Transkriberad uppteckning
Det var en gång en puckelryggig man, som vandrade vägen fram tills det blef afton och mörkt, då han kom till ett värdshus att begära herberge. Wärden der kunde ej ta' emot honom, ty alla rummen voro fulla af resande gäster. Då den puckelryggiga var enträgen att få ett rum till natten, svarade honom värden att det var alldeles omöjligt, om han ej ville ligga i ett rum »nere på gården»; men det kunde han ej heller råda honom till, ty der grasserade alla nätter de fasligaste spöken. Den puckelryggige, som inte var rädd af sig, sade sig mycket hellre vilja ligga i spökrummet än på landsvägen. Nå, sen han ätit sin afton-måltid, fick han en betjent, som skälfvande af räddsla, skulle följa honom med flere ljus på en bricka upp på det illa beryktade sof-rummet. Men då betjenten kommit i halfva trappan, började han darra af förskräckelse och vågade ej följa längre. Den Puckelryggige blef då ond, tog ljusen af honom, ropte »marsch!» och skuffade honom ut för trapporna: och betjenten var glad att slippa spökrummet för så godt köp. Den Puckelryggige ställde de många ljusen på bordet, klädde af sig och gick till sängs. När klockan se'n slog 12 om natten, hördes ett förfärligt dån, dörren öppnades, ljusen släcktes och en dof röst hördes: »Ja, alla djeflars furste, hvem vågar störa mig i mitt rum!» Men den Puckelryggige svarade helt lugnt: »Det är mitt rum lika så väl som ditt!» Åter sade spöket: »Ja, alla djeflars furste, hvem vågar störa mig i mitt rum!» och den Puckelryggige svarade åter: »Det är mitt rum lika så väl som ditt!» När spöket hörde det, sade han för tredje gången det samma, och den Puckelryggige svarade åter lika modigt det samma. Då hördes till svar ett hiskeligt flåsande, och alla ljusen tändes dermed åter; men ingen syntes till. Nu sade spökets röst: »Stig upp, tag skjortan af dig och sätt dig på den här stolen!» och med det samma flyttades en stol af en osynlig hand framför spegeln. Snart kände den Puckelryggige att spöket var i färd med hans puckel, något ur en kruka som stod der inne smordes på den, och nu hörde han åter rösten säga: »Tag på dig skjortan och se dig i spegeln.» Den Puckelryggige gjorde så, och fann till sin glädje, att han icke mera hade någon puckel att dragas med. »Det har du för det att du icke var rädd: — se upp i taket !» sade åter spök-rösten ; och när den Puckelryggige såg dit upp, så satt hans stygga puckel verkligen der uppe! Om morgonen derpå var värden mycket nyfiken att se hur det under natten gått med hans arme puckelryggige gäst: förmodligen är han död eller åtminstone alldeles gastgripen, tänkte han. Men, då han kom upp till honom, fann han honom icke blott lefvande, utan kry och glad och dertill, märkvärdigt nog, alldeles utan sin stora puckel. Den nyss puckelryggige mannen måste nu noga beskrifva huru allt tillgått och huru han blifvit en så nätt karl. Han betalde glad sitt natt-qvarter, gick sin väg, och ryktet om detta under spriddes vida omkring. Derföre kom åter snart till samma värdshus en annan puckelryggig stackare, som hört talas om detta underverk. Han gjorde på samma sätt: kom öfver ens med värden att få ligga natten öfver i spök-rummet, skuffade ned betjenten som med ljusen följt honom några steg i trappan, lika många ljus tändes och den Puckelryggige gick till sängs. Klockan 12 om natten ropade spöket: »Ja, alla djeflars furste, hvem vågar störa mig i mitt rum!» men den puckelryggige svarade tämligen modigt: »Det är mitt rum lika så väl som ditt!» Men rösten darrade, han var rädd och darrade som ett asp-löf. När trollet ropade till honom: »Stig upp, tag skjortan af dig och sätt dig på den här stolen!» så var det knapt han tordes, men han gjorde det ändock. Sedan trollet då regerat med hans puckel och insmort den, ropade det slutligen: »Tag skjortan på dig och se dig i spegeln!» Den Puckelryggige gjorde så; men då han sett sig i spegeln, fann han till sin bedröfvelse och harm, att han hade fått en ny puckel till uppå sin förra! »Det har du för det att du var rädd!» ropade spöket. Då värdfolket om morgonen derpå var nyfiket att få se den Puckelryggige förvandlad till rak och siratlig karl, kunde de ej hålla [sig] för att le åt det missödet som träffat honom, som velat gifva sig ut för en modig buss ehuru han i sjelfva verket var rädd som en hare. Den stackarn fick i all sin da'r gå med sin dubbelpuckel, och ryktet härom spridde sig vida i verlden. genom Elisabeth3 Bolin.
