Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Växttiden. Jordbruk. ULMA M 22
Det vet jag att de gamle hade för sig att en inte skulle köra ut gödsel, gräva i gödselhögen eller bry sig om gödseln något mellan jul och ny- år. Det skulle inte vara bra för det som skulle växa. Om rågen gick sent i ax blev det dåligt år. På slutet växer havren bäst. Till att börja med "står han i sta." Vid midsommar "stod han i sta". Då var "järnnätterna", tre nätter före och tre nätter efter midsommar. Man var rädd för frost.
Pigan och Hvitormen
En Bonde hade engång varit så lycklig att hitta en hvit-orm den han genast skulle koka lefvande och lyckt i gryta på elden. Men han uppdrog detta bestyr åt sin piga, som inte visste hvad det var för godt i grytan. När det då kokade opp, så sprutade ett litet stänk af flottet eller spadet uppå pigans finger, och hon slickade af det i detsamma. Men dermed så blef hon »allvetande», d.v.s. klok på allting, med att veta det tillkommande, att kunna bota, få igen gods m. m. Men Bonden, som sedan åt opp hela hvitormen och drack ut allt spadet ensam, blef ej klokare än förut; ty pigan hade händelsevis fått den första kraften af Hvit-Ormen, och det [är] blott denna som kan förläna menniskorna en så förunderlig förmåga. — Slut. L. O. K. Edv. Olsson.
[Trollharen]
Under en hare-jagt på Fårö visade sig för Bönderna som jagade många gånger en hare, som hade en svart fläck på en[a] låret. Haren kom jägarne flere gånger så lägligt för, att de flere gånger och på nära håll skjöto på honom; men han gick dock alltid skottfri: då sade bönderna för säkert, att det var en troll-hare. Då lade en af dem en silfver-knapp i bössan och skjöt på troll-haren; men han försvann då i ögnablicket, och det syntes blott liksom små trasor efter honom på snön. — Slut. Edv. Olsson, f. 1831 på Fårö.
Silfver-randig »kut»
En Bonde på Fårö med sin skäl-bössa på axeln fick på »skärs-ände» se en silfver-randig »kut» ligga på torra strandbacken. Han lade genast an med bössan och tryckte af; men i detsamma fick han en så våldsam stöt af geväret, att »axla-bainet» (nyckelbenet) gick af, och »kuten» flydde nu till hafs med en sådan fart att »vattna-äuren» efter honom syntes såsom en eldstrimma en fjärdingsväg till sjöss. L. O. K. Koncept till III:I 99 i R 625: 3 (V), s. 51 (1853). Vid Skärs-ände låg en kut, silfver-randig, torr. Sköt — o. axlabaine', vattnaäuren ss. en eldstrifria syntes 1 fjerd:sväg.
[Förtrollad »kut»]
Engång var en Bonde på Fårö en qväll gången ned åt stranden. Han fick då se en »himlande» stor kut ligga inne på strandstenarne, men med ögon lysande i skallen såsom två brinnande ljus. Oförfärad lade han an och skjöt på besten; men det båtade ej det minsta på honom. Bonden skafde då silfver af en knapp som han hade i sina kläder, och laddade med detta silfver-skaf. När han skjöt andra gången for det af till sjöss med ett förfärligt väsen och dån, så att vattnet yrade högt omkring. (Edv. Olsson.) L. O. K.
Hästarne på Jule-natt
En gammal Bonde vid Kalbjärga lade efter vanan en yxa på julenatt fram för stalls-dörren, på det att ingen skada skulle ske på hans kräk och hö. — Men när han sen gick ut åt stallet, var hela stor-gården full af främmande, granna hästar, som ej hade makt att komma in i stallet. Han började jaga på dem, ty han trodde att det var verkliga hästar; då de lemnade qvar en häst till skänks åt Bonden. Men, när han kom närmare, så skrek, jagade och hojtade han igen; då hästen flydde bort med de andra. J. Kalström.
Gäddan i Ejkes-träsk
En Bonde var engång ute på Ejkes-träsk på Fårö för att fiska. Han var nog lycklig att snart få se en ofantlig gädda i vattu-»skårpan», den han genast högg ljustern med all kraft uti. Men gäddan var så stor och stark, att hon drog båt och karl med sig ett långt stycke, tills Bonden slutligen måste släppa alltihop. Han fick inte heller någon annan fisk den dagen; men några dagar derefter fann Bonden sin ljuster liggande högt uppe på en »ris-tun» uppe i skogen, långt ifrån träsket. — Slut. Edv. Olsson.
Bytes-barnet
En qvarn brann vid Kalbjärga. Samma dag hade Bondhustrun der fått barn, det hon i sanslösheten lade från sig i en säng och skyndade så ut att hjelpa till vid eldsläckningen. Modren hade väl lagt sax på barnet, men den hade fallit af. — Nu kommo de »Sma undar jårdena», togo bort det lilla barnet och lade sitt i stället. »Bytes-barnet» åt alldrig (hvad de sågo) och växte alldrig; bara skrek. Slutligen märkte »fållken», att, när de voro ute och tittade oförmärkt på det, såg »bytesbarnet» ut såsom en liten »gra-skäggugur Gubbi», som flög upp kring alla hyllor och snuggade efter mat och åt upp allt hvad det kom öfver. De stekte då en katt hel och lade den på en hylla. När bytingen då fick se den, sade han för sig sjelf: »Nog är [jag] så gammal att jag sett en eke-lund tre gånger afhuggen och tre gånger uppvuxen igen; men alldrig har jag sett en korf med näsa och mund!» — Nu visste man då säkert att barnet var ett »bytes-barn»; hvarf öre man eldade bakugnen tre gånger het, lade det på »bak-skuran» och skulle skjutsa in det i ugnen. — Men i det samma kommo de små och gåfvo hustrun hennes barn tillbaka och ryckte sig sitt eget från ugnsspaden. — De Små hade förut bodt i qvarnen; men der blifvit oroade af elds-vådan. J. Kalström.
»Bytes-barnet» vid Kalbjerga på Fårö
Vid Kalbjerga var ett »bytes-barn», som alldrig växte men åt förskräckligt. — När drängen i gården engång kört sig fast i gat-grinden med ett sädes-lass, sade »burrt-bytingen»: »Nu skall du få se att jag är stark!» — »Jo, jo», sad' drängen, »det är ej underligt, för du äter så mycket!» — »Mycket!?» utropade burrbytingen: »jag skall ännu äta så mycket, att »fållken» måste sälja nyckel-knippan för bröd —; förr slipper jag ej här ifrån!» — och dermed så tog han och lyftade hela sädes-lasset på sidan. Men drängen talade straxt om detta för Bonden, hvilken genast gick med nyckel-knippan i nästa gård och köpte bröd: då sluppo de af med »bort-bytingen». J. J. Båta. Koncept till I: 2009 i R 625: 2, S. 26 (185o). Vid Kål-bjerga var ett bytes-barn, som alld. växte, m åt f.skräckligt. När drängen eng. körde sig fast m. ett sädeslass i grinden, sade burrtbytingen: »nu skall du få se att jag är stark!» (o. derm. så lyftade han hela lasset på sidan). »Jo, jo — sad Drängen, det är ej underligt, du äter så mkt.» — »Mkt!» ropade burrtbytingen; jag sk. änu äta så mkt att folken måste sälja nyckle-knippan för bröd —, förr slipper jag ej från!» (o. dermed så — —). — D:n talte om det f. Bonden, o. han gick genast m. nyckelknippan i nästa gård o. köpte bröd. — Då sluppo de af böites-barnet.
Drake-gods
Somliga menniskor få någon gång se en röd eldstrimma, smalare i fram-ändan, fara genom luften; men säga de det för andra som ej se det, så försvinner det straxt. — När man då får se det skall man säga: »Gif mig 'ett' bit med i Guds namn!» En gång såg en liten flicka Drak-gods så fara och hon sade då: »Gi mig 'ett' bit med på min brude-dag!» — Under årens lopp så glömde hon bort det; men på hennes bröllopsdag var det såsom en aning som nödgade henne att gå ut: hon fann då en stor grann guld-ring ligga åt henne på vedbacken, eller just der hon för så många år sedan sett draken flyga med godset. J. Kalström.
Hvita Kattan.1
Det var en gång en resande, som kom till en mjölnare och begärde nattqvarter. »Gerna», svarade denne, »men jag har blott ett stort rum nu ledigt, och der spökar det så fasligt.» »Gör ingenting», sade den resande, tog sin svarf-stol och en död höna med sig, gick upp på salen, gjorde sig en god brasa och hade ljus upptändt; och härmed mådde han ganska väl. Han började nu svarfva. Bäst det var på natten, öppnades dörren och en hel mängd kattor inkommo, och svarta voro de alla, utom en, som var större än de andra, hvilken var helt hvit. De satte sig ner på hvar sin stol och sade till hvarandra: »Åh, vi som fått främmande i vår sal i natt åh, vi som fått främmande i vår sal i natt!» Men svarfvaren sade: »Nej, det är jag, som fått främmande i min sal i natt.» Der efter gick den hvita kattan fram till svarfvaren och bad honom hjelpa sig att plocka den döda hönan. Men Svarfvaren sade: »Jag skall plocka dig, jag!» och dermed så svarfvade han ena tassen af den hvita kattan. Nu blef det en gruflig jämmer bland alla kattorna och de foro alla på dörr. Han var nu glad att han blifvit af med hela sällskapet, och gick till sängs och sof i god ro. Men om morgonen, när han kom ned till mjölnaren, var det stor jämmer i huset: mjölnarens hustru hade sin ena hand borta, och den hade den resande svarfvat af henne. Nå, han skulle der före nu dö, och inom tre dagar skulle han infinna sig på ett stort berg för att ihjälrifvas af kattor. Han skref genast till sin hustru och bad henne straxt komma dit i fall hon ännu ville råka honom i lifvet. Hans utsatta dödsdag kom, och han skulle just gå upp på berget för att ömkligen dödas, då hans hustru ändtligen kom. Som hon ändtligen i verlden ville följa med honom på hans sista affärd och det var mycket brant väg att komma upp på berget, tog svarfvaren sin hustru på ryggen och klättrade sig så upp för berget för att gå sin död till mötes under de rasande kattornas klor. Men i stället kommo alla kattor, af hvilka berget hvimlade, kring honom och bådo honom vänligt och ödmjukt att han ej skulle göra dem illa, och de ville då ej blott skänka, honom lifvet utan mycket godt dertill: de trodde nemligen att han hade sin svarf-stol på ryggen! Härigenom slapp han från döden den gången, fick mycket gods af kattorna och återvände glad med sin hustru hem, der han sedan länge lefde i ro och fred. genom Elisabeth2 Bolin.
Mäster Mimer och Anna Diver.1
Det var en gång två Systrar, och begge voro de Trollkärringar; men de bodde ett godt stycke ifrån hvarandra. Den ena kärringen, Mor Walburg, hade en fosterson, som hette »Mäster Mimer»; och den andra Systern, Mor Billa, hade en fosterdotter, som hette »Anna Diver». Som begge trollkärringarne stundom helsade på hvarandra, så råkades ock de begge barnen ibland. Mor Billa, som merkte att Anna Diver hade tycke för Mäster Mimer, sade detta för Systern, Mor Walburg, som då tyckte sig hittat på godt råd, och mente på: Jag skall skicka Mäster Mimer opp till dig, Syster Billa, i ett ärende, och då kan du väl ge honom i maten så mycket hvitt ätt vi bli af med den stygga pojken. Men Anna Diver hade fått nys om detta och varnade Mäster Mimer att kärringarne voro rasande på honom för hans tillgifvenhet för henne, och att han skulle akta sig att äta och dricka något af det Moster Billa kunde gifva honom då han kom dit i ärende. Nu blef Mäster Mimer skickad af Mor Walburg till Mor Billa med ett bref och tillika med mundtlig helsning att Mor Billa skulle komma till mor Walburg för att bada tillsammans. Sedan mor Billa genomläst brefvet, gaf honom Mäster Mimer en korf till traktering. Men Kär'ngen blef härunder genom Anna Divers tillställningar så jemnt hindrad af ut- och in-löpande rännkärringar och andra idkeliga påhelsningar, att hon till sin stora harm ej fick se om Mäster Mimer riktigt åt opp korfven. Allt emellan [åt] stack hon dock näsan in genom dörren och frågade Mäster Mimer om han ändtligen ätit opp de[n] läckra korfven? och han svarade dertill ja! Men hon trodde honom dock icke, utan gick nu in i stugan och frågade helt högt: »Korf, hvar äst du?» Och korfven som Mäster Mimer enligt åtvarningen af fruktan kastat under bordet, svarade: »Här är jag!» Så brådt Mor Billa nu än hade, tog hon korfven opp och ville tvinga Mäster Mimer att äta upp den; men åter hindrad genom Anna Divers tillställningar och tvungen att gå ur stugan, fick Mäster Mimer tillfälle att lura korfven i barmen under skjortan. Snart inkom käringen åter och frågade Mäster Mimer om han nu riktigt ätit opp korfven, och han svarade raskt: ja! Men arg och misstänksam frågade hon dock yttermera: »Korf, hvar äst du?» och korfven svarade: »Emellan skinnet och skjortan.» Kärringen, som var lommhörd, hörde galit och trodde att korfven svarat: »mellan kött och skinn!» blef nu temligen nöjd, och tillsade Mäster Mimer att han skulle gå hem med helsning till Mor Walburg att hon (Mor Billa) snart skulle komma efter och bada sig hos henne. Mäster Mimer kom oskadd hem; men då Mor Walburg fick se honom mot uträkning lifslefvande inkomma, blef hon mycket ond och svor förfärligt och sade: »Detta skall Syster Billa få umgälla!» Emellertid gaf sig Mor Billa, som var låghalt, med svårighet på vägen till Mor Walburg, och tog Anna Diver med sig emedan hon nu trodde att Mäster Mimer var riktigt död af den förgiftade korfven. När nu Mor Billa kom in till Mor Walburg, spände den sednare ögonen i henne med vrede: Mor Billa i början deröfver förundrad, fann snart rätta orsaken, då hon straxt fick se Mäster Mimer sitta lifslefvande hos henne inne i stugan. Kärringarne, som nu ville vara ensamma befalde barnen gå ut och plocka stenar af vägen till beqvämlighet för Mor Billas gamla ben. Men Anna Diver, som kunde mer än Mäster Mimer, tog ett garnnystan och ringlade opp det, och slog på tråden tusentals knutar, och tillsade hvar och en knut att svara i deras ställe: »här är jag!» och så lade hon garn-nystanet tätt uteför stugudörren i diket. Men hvarje knut kunde omöjligen svara mer än en gång. Allt under det kärringarne suto i badet ropade de alltjemt genom gluggen: »Mäster Mimer, Anna Diver!» och knutarne svarade hvar i sin tur för dem: »här är jag!» Men när alla knutar hvar sin gång svarat, blef det tyst vid kärringarnes frågor från stugan, och de började genast misstänka att Mäster Mimer och Anna Diver, som alldrig förut så länge fått vara tillsammans, möjligen kunnat bedraga dem och nu lupit sin väg. Mor Walburg som var mera flink på foten gick nu ut ur stugan för att se efter barnen; och då hon icke såg dem der, gaf sig hon sig vred af till Syster Billas stuga. Men då hon ej heller fann dem der, skyndade hon af vrede åter hem till sitt, och jemrade sig för Syster Billa att begge barnen rymt från dem. Straxt derpå gaf sig Mor Walburg af på vägen för att förfölja dem i vildt trollsprång. Barnen flydde före, men kände sig snart nedtyngde af någon trollkraft, och sågo sig om hvarifrån det kunde komma: då sågo de Mor Walburg som kom sättandes i fyrsprång; och då sade Mäster Mimer, som nu lärt sig mycket af Anna Diver: »Nu är ingen annan råd för oss än att förvandla oss i någon annan skapnad: och jag gör mig till en törnbuske full af otaliga taggar och qvistar, och dig, Anna Diver, till en tindrande Ros, midt inne i törnbusken». När nu kärringen kom, och genast merkte den ovanliga törnbusken med »den tindrande rosen», misstänkte hon något trollsvek, och anföll genast törnbusken, och för att komma åt rosen deruti. Men sedan hon förgäfves och grufligt blifvit sargad, återvände hon hem rasande och spottande till Syster Billa. När Mor Billa hörde [detta], ville hon äfven ehuru halt, gifva sig af efter flygtingarne och försöka sin lycka och trollkraft för att taga dem fast. Med sin käpp hopp i förfärliga skutt flög Mor Billa snart fram långs vägen; och Mäster Mimer och Anna Diver, som emellertid flytt ett långt stycke undan, började åter känna sig förtyngda af en trollkraft. De stadnade, sågo Mor Billa komma flygande i fyrsprång och tänkte åter på någon förvandling. Mäster Mimer omskapade sig då till »en kyrka af fasta stenar», stående vid vägen; och Anna Diver förvandlade han till »en dufva» högst på kyrk-knappen. När nu Mor Billa hann fram, ropade hon till dufvan och lockade: »Dullika, dullika!» men dufvan satt der fri och orörlig. Då började trollkärringen slita på kyrkstenarna — hvarigenom hon skolat besegra och lösa deras förvandling —; men de suto fasta som hälleberget. Då skuttade hon förbi kyrkan ; redan såg hon den stora staden, der hon icke hade någon makt, hoppades att de skulle förskapa sig uti någon mindre svår förvandling, och ville ytterligare försöka sin lycka emot kyrkan och dufvan. Men Mäster Mimer just fruktande detta hade under tiden omskapat sig i en qvarn och Anna Diver till en gammal Mjölnare-kärring, som stod oppe i qvarnen. Trollkärringen gissade allt, skyndade hufvudstupa fram till qvarnen och frågade mjölnare-hustrun: »Har ni sett några barn gå härförbi?» Men mjölnare-kärringen, döf för Mor Binas frågor, ropade blott: »Fort, min Mjölnare, mal omkring!» Mor Billa vred att ej få något svar, ref i qvarnväggen för att få en sten lös — och sålunda häfva förtrollningen —; men dervid kom ena: qvarnvingen susandes och krossade. Mor Billas arm: nu ändtligen Kaf hon sig sönderbråkad med oförrättadt ärende hem; och sålunda blefvo nu Mäster Mimer och Anna Diver fria från Trollkärringarnas illfunder. Nu gingo Mäster Mimer och Anna Diver in i den stora staden för att söka sig någon tjenst; och Mäster Mimer sade då till Anna Diver: »Som jag hjelpt dig troget hela tiden och frälst lifvet för dig, så skall du aldrig förgäta mig.» »Ja», svarade Anna Diver, »dig glömmer jag visst aldrig!» »Då vore det ock bra om vi begge kunde få tjenst vid samma Herrskap.» Mäster Mimer gick nu in i ett grant hus, som han fick veta tillhörde en General, och frågade om han der kunde få tjenst såsom betjent; och han fick ock löfte att få tjenst såsom Generalens sko-sven. Ibland hus[ets] jungfrur glömde Mäster Mimer snart alldeles bort Anna Diver, som nu der förgäfves erbjöd sin tjenst såsom kammar-piga. Men i samma hus, i en annan flygel, fick hon dock tjenst hos en gammal fröken, Generalens Syster. Fastän de nu begge voro i samma hus och ofta råkades, hade Mäster Mimer så förgätit Anna Diver att han aldrig mer vålade sig kasta ögonen på henne. Men Generalens öfrige två betjenter tyckte emellertid rätt mycket om Anna Diver och ville gerna träffa henne. Hvarpå de kommo öfverens att hvar sin natt helsa på Anna Diver, hvartill hon ock samtyckte för att engång få tag på Mäster Mimer. Sålunda kom nu den förnämste betjenten, särdeles fin och utpyntad, första natten till Anna Diver, som hade ett prydligt rum, och blef ganska väl emottagen. Men då betjenten gjorde mine af att afkläda sig och redan var utan rock och wäst, sade Anna Diver: »Jag mins nu att jag glömt en af frökens kammardörrar öppen, hvilken jag först måste låsa till.» Den artiga betjenten erbjöd sig då att fullgöra detta ärende. Men just som han tog i dörren för att gå ut, sade Anna Diver tyst vid sig sj elf: »Dörr, håll fast — opp och till, allt intill ljusan dag!» Och der fick nu betjenten stå halfnaken vid den gläppande dörren fasttrollad till ljusan dag. Skamflat och tyst smög han sig ändtligen om morgonen derifrån in i sin kammare, teg med sin olycka och skröt bara öfver det myckna nöje han haft för sina kamrater. Natten derpå skulle den andra Betjenten få komma in till Anna Diver. Han kom glad och hoppades det bästa af hennes vänliga tal. Då han2 åter redan var half afklädd, föregaf Anna Diver att hon förgätit lägga ett sadeltäcke på en af frökens raraste hästar; hvarföre hon för en stund bad om ursäkt. Betjenten erbjöd sig naturligtvis att uträtta detta för henne; men just som han skulle lägga sadeltäcket på hästen, sade Anna Diver tyst: »Täcke, håll — af och på till ljusan dag!» och der fick betjenten stå nästan afklädd fasttrollad till dagen vardt ljus ; då han flat och förargad smög till sitt rum; men skröt ändock bland sina kamrater om all sin framgång hos Anna Diver. Mäster Mimer, som nu alldeles förgätit Anna Diver, eller ock för att pröfva henne, utbad sig nu att tredje natten få göra Anna Diver ett besök. Han klädde sig så fin som möjligt, och inträdde till Anna Diver med stolta förhoppningar. Men då han redan till god del kläddt af sig, påminde Anna Diver sig att hon alldeles förglömt att i fähuset injaga en af frökens bästa kor, som var omöjlig att i båset införa med mindre man satte sig på hennes rygg. Mäster Mimer erbjöd sig lika artigt som de andra att hjelpa henne i denna sak. Men just som han satt sig på kons rygg, sade Anna Diver tyst för sig: »Ko, spring, opp och ner — gården kring, till ljusan dag!» Koen sprang så kring gården väl IOOde slag; och Mäster Mimer kunde med all sin förargelse omöjligt komma af koens rygg på hela natten. Först om morgonen fick han tillfälle att halfnaken och utfrusen smyga sig in i sin kammare; men hans två olyckskamrater kommo öfver honom och frågade honom hvarföre han såg så förstörd ut, och om han sofvit godt hos Jungfrun? »Nej», sade Mäster Mimer: och så omtalade [de] nu inbördes för hvarandra uppriktigt sina missöden hos Anna Diver, utan att dock misstänka att den nätta och vackra Anna Diver var orsaken dertill. Emellertid hade Mäster Mimer blifvit kär i en annan Kammarjungfru i huset; och bröllopsdagen var redan utsatt. När nu Mäster Mimer med sin brud i vagnen skulle resa åt kyrkan för att vigas, skulle de fara öfver en bro. Der nere vid flodbrädden satt nu Anna Diver och matade två änder, en and och en anddrake3, och talte med änderna; och gjorde dervid så mycket, att brudevagnen måtte stadna midt på bron, och att brudfolket måtte få höra hvad hon talade med sina änder. Då nu anddraken4 ref åt sig alltsammans, ropade Anna Diver högt: »Ack, si — huru anddraken5 besviker anden — liksom Mäster Mimer besvek Anna Diver», och detta rop upprepade hon flere gånger. När nu brudgummen hörde det, påminde han sig Anna Diver, som i den förra tiden gjort honom så mycket godt; och då han vände sina ögon utom vagnen och fäste dem på Anna Diver, kände han riktigt igen henne och ropade: »Anna Diver stig opp i vagnen, Du är min brud och ingen annan!» Den första tillämnade bruden flydde förskräckt derifrån; och Anna Diver, som hade krans och krona i beredskap, svingade sig upp i vagnen, som genast efter de frustande hästarne rullade af till kyrkan, der »Anna Diver» vigdes vid »Mäster Mimer». — Och sedan lefde de tillsammans många år under all möjlig lycka och förnöjelse. — Slut. Engel Lisa Kahl.
Pannkake-huset
Det var engång ett fattigt folk som hade många barn; och de orkade ej föda dem, Hvarföre de en dag togo en Gosse och en flicka och stoppade dem i en säck och satte dem ut i skogen. Nu var flickan ett enfaldigt barn, men Gossen icke så; hvarf öre han, sedan de legat en stund i säcken, tog fram en knif han hade, skar opp säcken; nu började [de] vandra, och kommo slutligen långt, långt bort i skogen. De vandrade länge och väl, då de slutligen blefvo hungriga. Snart sågo de ett hus — glada blefvo de, helst när de snart upptäckte att taket på huset bestod af panne-kaka. — Nu kröp Gossen dit opp och gjorde sig ett godt mål; men just under detta, frågade en barsk kärring-röst inne i »pannkake-huset»: »Hvem är det som gnager på mitt tak?» och gossen svarade genast: »Det är lille Blå fågel!» När barnen sålunda obemärkta fått äta sig mätta, vandrade de vidare i skogen. Men då de ej långt derefter åter blefvo hungriga, lurade de sig snart tillbaka till det underliga och förföriska pannkake-huset. Nu var det flickans tur och klifva opp på taket och få sig pannkaka; men hon satt ej så väl der och åt förr än kärringen inne i huset vresigt frågade: »Hvem är det som gnager på mitt tak?» då flickan i förskräckelsen svarade: »Det är jag!» och dermed kom kärringen uppretad rusande ut ur »Pannkakehuset», tog begge barn fatt såsom tjufvar, och släpade dem med sig in i Huset. Nu fingo de sin dom att de skulle gödas och stekas; hvarpå kärringen frågade flickan: »Hvad göder din Mor svin med för slag?» och flickan svarade i sin enfald: »Med potatis-skalar och drank!» Sedan frågade hon Gossen detsamma; men han svarade: »Med russin och mandel!» och dermed så blefvo de begge två i särskildta rum insatta på gödstia. Sedan de nu sutit der en tid, ville Kärringen se om barnen voro nog feta ännu; hvarf öre hon befalde gossen att sticka ut sitt finger genom ett hål på gödsti-väggen: och han stack då ut en torr träpinne. Hon skar i den; och tyckte att gossen ej ännu var nog fet att stekas. Sedan gick hon att se efter om flickan ej ännu vore fullgödd; och den enfaldiga tösen räckte ut sitt finger. När Kärringen nu skar deruti och fann att hon var nog fet, sade hon att hon snart skulle ha' gästabud, då han skulle steka henne. Innan denna olyckliga dag kom, hade emellertid Gossen fått tillfälle att tillhviska systern ett och annat godt råd, särdeles viktigt då man är ovan med att bli stekt. Nå, Flickan skulle nu stekas: ugnen var i ordning, och kärringen satte flickan på »bak-skuran» för att ha' henne in i ugnen; men hon gjorde sig så dum och ville ej begripa hur hon skulle sitta på »skuran», och slutligen bad hon Mor sjelf att vara god och visa henne. När nu kärringen satte sig på bakskuran och sade: »Så skall du sitta, mitt Barn!» passade Flickan och Gossen, som emellertid jemkat sig ut, på och skjutsade kärringen in i den glödande ugnen. — Kärringen, som redan hade dukat bordet med alla rätter med undantag af steken, var emellertid nu snart stekt. Barnen fylde nu den brist på bordet, ehuru steken blef en annan än den man väntat! Kärringens man kom så ändtligen hem med allt sitt bjudna »främmänes» med sig, gåfvo sig genast till bords utan att vänta på Mor, hvilken, såsom Far tyckte, redan tagit sig en middagslur i sängen men det [var] inte annat än ett vedträd med kärringens natt-mössa på som Barnen lagt i paulunen. Nå, gästerna och värden brydde sig ej om det, utan togo till bästa af gästabuds-maten, åto och söpo. Men då slutligen värden antingen ropade på mera bröd till bordet eller började små-gräla på Mor derf öre att steken var alltför seg, så undrade han på huru det kom sig att Mor jemt teg i sängen och liksom inte ville höra på det örat; hvarf öre Gubben steg från bordet, gick bort till sängen för att väcka på sin hustru, som eljest alldrig brukade sofva så hårdt på blanka förmiddagen. Men — ack och ve I hvad såg han? ett vedträd under Mor[s] mössa, Barnen på gödstian försvundna — han kunde nu förstå allt! och hvit om näsan föll han af förskräckelse ned stendöd framför sängen; och gästerna smögo sig snart rädda och bäfvande bort. De begge syskonen, som under allt detta varit fördolda i skogen ej långt derifrån, återvände nu försigtigt till gästabuds-gården, togo alla skatter som der funnos med sig, gingo så hem till sina fattiga föräldrar, och lefde sedan med dem länge glada och lyckliga på de stora skatter, de fått sig i det merkvärdiga Pannkake-Huset. — Slut. J. P. Lyth.