Transkriberad uppteckning

Det var en gång en Smed, som var en dugtig smed och dertill en orädd karl. En dag kom döden till honom på besök och för att taga honom med sig. Men Smeden, som hade just då mycket brådt om och många jern i elden, bad Döden först vara så god och stiga upp i ett äple-träd, som stod utanföre smedjan och smaka på frukterna, så skulle han snart göra sig i ordning att följa honom. Nå, det fann Döden vara reson i2 och steg upp i äpleträdet; men då började alla smed-gesällerna så grufligt klappa på honom med sina stora släggor, att Döden skrek och ropade, att Smeden gerna skulle få lefva to år till bara han sluppe deras grufliga släggor. Det tyckte Smeden åter3 vara reson i, så att döden mörbultad fick gå sina färde. Mellertid led det till slutet af de 10 åren, och Smeden hade gjort en mycket konstig bänk, som han ställt i ordning innan för dörren. När Döden då kom, bad Smeden honom bara sitta ned och hvila sig en stund, så skulle han komma på eviga fläcken. Döden tackade och satte sig på bänken; men denne knep genast till om hans bakdel. »Aj!» sad' döden och ville straxt stiga upp, men det var platt ogörligt; och nu kommo alla gesällerne och kallhamrade honom så med sina släggor, att han lofvade, att alldrig mera komma igen bara han sluppe undan deras obarmhertiga slag: jo, han slapp nu också fri och linkade sin väg skamflat och arg. Men, när han då skankade sig derifrån, mötte han djefvulen. Denne frågade då Döden hvarföre han såg så ömklig ut. Han måste då omtala hela sitt olyckliga äfventyr, begge gångerna, hos Smeden, och tillade: »Nu öfverlemnar jag den satans Smeden åt Dig!» Djefvulen gick nu raka vägen till Smeden och sade illparigt: »Som döden ej kunnat taga Dig, är jag nu kommen för att släpa af med dig.» Men Smeden svarade: »Hur kan jag veta att I är djefvulen; du skall väl då såsom andra mästare och borgare först visa prof på din förmåga!» »Ja, det vill jag visst», sade djefvulen; »men hvad prof vill du då jag skall göra?» »Jo, du skall krypa ut genom det här nyckel-hålet.» »Det är en smal sak», sad' Djefvulen, och så började han att krypa. Men utanför dörren höllo Smedens gesäller en skinn-säck, och i denne kom nu djefvulen: straxt knöto dessa till, lade byltet på smedstädet, grepo till sina svåraste släggor och så att slägga på djefvulen af andans kraft. Under de rysliga slagen stånkade han först, snart pep han och tjöt och slutligen vrålade han och bölade rätt som den värste djefvulen, det han ock var, och tiggde och bad att bara slippa ut; men det halp inte: gesällerna bara skrattade, vände säcken på städet, spottade i näfvarna och släggade på nytt. Men ändtligen gick det ett litet hål på skinn-säcken hvarigenom Djefvulen kröp ut, grinade rysligt och sade till Smeden: »Bödeln må taga Dig, din grobian, men hvarken döden eller jag!» genom Elis.2 Bolin.