KORPSKRIFTEN

...
Meny

Pannkake-huset

Transkriberad uppteckning

Det var engång ett fattigt folk som hade många barn; och de orkade ej föda dem, Hvarföre de en dag togo en Gosse och en flicka och stoppade dem i en säck och satte dem ut i skogen. Nu var flickan ett enfaldigt barn, men Gossen icke så; hvarf öre han, sedan de legat en stund i säcken, tog fram en knif han hade, skar opp säcken; nu började [de] vandra, och kommo slutligen långt, långt bort i skogen. De vandrade länge och väl, då de slutligen blefvo hungriga. Snart sågo de ett hus — glada blefvo de, helst när de snart upptäckte att taket på huset bestod af panne-kaka. — Nu kröp Gossen dit opp och gjorde sig ett godt mål; men just under detta, frågade en barsk kärring-röst inne i »pannkake-huset»: »Hvem är det som gnager på mitt tak?» och gossen svarade genast: »Det är lille Blå fågel!» När barnen sålunda obemärkta fått äta sig mätta, vandrade de vidare i skogen. Men då de ej långt derefter åter blefvo hungriga, lurade de sig snart tillbaka till det underliga och förföriska pannkake-huset. Nu var det flickans tur och klifva opp på taket och få sig pannkaka; men hon satt ej så väl der och åt förr än kärringen inne i huset vresigt frågade: »Hvem är det som gnager på mitt tak?» då flickan i förskräckelsen svarade: »Det är jag!» och dermed kom kärringen uppretad rusande ut ur »Pannkakehuset», tog begge barn fatt såsom tjufvar, och släpade dem med sig in i Huset. Nu fingo de sin dom att de skulle gödas och stekas; hvarpå kärringen frågade flickan: »Hvad göder din Mor svin med för slag?» och flickan svarade i sin enfald: »Med potatis-skalar och drank!» Sedan frågade hon Gossen detsamma; men han svarade: »Med russin och mandel!» och dermed så blefvo de begge två i särskildta rum insatta på gödstia. Sedan de nu sutit der en tid, ville Kärringen se om barnen voro nog feta ännu; hvarf öre hon befalde gossen att sticka ut sitt finger genom ett hål på gödsti-väggen: och han stack då ut en torr träpinne. Hon skar i den; och tyckte att gossen ej ännu var nog fet att stekas. Sedan gick hon att se efter om flickan ej ännu vore fullgödd; och den enfaldiga tösen räckte ut sitt finger. När Kärringen nu skar deruti och fann att hon var nog fet, sade hon att hon snart skulle ha' gästabud, då han skulle steka henne. Innan denna olyckliga dag kom, hade emellertid Gossen fått tillfälle att tillhviska systern ett och annat godt råd, särdeles viktigt då man är ovan med att bli stekt. Nå, Flickan skulle nu stekas: ugnen var i ordning, och kärringen satte flickan på »bak-skuran» för att ha' henne in i ugnen; men hon gjorde sig så dum och ville ej begripa hur hon skulle sitta på »skuran», och slutligen bad hon Mor sjelf att vara god och visa henne. När nu kärringen satte sig på bakskuran och sade: »Så skall du sitta, mitt Barn!» passade Flickan och Gossen, som emellertid jemkat sig ut, på och skjutsade kärringen in i den glödande ugnen. — Kärringen, som redan hade dukat bordet med alla rätter med undantag af steken, var emellertid nu snart stekt. Barnen fylde nu den brist på bordet, ehuru steken blef en annan än den man väntat! Kärringens man kom så ändtligen hem med allt sitt bjudna »främmänes» med sig, gåfvo sig genast till bords utan att vänta på Mor, hvilken, såsom Far tyckte, redan tagit sig en middagslur i sängen men det [var] inte annat än ett vedträd med kärringens natt-mössa på som Barnen lagt i paulunen. Nå, gästerna och värden brydde sig ej om det, utan togo till bästa af gästabuds-maten, åto och söpo. Men då slutligen värden antingen ropade på mera bröd till bordet eller började små-gräla på Mor derf öre att steken var alltför seg, så undrade han på huru det kom sig att Mor jemt teg i sängen och liksom inte ville höra på det örat; hvarf öre Gubben steg från bordet, gick bort till sängen för att väcka på sin hustru, som eljest alldrig brukade sofva så hårdt på blanka förmiddagen. Men — ack och ve I hvad såg han? ett vedträd under Mor[s] mössa, Barnen på gödstian försvundna — han kunde nu förstå allt! och hvit om näsan föll han af förskräckelse ned stendöd framför sängen; och gästerna smögo sig snart rädda och bäfvande bort. De begge syskonen, som under allt detta varit fördolda i skogen ej långt derifrån, återvände nu försigtigt till gästabuds-gården, togo alla skatter som der funnos med sig, gingo så hem till sina fattiga föräldrar, och lefde sedan med dem länge glada och lyckliga på de stora skatter, de fått sig i det merkvärdiga Pannkake-Huset. — Slut. J. P. Lyth.

Socken Visby stad
Landskap Gotland
Härad ingen
Arkivinstitution Institutet för språk och folkminnen
Licens Creative Commons (CC-BY)

Scannat arkivblad

Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.

Öppna i full upplösning
Scannat arkivblad: Pannkake-huset

Fler sägner från Gotland

Se alla i Gotland »
Utforska fler sägner & folktro
MIMER // Kunskapsassistent KLAR