemål den qvinna som kunde tvätta den blod-fläcken ur hans näsduk: men ingen kunde. Under tiden satt ännu den stackars Princessan alltjemt nedgräfd under jorden; men nu dog hennes trogna kammarjungfru, och hon blef allt mer ängslig i denna enslighet: det enda hon nu hade att fägna sig åt var hennes lilla hund, som gjorde allt som han kunde se på Princessans ögon att hon önskade. Han krafsade och krafsade hvar enda dag i jorden, och slutligen fick han ett så stort hål derigenom att Princessan verkligen kom upp ur sitt fängelse. Hon gick då vägen fram och kom till Prinsens rike, deri han nu var Konung och gick slutligen in till en gumma och frågade hvad nytt hon visste. Denna sade då till henne, att unge Konungen i morgon skulle stå brudgum, ty han hade nu ändtligen återfunnit sin Princessa. Den stackars rätta Princessan visste hvad hon visste, sörjde grufligt inom sig öfver allt detta och gick nu raka vägen upp till Konungens slott, der hon bjöd ut att vilja tjena såsöm kammar-jungfru. Den tillämnade Kunga-bruden (den orätta Princessan) svarade att hon skulle bli antagen såsom sådan om hon kunde tvätta en blodfläck utur ur den der näsduken. Detta gick ganska lätt för sig. Härigenom blef unge Kungen bedragen att tro den falska Princessan att vara den rätta.2 Men, som dessa begge qvinnor voro till utseendet alldeles lika hvarandra, utom i afseende på rösten, förbjöd den orätta Princessan sin nya kammarjungfru att nånsin tala. När de engång voro i stallet för att rida till kyrkan sade den föregifna kammarjungfrun: »Här stån I, mina fålar grå, som han varit Kung Falks, min Faders!» »Hvad sad' du», frågade genast unge Konungen, som var närvarande. Kammarjungfrun hviskade då till svar: »Jag sade ingenting.» När de under en resa kommo öfver en bro och der i vattnet summo en and och en drake, suckade kammar-jungfrun: »Här simmen I, min and och drake; När jag kommer hem, mister jag min make!» »Hvad sad' du», frågade åter unge Konungen. »Jag sade inte, jag», hviskade kammar-jungfrun. Men dagen, när Kungen skulle vigas vid sin fästmö, blef denna (den orätta Princessan) grufligen sjuk, hvarför hon befallde sin kammarjungfru att ikläda sig hennes brud-kläder och all grannlåt och låta sig, i hennes ställe, vigas vid Konungen. Denne gaf henne då vid vigseln en annan ring och en handske, dem hon ej fick lemna till någon utom till honom sjelf. När de kommo hem ur kyrkan, var den orätta Princessan åter frisk; och nu måste kammar-jungfrun byta ut sin klädsel mot sina egna kläder och som vanligt gå och uppvakta den kungliga bruden. Kungen satt nu vid sin gemål och frågade henne då: »Hvad sade du när vi skulle rida till kyrkan?» Hon måste då fråga sin kammarjungfru. Konungen började väl misstänka något, hvaraf han åter frågade: »Hvad sade du till anden och draken?» Hon måste åter fråga sin kammarjungfru. Ändtligen insåg Konungen hela bedrägeriet, och den orätta princessan måste genast fly ur landet; men den rätta princessan, som först varit nedgräfd i jorden många år och sedan måst tjena såsom kammarjungfru, hon blef nu glad och lycklig sedan hon ändtligen återfått sitt hjertas vän såsom Gemål och Konung. Elisabeth Bolin.
