Transkriberad uppteckning

Det var en gång en resande, som kom till en mjölnare och begärde nattqvarter. »Gerna», svarade denne, »men jag har blott ett stort rum nu ledigt, och der spökar det så fasligt.» »Gör ingenting», sade den resande, tog sin svarf-stol och en död höna med sig, gick upp på salen, gjorde sig en god brasa och hade ljus upptändt; och härmed mådde han ganska väl. Han började nu svarfva. Bäst det var på natten, öppnades dörren och en hel mängd kattor inkommo, och svarta voro de alla, utom en, som var större än de andra, hvilken var helt hvit. De satte sig ner på hvar sin stol och sade till hvarandra: »Åh, vi som fått främmande i vår sal i natt åh, vi som fått främmande i vår sal i natt!» Men svarfvaren sade: »Nej, det är jag, som fått främmande i min sal i natt.» Der efter gick den hvita kattan fram till svarfvaren och bad honom hjelpa sig att plocka den döda hönan. Men Svarfvaren sade: »Jag skall plocka dig, jag!» och dermed så svarfvade han ena tassen af den hvita kattan. Nu blef det en gruflig jämmer bland alla kattorna och de foro alla på dörr. Han var nu glad att han blifvit af med hela sällskapet, och gick till sängs och sof i god ro. Men om morgonen, när han kom ned till mjölnaren, var det stor jämmer i huset: mjölnarens hustru hade sin ena hand borta, och den hade den resande svarfvat af henne. Nå, han skulle der före nu dö, och inom tre dagar skulle han infinna sig på ett stort berg för att ihjälrifvas af kattor. Han skref genast till sin hustru och bad henne straxt komma dit i fall hon ännu ville råka honom i lifvet. Hans utsatta dödsdag kom, och han skulle just gå upp på berget för att ömkligen dödas, då hans hustru ändtligen kom. Som hon ändtligen i verlden ville följa med honom på hans sista affärd och det var mycket brant väg att komma upp på berget, tog svarfvaren sin hustru på ryggen och klättrade sig så upp för berget för att gå sin död till mötes under de rasande kattornas klor. Men i stället kommo alla kattor, af hvilka berget hvimlade, kring honom och bådo honom vänligt och ödmjukt att han ej skulle göra dem illa, och de ville då ej blott skänka, honom lifvet utan mycket godt dertill: de trodde nemligen att han hade sin svarf-stol på ryggen! Härigenom slapp han från döden den gången, fick mycket gods af kattorna och återvände glad med sin hustru hem, der han sedan länge lefde i ro och fred. genom Elisabeth2 Bolin.