Transkriberad uppteckning

Det var en gång ett »fattigt folk», som hade en ende son, Lasse, som alldrig tycktes duga till någonting; men slutligen satte de honom till sjöss. Med skeppet kom han då snart långt, långt bort i hafvet, då de ej sett land på långa tider. Der i vilda hafvet stod en man, såsom en bildstod, med utsträckta armar och händer, på hvilka stod skrifvet: »Den, som seglar efter min högra hand Finner både vatten och land; Men, den som seglar efter min vänstra hand, Han finner vatten, men alldrig land!» När skeppet just var kommet dit, sjuknade skepparen och dog, och snart derefter också styrmannen. Då sjöfolket sålunda var utan ledare och ej visste hvart de skulle styra, reste sig bland dem den oduglige Lasse och sade till dem: »Nog skall jag styra fartyget, jag; men ej till höger utan till venster I» I alla fall visste han sannerligen ej skillnaden på höger eller venster, icke heller kunde han läsa rent; men han blef nu likväl skeppets befälhafvare. Knapt hade han befallt ror i lä och att fartyget skulle styras åt venster, förr än det började jaga af i en hisklig fart; mycket, mycket fortare än det gått på den förra leden när skepparen lefde: och alla voro glada att Lasse styrde så väl. Så seglade man nu i fullaste fart, natt och dag, månad ut och månad in, och alldrig fick man se något land: och så gick det år ut och år in. När maten tagit slut, så fiskade man; och till allt affall från kabbysan samlade sig tusentals fåglar på däck dem man tog och slagtade: så hade man då kött och fisk i det aldra längsta. Ändtligen blef sjöfolket utledset vid denna eviga segling och man beslöt att vända om; men när man skulle vända, var det ogörligt, ty fartyget stod nu som sten. En sjöman, som var storsimmare, gick nu till botten för att se efter hvad som hölle fartyget fast; och han såg då att det alldeles fastnat, så att det ej kunde röras ur stället. Folket skulle således dö der i hafvet; och de lade sig alla ned på däck för att afbida sin sista stund. Då kom till dem upp på däck en man med grönt långt skägg och frågade dem om de ville följa honom i stället att ligga der och dö. Som de hade intet val, så gjorde de det. Vid skepps-sidan stego de ned på en trappa, den de ej förr sett. Snart voro de på en grön plan och der stod ett stort grannt skimrande slott, dit de gingo in. Der voro väggarne af snäckskal, golfvet af fisk-ben och alla bord lågo fulla af perlor och allahanda dyrbarheter. Nu erbjöd gubben dem att få bo der och i hans land, der han var den ende: der hade han bodt i många, många år, och alldrig förr hade någon menniska styrt sin väg dit. Han sade, att en fiende hade han, nemligen »mannen med händerna», ty han visade alla åt hvad håll de skulle segla; och så gerna han ville ha' bort honom, hade det ännu icke lyckats honom. — Alla sjömännen bosatte sig nu der; och de äro väl der ännu den dag i dag. Elis.2 Bolin.