Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
Jag tror knappt att det har varit någon skill- nad på troll och jätte. Trollen bodde i berg och backar. De kunde vara i besittning av stora skat- ter. De kunde bergta både folk och "fä." och så kunde de byta bort barn. "Bortbytingarna" voro al- drig så till förståndet som andra barn. Och de voro klumpiga till växten. Talesätt som har avseende på trollen: "dum som ett troll,", "klumpig som ett troll", "led som ett troll", "han springer som trollen i skogen", Mot trollen skyddade man sig med stål eller genom att göra korstecken. Om man gjorde kors- tecknet över en sak, så skulle inte trollen kunna tillägna sig det.
Lejonets Bröllop.1
Lejonet skulle hålla bröllop: det fattades peppar, och hunden skickades ut för att skaffa det; men, som han ej återkom, befallde lejonet alla hundar ut att leta, och om han ej återfunnes, så skulle det utrota deras slägte från jorden. — Derföre luktar än i dag den ene hunden alltid på den andra när de råkas för att utforska om denne har pepparn med sig till Lejonets bröllops-bord. genom Johanna Bolin.
Haren och Räfven
Haren och Räfven gingo engång tillsammans, och Räfven ville gerna komma åt haren, men denne var dock försigtig och aktade sig så mycket som möjligt. En dag kommo de ut på isen, och der lade de sig ner att betrakta varandra. Om en stund sade haren att han ville gå, ty han började frysa; men då sade räfven: »Nu blir det eld på! vänta bara.» Men, ett, tu, tre, sprang Mickel fram för att ta' haren; och när denne då skulle skynda sig undan, hade hans svans frusit fast i isen, och der sitter den ännu; ty efter denna dag blef haren svans-lös. Elisabeth Bolin, Lärarinna (vid flick-skolan i Visby).
Katten och fågeln
Katten satt länge och lurade på en vind; ändtligen kom en liten fågel och satte sig der, men vipps vardt han tagen af katten. Denne sade då: »Du skall bli min stek i dag!» »Kära Herre, släpp mig, kära Herre släpp mig», bad fågeln. »Nej», svarade katten, »du skall bli min stek i dag!» Då sade fågeln i sin ångest: »Stora Herrar pläga alltid läsa till bords.» »Det har du rätt i», sad' katten, som ville visa att han nog visste förnämt folk-skick, och så tog han i hop tassarna liksom för att läsa till bords; men vipps flög fågeln ut genom gluggen. Elisabeth Bolin, Lärarinna vid flickskolan i Visby.
Fiskarens Son i Teneriffa.1
Det var en gång en fattig Fiskare-Gubbe, som med sin gamla gumma och en 14 och 15 årig son, deras enda barn, bodde i en liten stad, som heter Teneriffa i närheten av »Nc-iuse't» eller Gibraltars-Sund. — Då Fiskaren en afton var ute på sjön med sin Son för att »sätta», var vädret dodt-stilla: men, till deras förundran kom ett stort grannt skepp för fulla segel och med jemn fart seglandes just rätt åt deras båt, och det så hastigt att Gubben knapt med sin lilla båt hann komma klar för skeppets brusande bog. I detsamma Fiskaren var i lä om skeppet, fick han kast-tåg, och Skeppskaptenen, som stod på det höga däcket prejade honom nu och frågade om han hade något fisk att sälja. »Jo», sad' Fiskaren, och jemkade sig dermed opp för fallrepet med sin fisk-korg, och stod nu på det blanka däcket af det präktiga Skeppet; men Gossen hans blef qvar i båten vid sidan Sedan Fiskaren fått sin betalning och dertill hederligt till bästa, blef gossen ock uppkallad på skeppet att få deltaga i välplägningen. Men derpå, sedan Gubben redan först var nedkommen igen i båten, frågade honom kaptenen, om han ej kunde få behålla den vackre och raske gossen om bord såsom kajutvakt; men Gubben svarade: »Han är mitt enda barn, jag och min hustru äro gamla och jag vill ej mista honom.» »Ja», sade skepparen, »men jag är i behof af folk och det kan nu ej hjelpas.» Och dermed så var fånglinan kastad loss om bord, båten gled akter ut, och skeppet var i sin fulla fart och skiljdes hastigt från den ängslige Gubben och den lilla båten. Gossen sprang ock akter-ut och såg med hjertängslan efter faderns lilla båt, som snart var försvunnen, skeppet gick sin jemna gång och snart såg han endast himmel och vatten. När nu gossen ändtligen vände sig om, såg han hvarken till kaptenen eller någon annan lefvande själ på däck: han gick både för- och akter-ut, men ingen menniska såg han till. Han sprang då i sin bedröfvelse till rodret för att styra skeppet till närmaste land; men det var omöjligt för hans krafter — det var liksom fastspikadt! Seglen stodo till och det flög fram öfver vågorna i argaste fart. Gossen gick då ned i skansen, för att der träffa någon af folket; men han fann der ingen menniska. Han gick så ned i kajutan, men der såg han ej heller till någon och ingen talade honom till. Sedan han åter en stund varit på däck, gått opp och ner länge och väl, kände han sig hungrig och törstig. Han gick då åter ned i kajutan, der allt var så grannt af speglar, alla möbler af mahogny och allt af mässing beslaget. Men midt på durken stod ett litet bord dukadt för en person med god mat, en sup och ett glas vin. Som Gossen var bra hungrig, tog han mod till sig och satte sig ner att spisa och drack sist äfven ut vin-glaset. Sedan gick han igen upp på däcket: men ingen talte honom till, ingen menniska såg han, rodret stod som förut, alla segel voro väl ansatta och skeppet flög sin väg fram i vilda hafvet. Detta började förefalla gossen alltmer förunderligt; men han var nu i alla fall lugnare till sinnes, fastän han längtade efter hemmet och det gjorde honom ondt om hans gamla föräldrar, och han såg nu närmare efter allt om bord: det var det grannaste skepp han nånsin sett, allt var vackert och putsadt, däcket blankt, alla ändar vackert uppskjutna, segel, tågverke och allt gods nytt och förträffligt, allt inom bords fint och måladt och rika förgyllningar på alla håll; men skeppet gick allt jemt fram för en fördi-vind! Men solen var nu nedgången och gossen blef sömnig: han vågade sig nu åter ned i kajutan. Matbordet var nu borttaget, och en liten enmans-säng stod bäddad på durken; men ingen menniska såg Gossen till någonstädes. Han befalde Gud sin själ i hand, klädde af sig och gick till sängs och somnade snart sött. När han om morgonen vaknade, stod redan solen högt och sken honom i ögonen in genom sky-lightet, och en kopp kaffe stod vid sängen. Han klädde sig, drack sitt kaffe, men tyckte nu att skeppet låg alldeles stilla. Och när han nu sprang opp ur kappen såg han för sig en stad, vid hvars släta och vackra brygga skeppet låg förtöjdt med alla segel ordentligt och väl beslagna. Förgäfves ville han springa i land; ty det låg för långt från bryggan. Han gick så ned i kajutan, och der stod åter på durken frukost-bordet färdigt med mat och vin: han åt, och gick derpå åter på däck. Nu låg en planka utstucken till landgång, och glad gick Gossen nu i land på den släta vackra bryggan; men i[n]gen talade honom till och ingen menniska såg [han] heller i land. Han gick sig då längre opp åt i en lång vacker alle af de grannaste träd. Han gick och gick, men då alleen alldrig ville taga en ända, så vände han om samma väg; men nu var denna så stängd af klippor, busksnår och vattenhålor, att han blott med största möda kunde arbeta sig ett stycke fram ned mot hamnen. Men der såg han nu till sin förskräckelse att skeppet af sig sjelft kastade sina segel loss, brassade an, hissade flaggan och seglade sin kos ur hamnen och snart försvann för hans ögon. När gossen nu förtviflad vände sig om, var vägen och alleen åter slät och jemn och [han] vandrade igen samma väg fram; men alleen tycktes alldrig vilja ta' någon ända. Han gick så hela dagen och var trött som en sten då han om aftonen på långt håll fick se ett slott. Han gick nu allt modigare framåt för att ändtligen få träffa folk, få sig mat och härberge. Slutligen kom han då fram till det stora och granna slottet, hvars make han alldrig sett. Porten var öppen och han gick in på den stora präktiga borggården: han gick deromkring och betraktade all härlighet, men ingen talade honom till och ingen menniska såg han. Han tog sig slutligen dristigheten att gå opp för de breda marmor-trapporna till slottet: nyckeln satt i dörren och han gick modigt in. Han gick ur det ena gemaket i det andra, ur den ena salen i den andra, det ena var grannare än det andra, han betraktade all denna herlighet: kristall-kronorna, guldborden, silfver-stolarna, glasväggarne, marmor-spisarne, de granna blommorna i agat-krukor, m. m.; men ingen menniska talade honom till, och ingen såg han heller någonstädes. När han gick tillbaka genom rummen kom han till en kammare och der stod ett litet bord dukadt för en person med den raraste mat och det finaste vin, och han satte sig oförskräckt ner att äta. Han gick så en stund åter ut på borggården att nogare betrakta allt, men det mörknade alltmer och [han] gick åter in i sin kammare i slottet, der bordet nu var borttaget, och en liten fint bäddad enmanssäng stod midt på golfvet. Han var trött och sömnig; och efter någon fundering, klädde han af sig, lade sina sjömans-kläder vackert ihop på stolen jemte sig — ja till och med skjortan för att [icke] smutsa den fina bädden, gick till sängs, befalde sin själ i Guds hand och somnade snart in. När han vaknade om morgonen stod solen redan högt på himmelen men i stället för hans gamla sj ömanskläder, lågo nu på stolen de grannaste fursteliga kläder från skjortan och till det minsta, till och med en grann käpp stod dervid. Gossen blef förskräckt öfver allt detta och låg ännu en stund och visste ej huru han skulle bete sig. Men snart steg han opp, klädde på sig de granna kläderna och gick ut ett slag på borggården. Då han straxt åter gick in, var sängen borta och tvenne koppar kaffe stodo på ett bord. Gossen tog och drack sin kopp, och med detsamma var också kaffet borta i den andra koppen. Sedan han då ett par timmar vankat omkring i slotts-rummen utan att få se någon menniska, gick han åter till sin kammare, och då stod frukost-bordet färdigt, dukadt för en person med det finaste bränvin och den raraste mat. Han åt och gick sedan åter omkring i hela slottet, men ingen menniska syntes till. Vid middags-tid var bordet åter dukadt, men nu för två personer och med den läckraste mat och de bästa viner: när Gossen ätit opp ena portion, var maten ock borta på den andra tallricken, och när han tömt sitt vinglas, var också det andra glaset utdrucket och tomt. Så förunderligt gick det nu till i det förtrollade slottet en tid hän: Gossen, åt, drack och mådde som en Prins, sof godt om nätterna, men ingen menniska såg han till. — En natt var sängen bäddad för två personer, och då han lagt sig och släckt ljuset, kände han precis liksom att någon kom och lade sig bredvid honom ; men han sade ingen ting och — det vardt ej vidare. Men, då det en lång tid så fortfarit, frågade han med hög röst: »Hvad är allt detta, kvarföre är jag tagen från mina stackars föräldrar, först på skeppet och kommen hit; jag merker ju tydligen att någon hvarj e natt lägger sig hos mig — men ingen ser jag och ingen talar mig till!?» Då svarade en röst jemte honom: »Du är bortförd och kommen hit, på det att du skall frälsa mig, som är en Princessa, i detta troll-slott förgjord af ett mäktigt Troll, som beherrskar allt ting här; men du skall vara tyst och trogen, och alldrig bjuda till att vilja se mig, för då bli vi begge olyckliga för alltid!» Gossen bad då Princessan att han skulle, åtminstone på en kort tid få resa hem till sina föräldrar; hon ville det ej gerna, men efter många böner af Gossen fick han ändtligen lof att resa hem, men att komma åter, och det om 8 dagar, ty eljest voro de begge olycklige. Om morgonen lågo de grannaste resekläder i ordning och ett skatull fullt af dukater, åt Gossen, och han gick ut genom slottsporte[n] den vackra alléen ned åt hamnen, der skeppet låg färdigt: han gick genast om bord, ingen menniska såg han, men snart kastade[s] seglen loss, trossarne kastades loss från pållarne och runno in genom klysen, skeppet gick ur hamnen, rodret vred sig och seglatsen gick väl hela dagen och [om] qvällen gick gossen som förut och sof i kajutan. Om morgonen låg skeppet vid bryggan i Teneriffa och Gossen språng glad i land och raka vägen opp till sina gamla föräldrars hus, der Far dock ej var hemma. »God dag, Mor!» sade Gossen; men Gumman kände visst ej till sin Son, så vacker och stor var hen nu och dertill så grann och »guldskamntererad». »Tack min Herre!» svarade hon och neg så djupt. »Kan jag få logera hos Er, Mor?» »Nej det vore väl omöjligt för oss stackare att taga mot en så stor herre.» »Det gör ingenting», sade Gossen, »här har I pengar, och var nu god och köp hvad som behöfs till en rar måltid med vin och allt för tvenne personer.» Emellertid kom nu Gubben hem och förundrade sig öfver allt detta; och då gumman hade lagat i ordning måltiden, frågade hon om ej de två andra af Herrens gäster komme snart. »Ja», svarade Gossen, »vi äro nu alla tre här, ty jag har ej tänkt bjuda några andra gäster.» De gamle blefvo förlägna öfver så mycken godhet och satte sig ändtligen till bords med den förnäme Herren. Men denne ledde snart talet så och frågade om de Gamle ej hade några barn. Då började gumman gråta och fadren talade om huru hans enda son blifvit bortförd på det stora skeppet, och tillade: »Gud vare med honom, men honom får jag väl alldrig se mer!» Då utropade Gossen: »Jag är Eder Son!» och det blef en obeskriflig glädje i den lilla fiskare-stugan. Och nu talte Sonen om sina förunderliga äfventyr från början till slut, och tillade att han om 8 dagar måste med skeppet återvända till Princessan, som han med en dyr ed hade lofvat. Modren bad honom taga elddon med sig, för att om natten slå opp ljus och få se Princessan, hvilket Gossen nekade göra; men gumman smugglade ändock stål och flinta m. m. i hans kläder oförmärkt för[e] afresan. Under dessa dagar hade föräldrarna den största glädje af sitt barn; men på ödes dagen, tog han afsked af dem, gaf dem så mycket dukater de kunde behöfva för sin tid, gick så ned till hamnen, ombord och afseglade. Dagen derpå var han åter framme med skeppet och vandrade opp till slottet. Der gick det i allt till som förut: han åt drack och mådde väl, och om natten märkte han alltid att någon kom och lade sig jemte honom, men — intet vidare; men ingen såg han till: och så gick det en lång tid. Men en natt då Gossen låg, kom begäret på honom att [se] den varelse som hvarje natt var hans osynliga sängkamrat: han framtog de olyckliga elddonen och slog opp eld, och alltmer som svafvelstickan flammade opp, såg Gossen med hänryckning den gudasköna qvinnovarelse som låg och sof så sött vid hans sida. Men nu föll ett svafveldropp på hennes arm, hon vaknade förskräckt och utropade: »Hvad har du gjort, hvarf ör lydde du mig ej, nu äro vi begge för alltid olycklige!» Gossen blef då fasligt ledsen och bedyrade sin ånger, och frågade om han ej på något sätt kunde frälsa Princessan, ja om det ock skulle kosta hans lif. »Nej», svarade hon, »du måste nu genast bort ifrån slottet — bort, bort olycklige!» Men sedan Gossen ytterligare besvurit henne och erbjudit sig att frälsa henne, sade hon: »Det är nära omöjligt, ty du skulle i ett långt, långt aflägset konungarike först döda en trehöfdad drake, då denne blifvit dödad springer en björn ur draken, när du dödat björnen, kommer en varg ur björnen, när du slagit denne flyger en korp ur vargen, när korpen är dödad, flyger en dufva ur korpen; och den dufvan har ett äple i näbben. Kan du få detta äple, utan att det faller på jorden, och gifva mig det, är jag frälst; men det är omöjligt, derföre genast bort, bort olycklige, derföre att du varit mig otrogen och sett mig i natten!» Men gossen tröstade henne så godt han kunde och lofvade att försöka allt för att frälsa henne om det ock skulle kosta hans unga lif. Gossen frågade: »Kan då ej den Draken på något sätt dödas?» »Jo», svarade Princessan: »med franskt bränvin i sinom tid - ½ stop första gången, I stop andra gången och 3 half stop den 3dje gången.» Derpå tog han sina gamla sjömans-kläder på sig, tog en yxa med sig och gick så från slottet. Men vägen genom skogarna var nu full af sten och klippor och moras, och svårt var det för Gossen att komma fram; men han sträfvade dock på, hela dagen. Mot qvällen kom han till en öppen plats i skogen, och der låg en död häst omkring hvilken en björn, en varg, en räf, en korp och myra grälade, ty de kunde ej komma öfverens om delningen. — Men Gossen gick sin väg fram förbi djuren med sin yxa i handen. — Myran sade då till Björnen: »Denne man hade säkert kunnat dela det läckra rofvet för oss!» Och björnen, som var ledsen vid att ej ha' kunnat dela lika och göra alla nöjda, besinnade sig; men befalde snart vargen att han skulle i hårdaste fart springa efter den mannen, och, om det stode till, förmå honom att komma tillbaka. Nå, vargen sprang sin väg efter Gossen i skogen, och snart hade [han] nosat reda på honom, och bad honom nu att han skulle göra den rådville Björnen och dem till viljes att komma tillbaka och dela rofvet mellan dem. Gossen kom då tillbaka, högg hästen sönder och delte den på bästa sätt: han afskalade allt kött, lade det på en hög och gaf det åt björnen; alla ben och knotor fick vargen och räfven, hvar sitt; korpen fick tarmar och innanmätet; och myran fick hjernan och märgen —: och dermed voro alla nu nöjde. Djuren tackade honom, önskade honom lycka på resan, och gåfvo honom förmågan, björnen att förvandla sig till björn och blifva 15 gånger starkare än en björn; vargen, att »förskapa» sig till hans gestalt och att kunna springa 15 gånger fortare än en varg; räfven, att förbyta sig i hans skapnad och att kunna lukta 15 gånger finare än en räf; korpen, att kunna taga korpe-hamn och flyga 15 gånger högre än en korp; och myran gaf honom förmågan att kunna förvandla sig till myra och blifva 15 gånger mindre än en myra. Nå, Gossen tackade för gåfvorna och gick sin väg; och han utropade nu straxt: »Karl, vardt räf och lukta 15 gånger finare än en räf!» Straxt blef han räf, och luktade nu snart reda på vägen till Konungariket der den trehöfdade draken fanns. Derpå ropade [han]: »Räf, vardt korp, och flyg is gånger argare än en korp» — och så flög Gossen af i korpe-hamn. Snart fick han nu se en stor kungastad: han sänkte sig då mot jorden och sade: »Korp, vardt karl», och han blef straxt åter menniska. Gossen gick nu in på en stor herregård, straxt utan för staden, och erbjöd sig till någon tjenst; men den förnäme husbonden sade: »Väl kunde jag behöfva en dräng att valla min[a] 100de oxar, men det är väl ej värdt; ty de andra drängarne hafva dagligen mistat 2 eller 3 oxar hvilka den förb. draken, som ligger här utanför staden, uppslukat; draken har en sådan förunderlig drag-kraft att han kan på en hel fjerdingsväg draga kreaturen till sig. Men det är i alla fall ej det värsta för oss; ty draken skall dessutom hvarje dag hafva menniskokött af ett fruntimmer son-i är mö, om han ej alldeles skall förpesta och förderfva staden, och nu äro [h]är jungfrur så borttagna att den äldsta Princessan, Konungen och oss alla till bedröfvelse, i morgon skall lemnas till draken; — så att det väl [ej] är värdt», tillade Herren, »att du åtager dig att valla mina oxar.» Men [Gossen] såg så modig ut, att Herren dock antog honom till sin oxe-dräng. Då Gossen om morgonen skulle ge sig i vall med oxarne, bad han Herren att få ½ stop franskt bränvin med sig, hvilket han ock, efter något prut, fick. Nå, Gossen vallade nu oxarna, de gingo på långt afstånd från Draken dit åt de ej fingo komma, och de lade [sig] så att idisla på vallen. Men nu fick Gossen höra ett fördärligt ihåligt vrål och skrän ur skogen: det var draken som var »uthol» och skrek efter mat. Snart kom ock der fram en grann förgyld karret med den olyckliga Princessan uti. Gossen gick då fram och frågade hvart den nådiga Princessan skulle fara. Hon omtalade då sitt sorgliga öde. Men gossen bad henne att stiga ur vagnen, vara vid ett friskt mod, så skulle han allt försöka att frälsa henne, bara hon först ville löska honom litet. Hon gjorde så; men Gossen bad henne att väcka sig, i fall han somnade, när draken började ropa. Och under det att Princessan lösskade honom, somnade han in, och Princessan fastknöt då en guldring med konungens namn uti hans hår. Men nu började Draken skria förfärligt, Princessan blef förskräckt till döden och väckte opp gossen med någon möda. Gossen bad henne då att vänta der, han ville gå fram och strida med draken; men kom han icke tillbaka, då kunde han ej svara för hennes lif. Princessan blef då qvar under dödsångest, och Gossen gick in i skogen mot draken, och sade då: »Karl, vardt björn och is gånger starkare än en björn!» Han vardt björn och angrep nu draken och stridde en hel timme, så att draken blef helt varm, flåsade och sade: »Om jag bara hade vatten att läska mig med, skulle du [ej] besegra mig.» »Här har du vatten», svarade gossen, och slungade dermed flaskan med det franska bränvinet i drakens gap, då flaskan gick sönder mot tänderna och den brännande drycken gjorde så mycket att draken för en stund domnade, då Gossen straxt ropade: »Björn, vardt karl!» och gick tillbaka till Princessan och sade att hon nu vore frälst. Hon blef glad, kan man tänka, bad Gossen följa sig opp till konungen; — men han undskyllde sig. [Princessan] reste tillbaka till staden, och konungen och hela folket gladdes högligen. Om aftonen dref Gossen hem sina mode oxar, ty ingen var bortkommen. Dagen derpå gick det på samma sätt: men [han] fick nu med mycket prut 2 halfstop franskt bränvin — — den andra Princessan kom — han stridde med Draken i 2 timmar — — Och Princessan blef äfven nu frälst. — — Den 3dje dagen gick det på samma sätt: men Gossen hade nu svårighet att få 3 halfstop franskt Bränvin — — den yngsta skönaste Princessan förde [s] nu ut till draken, fästade sin ring i Gossens hår och kunde med största möda väcka honom, då Draken, som nu hungrat på 3dje dygnet, förfärligt vrålade; men Gossen såsom förut förvandlad till björn, stridde nu 3 timmar med draken; och, då denne best slutligen beklagade sig för törst kastade Gossen bränvins flaskan i Drakens svalg då denne sprack och dog. Men i detsamma sprang en björn fram ur draken, som gossen nu måste besegra; när björnen var slagen, måste kampen börja med räfven som framsprang ur den den dödade björnen, ur räfvens döda kropp framflög korpen; när gossen dödat denne, ref han fågeln sönder, då dufvan utflög; och när han dödat dufvan, bredde han ut sin tröja på marken och lät så äplet falla derpå. Nu ändtligen fick han detta äple, som han stridt för så länge, och stoppade det hos sig, jemte tungspetsarna, som han skar ur de tre drakhufvuna. Sedan gick Gossen fram till den sköna Princessan och sade att draken var död och hon frälst. Princessan ville då ändtligen att Gossen skulle följa henne till slottet; men han undskylde sig på allt sätt. När kungen såg sina 3 Princessor frälsta och hela sitt land från den förfärliga draken, anstälde han ett herrligt gästabåd på slottet, der alla förnäma Herrar infunno sig, af hvilka en huggit2 hufvuna af draken, nu framvisade dem och äskade en stor belöning, en af Princessorna till gemål, halfva riket eller så; och dermed så lade han de tre drakhufvuna på ett guldbord. Men som Princessorna ej erkände honom eller någon annan bland de förnäma Herrarna såsom sin räddare, utgaf Konungen ett bud kring allt sitt rike, att den som kunde riktigt visa sig hafva slagit draken, frälst Princessorna och riket, skulle få en af hans döttrar till äkta, halfva riket genast och resten efter Konungens död. Men på länge låt ingen höra af sig; då Konungen befalte att man än nogare skulle höra efter om ej någon kommit nyligen till Hufvudstaden eller dess gran-skap. Då uppgaf den förstnämnde förnäme Herren att han för en tid sedan stadt sig en ny oxdräng; och då denne blef uppkallad på slottet, flögo alla tre Princessorna honom genast om halsen, och sade att det var han som frälst dem; och Gossen visade ock då fram de 3 guldringarna han fått af dem. Men den andre bedragaren ville ändock ej medgifva sig öfvervunnen, utan skröt deröfver att han dock kunde visa opp drakens tre hufvud. Då gick gossen fram, såg på drakhufvuna, öppnade gapet och sade: »Underliga hufvun, det der — de hafva ju inga tungor!» »Ja», svarade den andre, »sådana djur hafva inga tungor!» »Jo, men», sade Gossen, »här finnas de dock» —; och dermed så visade han tungspetsarna, som han hade invecklade i sin näsduk. Då hade Gossen visat sig vara Princessornas räddare, och Konungen sade: »Mitt löfte står fast, tag nu till maka en af Princessorna, halfva riket och resten efter mina dagar!» Men Gossen undskylde sig med sin ringhet, tackade för det hederliga budet, och sade att han i alla fall vore förlofvad förut. Konungen skänkte honom då många vagnar med guld och silfver och 2ne regementen soldater att eskortera honom på vägen. När Gossen, som nu var uppvuxen till en skön och ståtlig yngling, kom till slottet deri Princessan satt förtrollad, såg han en faslig rök uppstiga från alla sidor af alla de ormar och drakar som sprutade sitt gift, etter och stank med rök och lågor opp kring slottet. Men han tog mod till sig, kom med stor svårighet in i slottet, der han länge fick vänta på Princessan, som måst sitta och vaka öfver Trollet, som sof. Då han ändtligen träffade Princessan, gaf han henne äplet. Hon blef då mycket glad, gick genast tyst smygande in till Trollkonungen der han låg och sof, och slog honom midt i pannan med äplet, då han genast blef förvandlad till sten. Nu kom Princessan tillbaka, flög den fordom fattige Fiskare-sonen om halsen, och utropade: »Vi äro räddade, och allt hvad du ser är ditt och vårt!» Men den unge Prinsen eller nye Konungen sade sig ännu frukta all[t] det stygga drak- och ormföljet, som sprutade sitt etter och rök kring slottet; men Princessan sade, att då Trollet vore dödt, var också hela denna hans onda här med detsamma försvunnen. — Nu blefvo de två unga sköna ett äkta kunga-par och i många år lyckliga herrskade öfver slott, land och rike. — Slut. (Berättadt af Sjöman Crondal, son af Artilleristen af samma namn, som 1787 (5?) med krut-laboratorium sprang i luften tillika med ynglingarne Elfcrona, Joh. Säve, och 2ne Bröder Bobäck, som då såsom underofficerare tjente vid Artilleriet i Wisby) — för Johan Cederlund, sjöman och fiskare i Wisby.3
Koppar-Oxen.1
Det var en gång en Konung, som hade en dotter, skön som dagen; och derför att hon ej skulle bli någons gemål, som kungen ej sjelf tog ut till henne, så satte han henne i ett torn, hvilket väl bevakades. Der satt då Princessan i fönstret för att fördrifva tiden, och då fick hon se en vacker yngling gå förbi. Han gick der ofta förbi, såg alltid upp till henne och vardt snart alldeles kär i den sköna princessan, som också märkt hans kärliga blickar, så att hon äfven fattat till honom samma känsla. Men, der satt hon i det höga tornet instängd och han var en obetydlig man af borgerligt folk. Han grubblade natt och dag om den sköna princessan; och slutligen gjorde han med konst en koppar-oxe, så stor att han beqvämt kunde ligga inne i den. Han lät oxen dragas förbi Princessans fönster, då det utropades, att Koppar-oxen kunde få köpas för en stor summa. Genom detta blef Princessan nyfiken på detta konstverk och bad Kungen att han skulle köpa koppar-oxen åt henne; det han ock gjorde. Men, när Konstnären sålt den och väl fått sin betalning, så kröp han in i oxen, så att han, när Kungens tjenare släpade den in i tornet till Princessan, kom dit in. Princessan var nu mycket glad att ega ett konststycke af hennes älsklings hand; dock kunde hon ej ana, att han sjelf var henne så nära. När Kungen derefter gått ner ur tornet, smekte hon och klappade oxen, sägande för sig sjelf: »Ett fattas dig; ack om du kunde tala! — Kan du det?» »Ja», lät det från oxen. Hon blef förskräckt, men frågade: »Hvarifrån är du?» Ur koppar-oxen hördes till svar: »Från Amsterdam.» Princessan frågade då allt mera häpen: »Hvar är han som lärt dig detta?» »Här», svarade den djerfve och förälskade ynglingen, och framsteg ur kopparoxen. Princessan, på en gång glad och förskräckt, bad honom bara återvända till sin gömma i oxen. Snart derefter kom Konungen, hennes fader, på ett besök till Princessan. Hon kastade sig gråtande till hans fötter och ropade bara: »Nåd, nåd, min Fader!» »Hvarföre då», frågade Kungen förskräckt. »Säg ja, säg ja!» ropade i sin ångest Princessan. Konungen sade då ändtligen: »Ja, min dotter!» Då sade princessan: »Kom ut, Djerfve!» och ynglingen stod inför den förvånade och vrede Konungen. Men, som han ej kunde bryta sitt Kungs-ord, gaf han efter mycken strid med sig sjelf begge de älskande nåd. Den käcke och vackre ynglingen blef nu gjord till en hög herre, fick sin älskade princessa till gemål och lefde med henne alltid lycklig. genom Elis.2 Bolin.
Den Puckel-ryggige.1
Det var en gång en puckelryggig man, som vandrade vägen fram tills det blef afton och mörkt, då han kom till ett värdshus att begära herberge. Wärden der kunde ej ta' emot honom, ty alla rummen voro fulla af resande gäster. Då den puckelryggiga var enträgen att få ett rum till natten, svarade honom värden att det var alldeles omöjligt, om han ej ville ligga i ett rum »nere på gården»; men det kunde han ej heller råda honom till, ty der grasserade alla nätter de fasligaste spöken. Den puckelryggige, som inte var rädd af sig, sade sig mycket hellre vilja ligga i spökrummet än på landsvägen. Nå, sen han ätit sin afton-måltid, fick han en betjent, som skälfvande af räddsla, skulle följa honom med flere ljus på en bricka upp på det illa beryktade sof-rummet. Men då betjenten kommit i halfva trappan, började han darra af förskräckelse och vågade ej följa längre. Den Puckelryggige blef då ond, tog ljusen af honom, ropte »marsch!» och skuffade honom ut för trapporna: och betjenten var glad att slippa spökrummet för så godt köp. Den Puckelryggige ställde de många ljusen på bordet, klädde af sig och gick till sängs. När klockan se'n slog 12 om natten, hördes ett förfärligt dån, dörren öppnades, ljusen släcktes och en dof röst hördes: »Ja, alla djeflars furste, hvem vågar störa mig i mitt rum!» Men den Puckelryggige svarade helt lugnt: »Det är mitt rum lika så väl som ditt!» Åter sade spöket: »Ja, alla djeflars furste, hvem vågar störa mig i mitt rum!» och den Puckelryggige svarade åter: »Det är mitt rum lika så väl som ditt!» När spöket hörde det, sade han för tredje gången det samma, och den Puckelryggige svarade åter lika modigt det samma. Då hördes till svar ett hiskeligt flåsande, och alla ljusen tändes dermed åter; men ingen syntes till. Nu sade spökets röst: »Stig upp, tag skjortan af dig och sätt dig på den här stolen!» och med det samma flyttades en stol af en osynlig hand framför spegeln. Snart kände den Puckelryggige att spöket var i färd med hans puckel, något ur en kruka som stod der inne smordes på den, och nu hörde han åter rösten säga: »Tag på dig skjortan och se dig i spegeln.» Den Puckelryggige gjorde så, och fann till sin glädje, att han icke mera hade någon puckel att dragas med. »Det har du för det att du icke var rädd: — se upp i taket !» sade åter spök-rösten ; och när den Puckelryggige såg dit upp, så satt hans stygga puckel verkligen der uppe! Om morgonen derpå var värden mycket nyfiken att se hur det under natten gått med hans arme puckelryggige gäst: förmodligen är han död eller åtminstone alldeles gastgripen, tänkte han. Men, då han kom upp till honom, fann han honom icke blott lefvande, utan kry och glad och dertill, märkvärdigt nog, alldeles utan sin stora puckel. Den nyss puckelryggige mannen måste nu noga beskrifva huru allt tillgått och huru han blifvit en så nätt karl. Han betalde glad sitt natt-qvarter, gick sin väg, och ryktet om detta under spriddes vida omkring. Derföre kom åter snart till samma värdshus en annan puckelryggig stackare, som hört talas om detta underverk. Han gjorde på samma sätt: kom öfver ens med värden att få ligga natten öfver i spök-rummet, skuffade ned betjenten som med ljusen följt honom några steg i trappan, lika många ljus tändes och den Puckelryggige gick till sängs. Klockan 12 om natten ropade spöket: »Ja, alla djeflars furste, hvem vågar störa mig i mitt rum!» men den puckelryggige svarade tämligen modigt: »Det är mitt rum lika så väl som ditt!» Men rösten darrade, han var rädd och darrade som ett asp-löf. När trollet ropade till honom: »Stig upp, tag skjortan af dig och sätt dig på den här stolen!» så var det knapt han tordes, men han gjorde det ändock. Sedan trollet då regerat med hans puckel och insmort den, ropade det slutligen: »Tag skjortan på dig och se dig i spegeln!» Den Puckelryggige gjorde så; men då han sett sig i spegeln, fann han till sin bedröfvelse och harm, att han hade fått en ny puckel till uppå sin förra! »Det har du för det att du var rädd!» ropade spöket. Då värdfolket om morgonen derpå var nyfiket att få se den Puckelryggige förvandlad till rak och siratlig karl, kunde de ej hålla [sig] för att le åt det missödet som träffat honom, som velat gifva sig ut för en modig buss ehuru han i sjelfva verket var rädd som en hare. Den stackarn fick i all sin da'r gå med sin dubbelpuckel, och ryktet härom spridde sig vida i verlden. genom Elisabeth3 Bolin.
Det lättaste, det fetaste och det tyngsta.1
Det var en gång två Bönder, den ene rik och den andra fattig; och en dag så blefvo de befallda upp till konungen. Denne satte då på dem den gåtan, som de andra dagen skulle besvara: »Hvad är det lättaste, det fetaste och det tyngsta?» När de kommit ut för dörren, sade den rike Bonden till kamraten: »Nu kan jag redan uttyda gåtan; det lättaste är nemligen fjäder, det fetaste är — lägga smör i pannan och steka fläsk och det tyngsta är bly !» Men den fattige Bonden var bedröfvad, ty han visste ej hvad han skulle säga morgonen der på. När han kom hem, frågade hans dotter, hvarför han såg så bedröfvad ut. Han sade då att Konungen satt på honom den gåtan till morgondagen att besvaras: »Hvad är det lättaste, det fetaste och det tyngsta?» — Flickan sade då: »Far skall säga, att det lättaste är en menniskas tanke, det fetaste är jordens fruktbarhet och det tyngsta det är en otacksam menniska!» När de båda Bönderna andra dagen kommo upp för Konungen och han frågade dem efter svaret, sade den rike Bonden: »Herre Konung! det lättaste är fjäder, det fetaste är att lägga smör i pannan och steka fläsk och det tyngsta är bly.» — Då sade Konungen bara: »Det är så som du brukar det.» Men när han se'n frågade den fattige Bonden, svarade denne: »Herre, Konung! det lättaste är menniskans tanke, det fetaste är jordens fruktbarhet och det tyngsta är en otacksam menniska!» Då sade konungen glad och förundrad: »Har du talat detta af dig sjelf eller har någon annan sagt dig det?» »Jo, jag har en klok dotter, och hon har sagt mig det.» Nu tillsade honom Konungen: »Gå du hem, min Gubbe, och fråga din dotter, som är så klok: hur gammal fiolen är?» När Bonden kom hem, frågade dottern straxt: »Var det rätt?» »Ja», svarade fadren; »men nu frågar åter konungen om du kan säga huru gammal fiolen är?» Då sade dottern: »Far skall gå upp och säga konungen, att fiolen är 15 år, men det fattas stråke!» Gubben gjorde så, och då svarade konungen: »Säg henne genast komma upp till mig; ty jag har stråken» —, och de var konung [en] sjelf, den den fattiga Bondens dotter nu fick till gemål. Julia Lysholm, i Wisby flick-skola (genom Elis. Bolin).
Pelle Orädder.1
Det var en gång en gosse, som alldrig var rädd. Då han engång mötte konungen sjelf åkandes, frågade honom denne hvad han hette: »Jag heter Pelle Orädder», svarade han, »och det är derför att jag alldrig är rädd!» »Nå, det skola Wi snart pröfva», sade Konungen: »stig upp bak på vagnen och följ mig hem.» Vid Konungens slott låg kyrkan, deri det spökade förfärligt, och der skulle nu Pelle Orädder vara en hel natt. Pelle tog bara en bit krita med sig, kyrkvaktaren stängde dörren och orädd gick han in. Nu satte han sig på golfvet vid torn-trappan och skref med kritan Fader-Wår rundtomkring sig. På natten kom en farlig mängd troll stormandes ut före torn-trappan ned till kyrkan; men, när de funno Fader-Vår, som stod der skrifvet, kunde de omöjligt komma längre. De larmade och skreko förfärligt, men det hjelpte icke; då bådo de honom att han bara skulle stryka bort en bit af skriften, men det gjorde han ingalunda. Då väsnades trollen i trappen hela natten, men de kunde omöjligen komma ner i kyrkan. När det led mot morgonen och det vardt dager, hade de ingen makt längre och då blef det tyst. När nu kyrkvaktaren inkom för att se efter huru Pelle Orädder mådde, så kom denne mot honom helt glad och helsade god morgon. Pelle Orädder måste då gå upp till Konungen och blef mycket väl emottagen, måste omtala allt, fick många skänker till belöning, men måste åter nästa natt vara i kyrkan. Nå, han satte sig då uppe i halfva trappan och skref der Fader-Wår i en krets omkring sig. Trollen med allt deras oväsende och alla böner, små som gryn, kommo ej längre ned än till hans skrifna ring. Om morgonen mådde Pelle Orädder lika bra som sist, fördes till Konungen, fick många skänker, men måste åter tredje natten vara i kyrkan. Han satte sig då öfverst i torn-trappan och skref sitt fader-vår der, så att trollen ej kunde komma ett enda steg ned till kyrkan, der de eljest under många år hvarje natt hade så rysligt grasserat. Om morgonen gick Pelle Orädder då frisk, sund och lika orädd upp till Konungen, som nu belönade honom kungligt på allt sätt och gjorde honom dertill till en stor herre; hvarefter han länge lef de rik och lycklig. Simmander, skol-flicka (genom Elis. Bolin).
Smeden, Döden och Djefvulen.1
Det var en gång en Smed, som var en dugtig smed och dertill en orädd karl. En dag kom döden till honom på besök och för att taga honom med sig. Men Smeden, som hade just då mycket brådt om och många jern i elden, bad Döden först vara så god och stiga upp i ett äple-träd, som stod utanföre smedjan och smaka på frukterna, så skulle han snart göra sig i ordning att följa honom. Nå, det fann Döden vara reson i2 och steg upp i äpleträdet; men då började alla smed-gesällerna så grufligt klappa på honom med sina stora släggor, att Döden skrek och ropade, att Smeden gerna skulle få lefva to år till bara han sluppe deras grufliga släggor. Det tyckte Smeden åter3 vara reson i, så att döden mörbultad fick gå sina färde. Mellertid led det till slutet af de 10 åren, och Smeden hade gjort en mycket konstig bänk, som han ställt i ordning innan för dörren. När Döden då kom, bad Smeden honom bara sitta ned och hvila sig en stund, så skulle han komma på eviga fläcken. Döden tackade och satte sig på bänken; men denne knep genast till om hans bakdel. »Aj!» sad' döden och ville straxt stiga upp, men det var platt ogörligt; och nu kommo alla gesällerne och kallhamrade honom så med sina släggor, att han lofvade, att alldrig mera komma igen bara han sluppe undan deras obarmhertiga slag: jo, han slapp nu också fri och linkade sin väg skamflat och arg. Men, när han då skankade sig derifrån, mötte han djefvulen. Denne frågade då Döden hvarföre han såg så ömklig ut. Han måste då omtala hela sitt olyckliga äfventyr, begge gångerna, hos Smeden, och tillade: »Nu öfverlemnar jag den satans Smeden åt Dig!» Djefvulen gick nu raka vägen till Smeden och sade illparigt: »Som döden ej kunnat taga Dig, är jag nu kommen för att släpa af med dig.» Men Smeden svarade: »Hur kan jag veta att I är djefvulen; du skall väl då såsom andra mästare och borgare först visa prof på din förmåga!» »Ja, det vill jag visst», sade djefvulen; »men hvad prof vill du då jag skall göra?» »Jo, du skall krypa ut genom det här nyckel-hålet.» »Det är en smal sak», sad' Djefvulen, och så började han att krypa. Men utanför dörren höllo Smedens gesäller en skinn-säck, och i denne kom nu djefvulen: straxt knöto dessa till, lade byltet på smedstädet, grepo till sina svåraste släggor och så att slägga på djefvulen af andans kraft. Under de rysliga slagen stånkade han först, snart pep han och tjöt och slutligen vrålade han och bölade rätt som den värste djefvulen, det han ock var, och tiggde och bad att bara slippa ut; men det halp inte: gesällerna bara skrattade, vände säcken på städet, spottade i näfvarna och släggade på nytt. Men ändtligen gick det ett litet hål på skinn-säcken hvarigenom Djefvulen kröp ut, grinade rysligt och sade till Smeden: »Bödeln må taga Dig, din grobian, men hvarken döden eller jag!» genom Elis.2 Bolin.
Riddar Röd.1
Det var en gång en Konung och en Drottning, som voro mycket lyckliga. Då Konungen skulle ut i krig, så lemnade han sin älskade Drottning, som var hafvande, under vård af en hans tjenare, Riddar röd. Denne skulle troget skydda Drottningen och skrifva till Konungen när hon blifvit förlöst. Men snart blef Riddar. Röd kär i den sköna Drottningen och gjorde allt för att behaga henne; men hon lät ej locka sig. Då beslöt Riddar Röd, att, kosta hvad det ville, skulle han ega henne. Han stödde sig på sin Herres gunst och underröj de alla, som kunde vara honom till hinders. När då Drottningen var förlöst, tog han barnet från henne, lade en katt-unge i sängen hos henne i stället, och lemnade det till en gammal tjenare med befallning att lägga det ut i skogen för de vilda djuren, men först taga ögonen ur barnet och sedan visa dem för honom. Tjenaren tog det kungliga barnet, men hade ej hjerta utföra den rysliga befallningen, utan lemnade det till ett fattigt folk att vårdas, och slagtade ett får och tog dess ögon, dem han visade för Riddar Röd. Men Konungens moder skref till Konungen och bad att han snart skulle komma hem, ty Drottningen var mycket sjuk och svag. Men detta bref tog Riddar Röd bort, skref ett annat i stället deri han sade till Konungen, att Drottningen födt en katt-unge. Konungen svarade, att han var grufligt bedröfvad öfver allt detta, och ifrån kriget2 kunde han ej så snart komma, men ungen skulle i alla fall lefva tills han komme hem. Men äfven detta bref förbytte han, så att Konungen befallde att Drottningen genast skulle sättas i fängelse; ty han ville alldrig mera se henne för sina ögon. Konungens moder vardt mycket sorgsen häröfver; men Riddar Röd sade att det var Konungens befallning: Drottningen sattes i fängelse, och han tog sjelf. nyckelen. Men snart fick Riddar Röd befallning att han genast skulle inställa sig hos Konungen; och då lemnade han fängelse-nyckeln till den gamle tjenaren. När denne kom in till den olyckliga Drottningen, såg henne tålig och undergifven, rördes hans sinne och han skyndade efter hennes barn och lade det vid hennes sida, sade allt och bad om förlåtelse för det han tegat så länge. Konungen visste naturligtvis ej om allt detta; och Riddar Röd sade honom blott, att Drottningen alldrig ville skrifva till Konungen, utan bara roade sig. När Konungen ändtligen kom hem, frågade han sin fru Moder hvar hans älskade Drottning vore. Då svarade hon: »På Ers Majestäts egen befallning sitter hon ju i fängelse!» Riddar Röd hade emellertid skyndat till Drottningens fängelse och ville narra henne att genom en lönn-dörr fly undan den vrede Konungen. Men hon svarade: »Så länge jag har mitt barn, så försvarar jag mig här till sista blods-droppen!» Nu blef Riddar Röd förskräckt; men i det samma kom Konungen dit in, åtföljd af den gamle tjenaren. Den arma Drottningen skyndade med sitt barn till Konungens fötter; men han upplyfte henne gråtande i sin famn och allt blef förklaradt. Då ville Riddar Röd fly, men Konungen fattade i honom och sade: »I detta fängelse skall du sjelf nu få sitta i all din tid att ångra ditt brott —, större straff kan jag ej gifva dig!» ty Drottningen sjelf bad ju om nåd för syndaren. Sedan lefde Konungen och Drottningen länge nöjda och lyckliga på slottet; men Riddar Röd, som alldrig upphörde att i sitt hjerta älska Drottningen, satt i fängelset till sin död. Charlotta Börjeson (genom Elis. Bolin).
Händerna.1
Det var en gång ett »fattigt folk», som hade en ende son, Lasse, som alldrig tycktes duga till någonting; men slutligen satte de honom till sjöss. Med skeppet kom han då snart långt, långt bort i hafvet, då de ej sett land på långa tider. Der i vilda hafvet stod en man, såsom en bildstod, med utsträckta armar och händer, på hvilka stod skrifvet: »Den, som seglar efter min högra hand Finner både vatten och land; Men, den som seglar efter min vänstra hand, Han finner vatten, men alldrig land!» När skeppet just var kommet dit, sjuknade skepparen och dog, och snart derefter också styrmannen. Då sjöfolket sålunda var utan ledare och ej visste hvart de skulle styra, reste sig bland dem den oduglige Lasse och sade till dem: »Nog skall jag styra fartyget, jag; men ej till höger utan till venster I» I alla fall visste han sannerligen ej skillnaden på höger eller venster, icke heller kunde han läsa rent; men han blef nu likväl skeppets befälhafvare. Knapt hade han befallt ror i lä och att fartyget skulle styras åt venster, förr än det började jaga af i en hisklig fart; mycket, mycket fortare än det gått på den förra leden när skepparen lefde: och alla voro glada att Lasse styrde så väl. Så seglade man nu i fullaste fart, natt och dag, månad ut och månad in, och alldrig fick man se något land: och så gick det år ut och år in. När maten tagit slut, så fiskade man; och till allt affall från kabbysan samlade sig tusentals fåglar på däck dem man tog och slagtade: så hade man då kött och fisk i det aldra längsta. Ändtligen blef sjöfolket utledset vid denna eviga segling och man beslöt att vända om; men när man skulle vända, var det ogörligt, ty fartyget stod nu som sten. En sjöman, som var storsimmare, gick nu till botten för att se efter hvad som hölle fartyget fast; och han såg då att det alldeles fastnat, så att det ej kunde röras ur stället. Folket skulle således dö der i hafvet; och de lade sig alla ned på däck för att afbida sin sista stund. Då kom till dem upp på däck en man med grönt långt skägg och frågade dem om de ville följa honom i stället att ligga der och dö. Som de hade intet val, så gjorde de det. Vid skepps-sidan stego de ned på en trappa, den de ej förr sett. Snart voro de på en grön plan och der stod ett stort grannt skimrande slott, dit de gingo in. Der voro väggarne af snäckskal, golfvet af fisk-ben och alla bord lågo fulla af perlor och allahanda dyrbarheter. Nu erbjöd gubben dem att få bo der och i hans land, der han var den ende: der hade han bodt i många, många år, och alldrig förr hade någon menniska styrt sin väg dit. Han sade, att en fiende hade han, nemligen »mannen med händerna», ty han visade alla åt hvad håll de skulle segla; och så gerna han ville ha' bort honom, hade det ännu icke lyckats honom. — Alla sjömännen bosatte sig nu der; och de äro väl der ännu den dag i dag. Elis.2 Bolin.
Grå Kappan.1
Det var en gång en fattig flicka, som bodde ensam i skogen. Då kom der en Grå Kappa och tog henne till sig der han bodde borta i skogen. Fick der allt hvad hon önskade, fick gå omkring i alla rummen; men en lucka i golfvet fick hon icke öppna. Detta gjorde hon ändock: der stod då Grå Kappan! Förskräckt slog hon luckan till; men snart stod Grå Kappan vid hennes sida och frågade henne: »Hvad såg du under luckan?» Hon teg; och han kunde ej förmå henne att säga hvad hon der såg. Han tog då satte henne ut i villande skogen. En konung, som jagade der, fann henne och tog henne till gemål. Hon fick en liten prins; då kom Grå Kappan och frågade: »Hvad såg [du] under luckan?» Hon teg; då tog Grå Kappan barnet från henne, strök blod kring hennes mun och försvann. Konungen sörjde, men förlät henne. Så gick det äfven en andra gång; men när det samma hände den 3:dj e gången, skulle Drottningen bålbrännas. — Då kom åter Grå-Kappan och frågade henne: »Hvad såg du under luckan?» »Grå-Kappan!» svarade den olyckliga Drottningen nu ändtligen; och i samma ögonblick förvandlades Grå Kappan till en skön prins. Så kom det en grann vagn med 3 små sköna prinsar uti, som Grå Kappan förr tagit och dem han nu återlemnade åt deras fader, Konungen, men Drottningen tog han med sig hem till sitt hus i skogen hvilket nu var förvandlat till ett slott. Ty när Konungen ämnat bål-bränna den oskyldiga Drottningen, var han fri: hon blef således nu Grå-kappans gemål. Han var nu fri från förtrollningen, som skulle lösas när en from qvinna såg honom under luckan och sade, att det var Grå-kappan, hon sett. Elis2 Bolin.