Transkriberad uppteckning
Det var en gång en köpman, som hade 3 döttrar; och innan han reste till marknaden frågade han hvad han skulle köpa åt dem. De båda äldsta begärde nya klädningar, skärp, grannlåter, o. s. v., men den yngsta bad om en hvit ros. Det de äldsta begärde var lätt att få, men ej så den hvita rosen, som blott växte i en trädgård, dit ingen vågade inträda, ty den vaktades af en stor hvit Björn, hvilken den tillhörde. Men, fadren hade gifvit sin yngsta käraste dotter löfte att få den hvita rosen och han gick till trädgården, der den stod och blomstrade så härligt. Hvita björnen visade sig och sade att han skulle få den om han gåfve honom det han först mötte då han kom hem. Detta lofvade köpmannen, ty vanligen brukade en liten hund alltid först möta honom vid hemkomsten. Nå, han fick den hvita rosen; men när han korn hem mötte honom först hans yngsta sköna dotter 1 Fadren blef förfärad, då dottren gladt frågade honom om han fått den hvita rosen. »Ja, här är den», svarade han suckande, »men den är dyrköpt, ty du skall sjelf lemnas till den hvita björnen såsom ersättning för den!» Men flickan var modig och bad honom ej sörja; och han beslöt att ta' sin lilla hund med sig till björnen, ty, tänkte han, huru kunde denne veta hvem han vid hemkomsten först mött. Men, när han kom till hvita björnen med sin lilla hund, visste han ganska väl rätta förhållandet och fordrade enligt löfte hans yngsta dotter, eljest skulle han göra honom och hela hans hus olyckligt. Han förde nu sin äldsta dotter till björnen, men denne lät nu ej heller narra sig. Då tog fadren med sig dit sin mellersta dotter, men björnen tog ej heller mot henne; så att den förtviflade fadren slutligen måste föra sin yngsta käraste dotter till den fasliga Hvita Björnen. Denne mottog dem nu med glädje och bjöd dem in i sin härliga trädgård; men sedan måste fadren ensam återvända hem. Men flickan förde han in i ett vackert rum, der hon alldeles fick råda sig sjelf. När qvällen kom lade hon sig i sin fina silkesbäddade säng, och hvita björnen lade sig beskedligt vid hennes sida; men som han ej gjorde henne någon skada vande hon sig efter hand dervid: och så gick det då en lång tid och flickan hade visst ingen nöd hos sin hvita björn. Omsidor började hon dock längta hem; och en dag bad hon björnen om lof dertill. Det fick hon ock: björnen gaf henne en dyrbar ring och bad henne att snart återvända; hvaref ter hon begaf sig hem. Der var allt som förut, men fadren var alldrig glad, ty han tänkte jemt på sin yngsta dotters öde; men när hon nu kom hem, blef det en stor glädje; och modren och systrarna ville nu veta huru det gått henne och huru hon hade det hos den fasliga björnen. Hon omtalade allt. Modren rådde henne då att hon om natten skulle lysa på björnen när han sof för att se om han såge ut såsom om dagen. Men snart ville den sköna dottren åter hem till sin björn; och hon begaf sig dit. Snart gjorde hon så som modren sagt: hon lyste om natten på björnen; men han var då ingen björn, utan en den skönaste prins i verlden. Hon blef både glad och förskräckt, så att hon darrade och spillde dervid en droppe vax från ljuset på björnen, hvaraf han vaknade och utropade: »Älskade! hvarföre gjorde du detta? snart voro nu de sju åren slut, hvaref ter jag då, fri från förtrollningen, åter blif vit menniska och prins, det jag förr varit; men nu återstå sju år på nytt att vänta på min förlossning!» Flickan ångrade sig grufligt och lyste alldrig mera på sin björn. Efter 7 andra år vardt han verkligen åter prins, hon hans gemål och i hans trädgård höjde sig ett stort slott, som ej förr synts till; och nu fick hon bjuda föräldrar och syskon till sig i lust och glädje. Charlotta Börjeson (genom Elis. Bolin).
