Transkriberad uppteckning
Det var en gång en Konung och en Drottning, som voro mycket lyckliga. Då Konungen skulle ut i krig, så lemnade han sin älskade Drottning, som var hafvande, under vård af en hans tjenare, Riddar röd. Denne skulle troget skydda Drottningen och skrifva till Konungen när hon blifvit förlöst. Men snart blef Riddar. Röd kär i den sköna Drottningen och gjorde allt för att behaga henne; men hon lät ej locka sig. Då beslöt Riddar Röd, att, kosta hvad det ville, skulle han ega henne. Han stödde sig på sin Herres gunst och underröj de alla, som kunde vara honom till hinders. När då Drottningen var förlöst, tog han barnet från henne, lade en katt-unge i sängen hos henne i stället, och lemnade det till en gammal tjenare med befallning att lägga det ut i skogen för de vilda djuren, men först taga ögonen ur barnet och sedan visa dem för honom. Tjenaren tog det kungliga barnet, men hade ej hjerta utföra den rysliga befallningen, utan lemnade det till ett fattigt folk att vårdas, och slagtade ett får och tog dess ögon, dem han visade för Riddar Röd. Men Konungens moder skref till Konungen och bad att han snart skulle komma hem, ty Drottningen var mycket sjuk och svag. Men detta bref tog Riddar Röd bort, skref ett annat i stället deri han sade till Konungen, att Drottningen födt en katt-unge. Konungen svarade, att han var grufligt bedröfvad öfver allt detta, och ifrån kriget2 kunde han ej så snart komma, men ungen skulle i alla fall lefva tills han komme hem. Men äfven detta bref förbytte han, så att Konungen befallde att Drottningen genast skulle sättas i fängelse; ty han ville alldrig mera se henne för sina ögon. Konungens moder vardt mycket sorgsen häröfver; men Riddar Röd sade att det var Konungens befallning: Drottningen sattes i fängelse, och han tog sjelf. nyckelen. Men snart fick Riddar Röd befallning att han genast skulle inställa sig hos Konungen; och då lemnade han fängelse-nyckeln till den gamle tjenaren. När denne kom in till den olyckliga Drottningen, såg henne tålig och undergifven, rördes hans sinne och han skyndade efter hennes barn och lade det vid hennes sida, sade allt och bad om förlåtelse för det han tegat så länge. Konungen visste naturligtvis ej om allt detta; och Riddar Röd sade honom blott, att Drottningen alldrig ville skrifva till Konungen, utan bara roade sig. När Konungen ändtligen kom hem, frågade han sin fru Moder hvar hans älskade Drottning vore. Då svarade hon: »På Ers Majestäts egen befallning sitter hon ju i fängelse!» Riddar Röd hade emellertid skyndat till Drottningens fängelse och ville narra henne att genom en lönn-dörr fly undan den vrede Konungen. Men hon svarade: »Så länge jag har mitt barn, så försvarar jag mig här till sista blods-droppen!» Nu blef Riddar Röd förskräckt; men i det samma kom Konungen dit in, åtföljd af den gamle tjenaren. Den arma Drottningen skyndade med sitt barn till Konungens fötter; men han upplyfte henne gråtande i sin famn och allt blef förklaradt. Då ville Riddar Röd fly, men Konungen fattade i honom och sade: »I detta fängelse skall du sjelf nu få sitta i all din tid att ångra ditt brott —, större straff kan jag ej gifva dig!» ty Drottningen sjelf bad ju om nåd för syndaren. Sedan lefde Konungen och Drottningen länge nöjda och lyckliga på slottet; men Riddar Röd, som alldrig upphörde att i sitt hjerta älska Drottningen, satt i fängelset till sin död. Charlotta Börjeson (genom Elis. Bolin).
