Transkriberad uppteckning

Det var en gång två Systrar, och begge voro de Trollkärringar; men de bodde ett godt stycke ifrån hvarandra. Den ena kärringen, Mor Walburg, hade en fosterson, som hette »Mäster Mimer»; och den andra Systern, Mor Billa, hade en fosterdotter, som hette »Anna Diver». Som begge trollkärringarne stundom helsade på hvarandra, så råkades ock de begge barnen ibland. Mor Billa, som merkte att Anna Diver hade tycke för Mäster Mimer, sade detta för Systern, Mor Walburg, som då tyckte sig hittat på godt råd, och mente på: Jag skall skicka Mäster Mimer opp till dig, Syster Billa, i ett ärende, och då kan du väl ge honom i maten så mycket hvitt ätt vi bli af med den stygga pojken. Men Anna Diver hade fått nys om detta och varnade Mäster Mimer att kärringarne voro rasande på honom för hans tillgifvenhet för henne, och att han skulle akta sig att äta och dricka något af det Moster Billa kunde gifva honom då han kom dit i ärende. Nu blef Mäster Mimer skickad af Mor Walburg till Mor Billa med ett bref och tillika med mundtlig helsning att Mor Billa skulle komma till mor Walburg för att bada tillsammans. Sedan mor Billa genomläst brefvet, gaf honom Mäster Mimer en korf till traktering. Men Kär'ngen blef härunder genom Anna Divers tillställningar så jemnt hindrad af ut- och in-löpande rännkärringar och andra idkeliga påhelsningar, att hon till sin stora harm ej fick se om Mäster Mimer riktigt åt opp korfven. Allt emellan [åt] stack hon dock näsan in genom dörren och frågade Mäster Mimer om han ändtligen ätit opp de[n] läckra korfven? och han svarade dertill ja! Men hon trodde honom dock icke, utan gick nu in i stugan och frågade helt högt: »Korf, hvar äst du?» Och korfven som Mäster Mimer enligt åtvarningen af fruktan kastat under bordet, svarade: »Här är jag!» Så brådt Mor Billa nu än hade, tog hon korfven opp och ville tvinga Mäster Mimer att äta upp den; men åter hindrad genom Anna Divers tillställningar och tvungen att gå ur stugan, fick Mäster Mimer tillfälle att lura korfven i barmen under skjortan. Snart inkom käringen åter och frågade Mäster Mimer om han nu riktigt ätit opp korfven, och han svarade raskt: ja! Men arg och misstänksam frågade hon dock yttermera: »Korf, hvar äst du?» och korfven svarade: »Emellan skinnet och skjortan.» Kärringen, som var lommhörd, hörde galit och trodde att korfven svarat: »mellan kött och skinn!» blef nu temligen nöjd, och tillsade Mäster Mimer att han skulle gå hem med helsning till Mor Walburg att hon (Mor Billa) snart skulle komma efter och bada sig hos henne. Mäster Mimer kom oskadd hem; men då Mor Walburg fick se honom mot uträkning lifslefvande inkomma, blef hon mycket ond och svor förfärligt och sade: »Detta skall Syster Billa få umgälla!» Emellertid gaf sig Mor Billa, som var låghalt, med svårighet på vägen till Mor Walburg, och tog Anna Diver med sig emedan hon nu trodde att Mäster Mimer var riktigt död af den förgiftade korfven. När nu Mor Billa kom in till Mor Walburg, spände den sednare ögonen i henne med vrede: Mor Billa i början deröfver förundrad, fann snart rätta orsaken, då hon straxt fick se Mäster Mimer sitta lifslefvande hos henne inne i stugan. Kärringarne, som nu ville vara ensamma befalde barnen gå ut och plocka stenar af vägen till beqvämlighet för Mor Billas gamla ben. Men Anna Diver, som kunde mer än Mäster Mimer, tog ett garnnystan och ringlade opp det, och slog på tråden tusentals knutar, och tillsade hvar och en knut att svara i deras ställe: »här är jag!» och så lade hon garn-nystanet tätt uteför stugudörren i diket. Men hvarje knut kunde omöjligen svara mer än en gång. Allt under det kärringarne suto i badet ropade de alltjemt genom gluggen: »Mäster Mimer, Anna Diver!» och knutarne svarade hvar i sin tur för dem: »här är jag!» Men när alla knutar hvar sin gång svarat, blef det tyst vid kärringarnes frågor från stugan, och de började genast misstänka att Mäster Mimer och Anna Diver, som alldrig förut så länge fått vara tillsammans, möjligen kunnat bedraga dem och nu lupit sin väg. Mor Walburg som var mera flink på foten gick nu ut ur stugan för att se efter barnen; och då hon icke såg dem der, gaf sig hon sig vred af till Syster Billas stuga. Men då hon ej heller fann dem der, skyndade hon af vrede åter hem till sitt, och jemrade sig för Syster Billa att begge barnen rymt från dem. Straxt derpå gaf sig Mor Walburg af på vägen för att förfölja dem i vildt trollsprång. Barnen flydde före, men kände sig snart nedtyngde af någon trollkraft, och sågo sig om hvarifrån det kunde komma: då sågo de Mor Walburg som kom sättandes i fyrsprång; och då sade Mäster Mimer, som nu lärt sig mycket af Anna Diver: »Nu är ingen annan råd för oss än att förvandla oss i någon annan skapnad: och jag gör mig till en törnbuske full af otaliga taggar och qvistar, och dig, Anna Diver, till en tindrande Ros, midt inne i törnbusken». När nu kärringen kom, och genast merkte den ovanliga törnbusken med »den tindrande rosen», misstänkte hon något trollsvek, och anföll genast törnbusken, och för att komma åt rosen deruti. Men sedan hon förgäfves och grufligt blifvit sargad, återvände hon hem rasande och spottande till Syster Billa. När Mor Billa hörde [detta], ville hon äfven ehuru halt, gifva sig af efter flygtingarne och försöka sin lycka och trollkraft för att taga dem fast. Med sin käpp hopp i förfärliga skutt flög Mor Billa snart fram långs vägen; och Mäster Mimer och Anna Diver, som emellertid flytt ett långt stycke undan, började åter känna sig förtyngda af en trollkraft. De stadnade, sågo Mor Billa komma flygande i fyrsprång och tänkte åter på någon förvandling. Mäster Mimer omskapade sig då till »en kyrka af fasta stenar», stående vid vägen; och Anna Diver förvandlade han till »en dufva» högst på kyrk-knappen. När nu Mor Billa hann fram, ropade hon till dufvan och lockade: »Dullika, dullika!» men dufvan satt der fri och orörlig. Då började trollkärringen slita på kyrkstenarna — hvarigenom hon skolat besegra och lösa deras förvandling —; men de suto fasta som hälleberget. Då skuttade hon förbi kyrkan ; redan såg hon den stora staden, der hon icke hade någon makt, hoppades att de skulle förskapa sig uti någon mindre svår förvandling, och ville ytterligare försöka sin lycka emot kyrkan och dufvan. Men Mäster Mimer just fruktande detta hade under tiden omskapat sig i en qvarn och Anna Diver till en gammal Mjölnare-kärring, som stod oppe i qvarnen. Trollkärringen gissade allt, skyndade hufvudstupa fram till qvarnen och frågade mjölnare-hustrun: »Har ni sett några barn gå härförbi?» Men mjölnare-kärringen, döf för Mor Binas frågor, ropade blott: »Fort, min Mjölnare, mal omkring!» Mor Billa vred att ej få något svar, ref i qvarnväggen för att få en sten lös — och sålunda häfva förtrollningen —; men dervid kom ena: qvarnvingen susandes och krossade. Mor Billas arm: nu ändtligen Kaf hon sig sönderbråkad med oförrättadt ärende hem; och sålunda blefvo nu Mäster Mimer och Anna Diver fria från Trollkärringarnas illfunder. Nu gingo Mäster Mimer och Anna Diver in i den stora staden för att söka sig någon tjenst; och Mäster Mimer sade då till Anna Diver: »Som jag hjelpt dig troget hela tiden och frälst lifvet för dig, så skall du aldrig förgäta mig.» »Ja», svarade Anna Diver, »dig glömmer jag visst aldrig!» »Då vore det ock bra om vi begge kunde få tjenst vid samma Herrskap.» Mäster Mimer gick nu in i ett grant hus, som han fick veta tillhörde en General, och frågade om han der kunde få tjenst såsom betjent; och han fick ock löfte att få tjenst såsom Generalens sko-sven. Ibland hus[ets] jungfrur glömde Mäster Mimer snart alldeles bort Anna Diver, som nu der förgäfves erbjöd sin tjenst såsom kammar-piga. Men i samma hus, i en annan flygel, fick hon dock tjenst hos en gammal fröken, Generalens Syster. Fastän de nu begge voro i samma hus och ofta råkades, hade Mäster Mimer så förgätit Anna Diver att han aldrig mer vålade sig kasta ögonen på henne. Men Generalens öfrige två betjenter tyckte emellertid rätt mycket om Anna Diver och ville gerna träffa henne. Hvarpå de kommo öfverens att hvar sin natt helsa på Anna Diver, hvartill hon ock samtyckte för att engång få tag på Mäster Mimer. Sålunda kom nu den förnämste betjenten, särdeles fin och utpyntad, första natten till Anna Diver, som hade ett prydligt rum, och blef ganska väl emottagen. Men då betjenten gjorde mine af att afkläda sig och redan var utan rock och wäst, sade Anna Diver: »Jag mins nu att jag glömt en af frökens kammardörrar öppen, hvilken jag först måste låsa till.» Den artiga betjenten erbjöd sig då att fullgöra detta ärende. Men just som han tog i dörren för att gå ut, sade Anna Diver tyst vid sig sj elf: »Dörr, håll fast — opp och till, allt intill ljusan dag!» Och der fick nu betjenten stå halfnaken vid den gläppande dörren fasttrollad till ljusan dag. Skamflat och tyst smög han sig ändtligen om morgonen derifrån in i sin kammare, teg med sin olycka och skröt bara öfver det myckna nöje han haft för sina kamrater. Natten derpå skulle den andra Betjenten få komma in till Anna Diver. Han kom glad och hoppades det bästa af hennes vänliga tal. Då han2 åter redan var half afklädd, föregaf Anna Diver att hon förgätit lägga ett sadeltäcke på en af frökens raraste hästar; hvarföre hon för en stund bad om ursäkt. Betjenten erbjöd sig naturligtvis att uträtta detta för henne; men just som han skulle lägga sadeltäcket på hästen, sade Anna Diver tyst: »Täcke, håll — af och på till ljusan dag!» och der fick betjenten stå nästan afklädd fasttrollad till dagen vardt ljus ; då han flat och förargad smög till sitt rum; men skröt ändock bland sina kamrater om all sin framgång hos Anna Diver. Mäster Mimer, som nu alldeles förgätit Anna Diver, eller ock för att pröfva henne, utbad sig nu att tredje natten få göra Anna Diver ett besök. Han klädde sig så fin som möjligt, och inträdde till Anna Diver med stolta förhoppningar. Men då han redan till god del kläddt af sig, påminde Anna Diver sig att hon alldeles förglömt att i fähuset injaga en af frökens bästa kor, som var omöjlig att i båset införa med mindre man satte sig på hennes rygg. Mäster Mimer erbjöd sig lika artigt som de andra att hjelpa henne i denna sak. Men just som han satt sig på kons rygg, sade Anna Diver tyst för sig: »Ko, spring, opp och ner — gården kring, till ljusan dag!» Koen sprang så kring gården väl IOOde slag; och Mäster Mimer kunde med all sin förargelse omöjligt komma af koens rygg på hela natten. Först om morgonen fick han tillfälle att halfnaken och utfrusen smyga sig in i sin kammare; men hans två olyckskamrater kommo öfver honom och frågade honom hvarföre han såg så förstörd ut, och om han sofvit godt hos Jungfrun? »Nej», sade Mäster Mimer: och så omtalade [de] nu inbördes för hvarandra uppriktigt sina missöden hos Anna Diver, utan att dock misstänka att den nätta och vackra Anna Diver var orsaken dertill. Emellertid hade Mäster Mimer blifvit kär i en annan Kammarjungfru i huset; och bröllopsdagen var redan utsatt. När nu Mäster Mimer med sin brud i vagnen skulle resa åt kyrkan för att vigas, skulle de fara öfver en bro. Der nere vid flodbrädden satt nu Anna Diver och matade två änder, en and och en anddrake3, och talte med änderna; och gjorde dervid så mycket, att brudevagnen måtte stadna midt på bron, och att brudfolket måtte få höra hvad hon talade med sina änder. Då nu anddraken4 ref åt sig alltsammans, ropade Anna Diver högt: »Ack, si — huru anddraken5 besviker anden — liksom Mäster Mimer besvek Anna Diver», och detta rop upprepade hon flere gånger. När nu brudgummen hörde det, påminde han sig Anna Diver, som i den förra tiden gjort honom så mycket godt; och då han vände sina ögon utom vagnen och fäste dem på Anna Diver, kände han riktigt igen henne och ropade: »Anna Diver stig opp i vagnen, Du är min brud och ingen annan!» Den första tillämnade bruden flydde förskräckt derifrån; och Anna Diver, som hade krans och krona i beredskap, svingade sig upp i vagnen, som genast efter de frustande hästarne rullade af till kyrkan, der »Anna Diver» vigdes vid »Mäster Mimer». — Och sedan lefde de tillsammans många år under all möjlig lycka och förnöjelse. — Slut. Engel Lisa Kahl.