Transkriberad uppteckning

Det var en gång en man, som mötte en troll-karl: snart voro de så goda vänner, att han vid skillsmässan fick af honom en ring med den underbara egenskap, att bara han tryckte på den, så var straxt trollkarlen tillstädes och till tjenst. Men denna underbara gåfva omnämnde han alldrig för sin hustru. Nå, mannen var mycket glad öfver sin underbara ring; ty nu, trodde han, kunde han ju alldrig bli fattig eller olycklig. Allt hvad han önskade sig, fick han; och han anlitade också alltjemt troll-karlen. Men denne blef slutligen ledsen vid de eviga önskningarne; så att han beslöt att skaffa sig sin ring tillbaka: dertill narrade han just mannens hustru, som ju ej heller visste hur vigtig ringen var för hennes man. Emellertid vandrade mannen med sin ring med sig kring hela verlden, och han hade sin hustru med sig; ty han ville att de skulle se allt, som ses kunde. Engång voro de komna i en ödemark, tom på allt: mannen tryckte då bara på sin ring och troll-karlen inställde sig genast och frågade hvad han önskade. Jo, han begärde mat och dryck: det fick han i öfverflöd; och som han häraf blef tung, lade han sig att sofva. Härunder skulle nu hans hustru, lockad af troll-karlen, lura ringen från honom. Men i det samma, small en skott: mannen rusade upp, såg sig omringad af en svärm vildar, men tryckte bara på ringen, troll-karlen kom, vildarne nedgjordes och han var befriad. Men hustrun hade emellertid ej glömt sitt löfte; och snart lyckades det henne verkligen att stjäla ringen från sin man. Genast inställde sig trollkarlen och fick nu ändtligen sin ring tillbaka. Men för den arme narrade mannen inställde sig nu också genast en ovanlig motgång i allt och snart olyckor af alla slag, nöd och elände; ty — hans underbara ring var ju borta! Hustrun fick nu också först veta hvilken skatt hon kastat från sig; men mannen beslöt, kosta hvad det ville, att återfå sin underbara ring, och derför uthärdade han ståndaktigt alla motgångar och lidanden. Han vandrade verlden kring utan att finna hvad han sökte: och om han ännu vandrar, det vet man icke; men hustrun blef trött, och henne lemnade han åt sig sjelf under vägen. Elis.2 Bolin.