Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Folklig läkekonst
När en ko mistat matlusten skulle man göra en deg av mjöl och vatten. I denna deg skulle läggas levande gråsuggor som man sedan gav kon och matlusten kom igen. Då en kvinna fött barn skulle hon dricka mjölk och brännvin. Detta kallades kanaljirisäck och var stärkande. Om någon fin kvinna eller annan, hotas med trolldom skulle man slå till denna eller denne så blodvite uppkom. Då var trolldomen bruten. Man fick icke lägga diskade knivar i ett fat utan de skulle läggas där man bruka förvara dem då de ej användes. Lade man dem i ett fat, försvann lika många riksdaler från det huset som antalet knivar på stället.
Djävulen spelar kort
Vid Körkjaues i Vänge, hvarest Sudergutarne hvilade halfvägs, speltes ofta kort; men qvinfolken tyckte ej om det. När "manfolken" då engång, som bäst der spelte, söpo, dyflade och svuro, kom en främmande herre in och gaf sig att spela men dem. Men hustrun anade oråd och skickade genast efter presten. Denne kom straxt och började mana "den Håle", som sade: "Du, du manar mig inte långt, för du har stulit." - "Hvad då?" frågade Presten. - "En kringla", sad' den Håle. - "Det gjorde jag för min hungers skull", svarade Presten och började åter mana. Men den Håle sade: "Du manar mig inte, för du har stulit mer." - "Hvad mer då?" frågade Presten. - "En bok", svarade den Håle. - "Ja, det har jag verkligen", svarade Presten, "men bara för att kunna mana dig till helvetes igen, din svarte Satan!" Då ställde sig Presten för dörren, manade allt strängare, den Håle måste slutligen förskapa sig till en ål, bli smalare och smalare, tills han slutligen rann ut genom ett hål på fönsterblyet.
Vestergarns »Kastal»
Denne ligger N.O. om kyrkan uti den s. k. »kastal-backen», hvilken sjelfvilligt och med största möda under 122 dagar uppgräfdes 1864 af klockaren Erik Stenquist; — nederst till 3 alnars höjd murad af kalksten, men deröfver äfven af gråsten. Tornet tyckes hafva varit rundt; diametern invändigt är 14 alnar. Midt uti är en grundval, som är 3:8 i fyrkant, förmodligen stödet för bjelklagrets inre ändar, då dess yttre hvilat på ett 5 tum bredt språng eller kant invändigt i ringmuren. Murarna, liksom hela backen deromkring (med fastare murbruk) bestå delvis af gråsten. Här fanns redan 1825 omkring 10 steg N. om »Kastalen» 2:ne stigbyglar, ett hästbetsel, sadel-knapp (?) af metall och 3:ne värj-spetsar, stora tukt-sporrar af järn —, enligt uppgift; och under gräfningen 1864 flera fornsaker, såsom: stycken af flera kammar, 2: ne pil-spetsar (af järn), en ben-knapp, knif-skaft (med ben-handtag), dolk (eller knif), Messing-Ring (vriden), järn-stycken, spikar och spännen (af järn), en Svin-tand, kol, m. m. — (Huggna stenar äro der ock funna) hvilket allt är inlemnadt till Elem. Läroverkets i Visby samlingar. Folksägnen är, att under kriget en Höfding inneslöt sig i »kastalen» och lade allt sitt silfver och guld i en kopparkittel; men blef innebränd med allt sitt myckna gods. — Nederst i grunden skall på djupet finnas en koppar-dörr. Erik Stenquist, klockare i Vestergarn, f. 1801. (Min Ber. t. K. Akad. 1864, s. 305.) Till Visby Elem. Läroverk har jag, hösten 1866, genom E. Stenquist från Vestergarns-»kastal» inlemnat: 2:ne pil-spetsar, en mindre Ankar-klo samt en liten messing-klocka. Konceptanteckning till III: 458 i S 40 n, s. 200 (1864). Sägen: vid kriget förde en kopparkittel deri m. lade sitt silfv. o. guld — allt blef inebrändt. Derund. skall finnas en koppardörr.
Hallbros-Slott
Hallbros-Slott eller Alle-hage- eller också Kung Eriks1 Slott ligger ett litet stycke från Hallbros i Westerhejde uti Allehage. Det synes ännu grundvalar af slottet med inkörsport mellan tvenne sten-pyntar på Södra sidan; ty för branten, måste man köra nästan rundt om Slottet. Fordom var en stenlagd väg genom Hallbros-myr åt Wisby till. Der hade Kung Erik af Pomern (som bodde i Wisby) sin hvila och nöje, då han var ute för att jaga djur och hjort. Till detta jagtslott hörde K. Ladugården, Nygårds, Klints, B otmunds, Kuse (hette förr Hällegårda, som under K. Carl XII gafs till en Löjtnant Kuse) och Hallbros i Westerheide samt Norrgårda i Tofta, dervid fordom var hamn. Flesta Konungens röfvarskepp lågo vid Yngne fiskläge, der då (enligt Daniel Elefants karta) var en bro-arm, som var byggd långt ut i sjön med inlopp från Sydvest. »Allehage-lädu» (ladan), ungefär 45 alnar lång och med ännu återstående 5 alnar höga murar, ligger i närheten. Dervid är »Kungsbrunn» med »hålk» (brunns-kar) af en kalk-flis, på hvilken stod inhugget Huvilker, (hvilken nu är förd till Norrgårda); den skulle fyllas, emedan mycket boskap deri dränktes, men ehuru otaliga lass sten häfdes i, blef den dock alldrig full. — Man har der funnit mycket gammalt gods, såsom en guldpenning (om 9 Riksdalers värde), smält malm, stora fyrkantiga jernplåtar och grofva jern-karmar 1/2 aln höga och 3/4 qvarter breda, ungefär), af 1 1/2 och i Tums tjockt jern. Adolf Svebilius, f. 1804. Dessa grundvalar till gamla Befästningsverk äro säkerligen af en ganska hög ålder eller från allraäldsta tider, ehuru nya byggnader långt sednare der blifvit uppförda på den gamla grunden. — S...
Vigan
Vigan eller Vigar (vester om Roes mot Näs) är en jemn löfbevuxen ängstrakt. Der bott en mäktig höfding i ett stort slott, hvaraf stor jordhög, hvarest för några år sedan fanns en fotlist af sten, såsom i kyrkorna. Dess egor skänktes slutligen till Grötlingbo kyrka och utarrenderas till bönder; men genom prestens slarf, öfvergingo dessa i deras händer såsom egendom genom 1653 och 1692 års Revisioner (se: Landskontorets jordbok 1653 härom och, enligt Prosten L. Ekman, i kyrkoarkivet. L. Fegræus). Höfdingen grälat med presten (engång hotat döda honom inför altaret) och hvilar nu Vester-Vigarn i Södra gången när[a] predikstolen i en graf med hvalf uti Grötlingbo kyrka. Ludv. Fergræus [!], 23/9 70.
Dede-Gubben
Wid Dede i Follingbo fanns för många år sedan en mycket rik, men också mycket snål och »verldsgirig» Gubbe; och omsider dog han. Men folken kunde alldrig få någon ro för honom i Gården, för han spökade der hear eviga natt, och det just i Ny-stugan. Husfolket trodde då att spöket gick och aktade på någon skatt der; hvarför de öfvertalade en ung och rask dräng, att om natten passa ut »Dede-Gubben» på hans besök i Nystugan. Drängen påtog sig då ett lakan, som varit begagnadt på ett framlagt lik eller just på Gubben sjelf och ställde sig om natten i ett hörn af nystugan. Wid tolf-tiden kom Dede-Gubben verkligen pusslandes, gick rakt till spiseln, blåste med ett par tag der opp eld, ref lös en liten sten i spis-muren, framtog derifrån en liten nyckel, och gick så sta' och öppnade en »lämm» (lucka) i golfvet, hvilken alldrig någon förut visst af. När han nu öppnat lämmen, såg den fördolde Drängen, som alitjemt med ögonen mellan lakan-springan följde spöket, att der nere under golfvet stod en stor koppar-kittel full med silfverpengar. Drängen sade då halfhögt och med graflik stämma: »Far Dede! kum låt uss nå räcknä pängar!» och framtog dervid 3 runstycken, dem han räknade med tillgjord enfald sålunda: »en, två — en; en, två — en!» Sedan sade drängen vidare: »Nå skall vör räcknä Era pängar, Far Dede!» Gubben och Drängen började då räkna silfver-pengarna. Men efter aftal uppstämdes nu en klingande viol-musik till dans i hvardags-stugan; och Drängen inbjöd Gubben till dans, hvilket denne sednare antog; och sålunda blef narrad från hela skatten, som blef ståendes der. Ty då de emellertid dansat tills mot det att dager vardt ljus, påminde Drängen Gubben, att man nu åter borde hasta till hvila på Follingbo kyrkogård. Gubben bejakade det; men sade dock först ytterligare till Drängen: »Kum, lät mi fa luktä på di», och då han gjort det, sade han bedragen genom lukten af Drängens lik-lakan: »Daudur jär däu, de'!» — och så bar det af med dem till kyrko-gården. — Men när de kommo upp emot kyrkan, sade Drängen att han ville »tala till» i prestgården för att derifrån taga en dräng med sig, och bad Gubben emellertid gå och lägga sig. — Drängen flydde då in i Prestgården: men snart fick man tillräckligt höra af det bedragna och rasande spöket; och Presten kunde blott med stor möda och många böner frälsa Drängen från spökets makt. — Derefter hördes intet af i Gården, och folket der fick behålla »Dedegubbens» hopsnålade pengar, hvaraf Drängen fick sin belöning. — Slut. C. J. Ahlstedt s.k. »Artisten», ritare och landsstrykare; skar halsen af sig.
Presten och Spöket.1
Det var en gång en Gosse, som tjente hos en prest; och en gång frågade han denne: »Käre Far, fins det några spöken till?» »Nej, min gosse», sad' presten, »det skall du alldrig tro»; och dervid blef det. Om qvällen, då presten var borta och skulle återvända hem öfver kyrkogården, tog Gossen på sig ett hvitt lakan och ställde sig i hans väg och ropade: »hu-u, hu-u, hu-u!» Presten blef rädd och började springa och gossen efter tills de kommo hem. Om morgonen frågade Gossen: »Käre far, fins det några spöken till?» »Nej», sad' Presten, »det skall du alldrig tro.» Qvällen derpå gick det på samma sätt; men Presten sade ändock om morgonen vid gossens fråga, att det ej fanns några spöken. Tredje qvällen gick det på samma sätt: gossen skrämde åter Presten så att han måste springa. Morgonen derpå frågade Gossen åter Presten: »Käre Far, fins det några spöken till?» »Nej, min Gosse, det skall du alidrig tro.» »Men», sade då Gossen, »hvad var det då Kära Far sprungit för dessa alla tre qvällar.» Presten kunde dertill intet svara. Då sade gossen: »Det var jag, som kunde skrämma Preste-far!» Och derefter vågade denne alidrig mera förmana någon för spökräddsla. Elis.2 Bolin.
Den falska Tärnan.1
Det var en gång en konung och en Drottning, hvilka hade sju söner och en dotter. Men Konungen red i krig och åtföljdes af en annan konung, som hade fått löfte om Princessan efter krigets slut. Bland Drottningens tärnor var det en ond och elak, som kunde trolla, det hon lärt af sin mor, som var en arg troll-kärring. Hoftärnan var mycket lik Princessan; och hon rådslog nu med modren hur hon skulle kunna blifva Princessa. Då engång Drottningen med sin tärna och alla de kungliga barnen voro ute på marken att förlusta sig, kom troll-kärringen förklädd och bjöd ut till salu allehanda grannlåter. Drottningen köpte då ett halsband; och som hon satte det på sig, så blef hon sjelf förvandlad till ett stod och de sju prinsarna till hästar; unga Princessan blef skonad, men grufligt bedröfvad öfver allt detta. Der gingo nu de åtta hästkreaturen gnäggande och frustande i skogen; men trollkärringen och den falska Tärnan afklädde den arma Princessan och drefvo henne så bort. Den falska tärnan tog nu Princessans kläder på sig och modren med sig till slottet och skref till konungen att Drottningen och alla prinsarne dött samt att endast Princessan lef de, d. v. s. den falska Tärnan sjelf, som nu skulle vara såsom Princessa. — När nu Konungen kom hem, ställde troll-kärringen så till, att han gifte sig med henne. Emellertid hade de 8 häst-kreaturen sprungit vilda i skogen till dess man tog fatt dem och sålde dem till kungliga slottet: och mäst fick säljaren för det stora ädla stoet. Konungens stallmästare hade alldrig förr skött så kloka djur; men de sågo alla alltid så modstulna ut. En dag gick den rätta Princessan förklädd till slottet, der hon ändtligen blef antagen till kammar-piga (hos sin förra hof-tärna), den Konungen ej kunnat skilja från sin egen dotter, som han trodde hade vuxit honom ur känseln. Af den goda mat den arma tjenande Princessan fick på slottet, tog hon alltid något och gaf i smyg till de kära hästarne i stallet. En dag, då hon var nere i stallet, var också en af konungens hofherrar der; och då sade det ädla stodet till kammarpigan: »Sju äro sönerna mina, Och sju äro bröderna dina: Ve den falska Tärnan, som ditt unga lif förrådde!» Hofmannen hörde detta med förundran och omtalade det för koungen. Denne ville då sjelf erfara sanningen af detta; och så som han kom ned i stallet, sade stodet det samma: »Sju äro sönerna mina, sju äro bröderna dina: ve den falska tärnan, som ditt unga lif förråde!» Konungen blef härvid förvånad, såg närmare på den förklädda kammar-jungfrun och igenkände henne såsom sin egen olyckliga dotter: och hon omtalade nu allt. Man löste då genast bandet af stodet och de sju hästarne; och genast blefvo de igen förvandlade till menniskor. Nu blef troll-kärringen med sin dotter, den falska Tärnan, inpackad i hvar sin spike-tunna, och rullade snart i kapp utför ett sluttande berg. — Men unga Princessan fick nu sin älskade unga Konung till gemål; och alla lefde nu länge nöjda och lyckliga. Elis.2 Bolin.
Den underbara Ringen.1
Det var en gång en man, som mötte en troll-karl: snart voro de så goda vänner, att han vid skillsmässan fick af honom en ring med den underbara egenskap, att bara han tryckte på den, så var straxt trollkarlen tillstädes och till tjenst. Men denna underbara gåfva omnämnde han alldrig för sin hustru. Nå, mannen var mycket glad öfver sin underbara ring; ty nu, trodde han, kunde han ju alldrig bli fattig eller olycklig. Allt hvad han önskade sig, fick han; och han anlitade också alltjemt troll-karlen. Men denne blef slutligen ledsen vid de eviga önskningarne; så att han beslöt att skaffa sig sin ring tillbaka: dertill narrade han just mannens hustru, som ju ej heller visste hur vigtig ringen var för hennes man. Emellertid vandrade mannen med sin ring med sig kring hela verlden, och han hade sin hustru med sig; ty han ville att de skulle se allt, som ses kunde. Engång voro de komna i en ödemark, tom på allt: mannen tryckte då bara på sin ring och troll-karlen inställde sig genast och frågade hvad han önskade. Jo, han begärde mat och dryck: det fick han i öfverflöd; och som han häraf blef tung, lade han sig att sofva. Härunder skulle nu hans hustru, lockad af troll-karlen, lura ringen från honom. Men i det samma, small en skott: mannen rusade upp, såg sig omringad af en svärm vildar, men tryckte bara på ringen, troll-karlen kom, vildarne nedgjordes och han var befriad. Men hustrun hade emellertid ej glömt sitt löfte; och snart lyckades det henne verkligen att stjäla ringen från sin man. Genast inställde sig trollkarlen och fick nu ändtligen sin ring tillbaka. Men för den arme narrade mannen inställde sig nu också genast en ovanlig motgång i allt och snart olyckor af alla slag, nöd och elände; ty — hans underbara ring var ju borta! Hustrun fick nu också först veta hvilken skatt hon kastat från sig; men mannen beslöt, kosta hvad det ville, att återfå sin underbara ring, och derför uthärdade han ståndaktigt alla motgångar och lidanden. Han vandrade verlden kring utan att finna hvad han sökte: och om han ännu vandrar, det vet man icke; men hustrun blef trött, och henne lemnade han åt sig sjelf under vägen. Elis.2 Bolin.
Blåkulla-färden.1
Det var en gång en Prest och en klockare, som gåfvo sig ut på en lång färd att söka sin lycka. De togo med sig hvar sin mat-säck i vagnen; men Presten gömde sin, att klockaren skulle tro att han icke hade något med sig. På vägen åt klockaren rysligt; ty han trodde att han snart skulle finna sin lycka; men när Presten bad klockaren om litet mat, så fick han det icke; utan mellan åt gick han bakom träden och åt i smyg ur sin mat-säck sitt goda fläsk och sin feta pannekaka: men klockaren svalt nu som en räf i skogen, ty hans mat-säck var längesedan slut. Presten låtsade som han tog upp häst-lortar och åt; och då gjorde klockaren så med. Allt mellan åt gick Presten i tysthet mellan träden och åt af sin goda mat; men när klockaren såg Presten bara äta hästplommon med god smak, måste han åter försöka, fastän han undrade öfver huru Presten blifvit så litet kräsmagad; ty han kunde alldrig med bästa vilja få riktig smak på häst-plommonen. Nå det fick gå; men ändtligen kommo de till en stuga i skogen: der gingo [de] in, och der satt en gammal stygg kärring, af hvilken de begärde natt-qvarter. Efter mycket prut fingo de då det sedan de förklarat att de voro nöjda med att sofva på ugnen. Klockaren, som han var välplägad af traktamenterna på landsvägen, somnade ock snart som en häst; men Presten kunde det ej. När klockan var 12 på natt, såg Presten kärringen stiga upp: hon tog glöd-rakan, smorde den med en olja ur en kruka, klef grensle öfver redskapet och sade: »Härfrån och upp och ända ner till helvetet!» Och så for glöd-rakan upp genom skorstenen och kärringen med. Men Presten blef nyfiken, stod upp och tog en qvast-käpp, smorde den med oljan, klef på och sade: »Härfrån och upp och ända ner i helvetet!» och han for af samma väg som kärringen; och så kom han med till helvetet. Men der fick Presten se mycket! Der satt den onde sjelf med en stor uppslagen bok för sig bland en ofantlig mängd folk, bland hvilka Presten tydligen igenkände ganska många af sina egna sockenboar. Alla de församlade stucko sig med nålar och skrefvo sedan med blodet sina namn in i den stora boken. Slutligen ville den onde ock att Presten deri skulle skrifva sitt namn. Men då Presten drog boken till sig, slet den onde den tillbaka. Slutligen lyckades det dock Presten att vinna så mycket mark, att han fick skrifva Fader-Wår i kanten. Och dermed hade Presten spelet vunnet, fick boken och for sin väg hem från helvetet; och hela den ondes församling for som agnar åt hvart sitt håll. Men nästa söndag blef det annat af: i stället för att predika som vanligt, läste han upp hvad som stod i boken; och nu igenkände han alla, som skrifvit sina namn i den; och hvilka straxt blef gripna, fängslade och bålbrända. Elis2 Bolin.
Kalfva-rumpan.1
Det var en gång tre Bröder, som skulle ge sig ut i verlden för att söka sin lycka: först gick då den äldste brodren ut. Han kom i en skog, och der fick han se något underligt dansa. När han gått närmare, så såg han att det var en — kalfva-rumpa med guld-hår, som dansade der för vild-djuren! Han bad då kalfva-rumpan, att han skulle få draga några guld-hår af den. »Den kan du visst få», svarade kalfva-rumpan, »men då skall du först kalla hit dina två bröder också.» Det ville pojken ogerna, ty då skulle han ju dela rofvet med dem. Men annat hjelpte ej här; och han hemtade då hit sina 2 bröder. Nå, nu skulle då den äldste brodren draga ut sina guldhår; men han fastnade vid kalfva-rumpan! och började skrika. »Bed din närmsta bror hjelpa dig!» sade Kalfva-rumpan: han gjorde så, fastnade och började skrika med i förskräckelsen. Då sad' kalfvarumpan: »Bedjen Er yngsta bror hjelpa Er begge!» Han lydde också deras uppmaning i ifvern, men fastnade äfven: och nu gall-skreko alla tre om kapp! Och nu for kalfva-rumpan af med dem alla genom luften tills de kommo till en källa, vid hvilken en jungfru satt och tvättade sina fötter. »Kära jungfru, hjelp oss!» ropade de alla tre. »Det kan hon inte förr än hon klädt sig i bara särken», sade kalfvarumpan. Hon gjorde så, och skulle nu hjelpa dem; men äfven hon fastnade. Åter bar det af igen med hela sällskapet tills de kommo till stadsporten, der en kärring satt och sålde ägg. Alla ropade då: »Kära Mor, hjelp oss!» Men kalfva-rumpan sade: »Det kan hon ej förr än hon smort sig full med beck och tjära.» Hon gjorde så; men fastnade, hon med! Nu flög det af igen och förbi slottet, der i fönstret en Princessa stod som alldrig i sin tid skrattat, men när hon fick se kalfva-rumpan med sitt underliga följe, sprang hon ner i dörren och skrattade af alla krafter. Då ropade alla: »Söta Princessa, var så nådig och hjelp oss!» Kalfva-rumpan sade då: »Det kan hon inte förr än hon klädt sig half-naken.» Men, hon gjorde det och — fastnade. — Nu kommo de till hafvet ; och då frågade kalfva-rumpan om de ville svalka sig. De voro så svettiga och varma af färden, att de alla ville det: och så bums med dem i hafvet. Snart kommo de nu förbi två sjöröfvare-fartyg, och guldhåren blänkte i ögonen på banditerna. Alla drogo de i guldhåren och alla fastnade, tills båda skeppen voro folktoma. Sedan kom kalfva-rumpan upp på en ö, der han gick till en kärring, som satt utanför sin stuga. Hon var den som från början var orsak till hela förtrollningen; och nu blef ändtligen kalfva-rumpan åter förvandlad till en prins, det han varit förut. Han fick sig nu en hvit häst, och alla suto nu fast vid denne, som sam med Prinsen öfver hafvet. Der de kommo i land stod vakt för att taga fatt på dem, som röfvat Princessan; men Prinsen satte sporrarne i hästen, så att alla soldater flögo upp i luften, och när de kommo ner igen, voro de 200 mil från slottet, de hörde till. Nu fick då ändtligen hela följet förlossning. Ingen hade dervid lidit mindre än kärringen, som smort sig med beck och tjära; men alldra mest Princessan och jungfrun i bara särken, ty allt skinn var skafvadt af dem. Elis.2 Bolin.
Blå Kappan.1
Det var en gång en kärring, som bodde ute i skogen, långt frånskiljd från andra menniskor. Hon egde blott en spinn-rock och en gammal blå kappa, men ingen klocka, ej en gång en tupp, så hon alldrig visste hvad tiden led. Spann gjorde hon dagligen tills hon blef trött, och sen gick hon till sängs. Emellertid visste hon att det led till jul. Hon skulle då gå i Jul-ottan i Guds namn. När hon i sin blåa kappa gick dit i kol-mörkret, brunno redan ljusen i kyrkan och mycket folk var derinne redan samladt. Men klockan var bara tolf på natt; och [de] döde höllo nu sin gudstjenst. Till henne i bänken kom nu en grann-qvinna, som varit en god vän, ty hon var nyligen afliden. Då blef gumman hemsk till mods. Snart trädde på predikstolen en prest, som dött för flere år sen: allt räddare blef hon nu. Då sade hennes granne till henne, att hastigt gå ur kyrkan, ty så snart presten sade amen blefve hon öfverfallen af de döda, som gerna ville hafve henne till sig i de dödas rike; i nödfall skulle hon lemna kappan efter sig. Gumman steg genast upp för att gå; men i det samma sad' Presten amen: alla de döda störtade då efter henne och grepo efter henne. Men hon släppte sin blåa kappa efter sig, och kom med lifsfara, men lyckligen hem. — Hon beslöt dock att sedan gå i den riktiga. Jul-ottan och med det samma omtala allt för sin prest. Om morgonen såg hon då på hvarje graf-sten en bit af hennes blåa kappa, det de döda ej brydt sig om taga med sig i grafven, då de ej fått henne sjelf. — Efter detta flyttade gumman till byggden, att ej så bli utsatt för de dödas spöken. Elis.2 Bolin.
Mannen, som ej hade skugga.1
Det var en gång en man, som hade gjort så mycket ondt i sina dagar, så att han ej egde någon skugga. — Så var det en annan karl, som var så mörkrädd, att han blef rädd för sina egen skugga. Den sednare, hemgående en mån-ljus qväll, blef rädd för sin egen skugga, började springa, men, då något hakade sig fast vid hans fötter, började han skrika af förtviflan. Klockaren, som bodde der vid vägen, kom ut att hjelpa, tog karlen in till sig, då det befanns vara en ene-ruska omkring hans fötter. När klockaren följde honom hem, blef han ännu räddare, ty han såg nu tydligt 2 spöken, som gingo jemte dem. Klockaren förklarade då och sade att det voro begges deras skuggor; och i alla fall borde han vara glad att han hade sin skugga med sig hvar han ginge. Men, skulle han någon gång komma i sällskap med en man, som ingen skugga egde, då skulle han vara ännu mycket mera rädd, ty denne hade gjort så mycket ondt att han ej hade någon skugga med sig. Elis.2 Bolin.