Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
Det var en kväll en man var ute och red på sin häst. Då träffade han på en stor skara troll, och där- ibland ett troll som hade ett horn och en pipa. Hor- net användes att dricka i, och pappan att samla hop trollen med. Riddaren stannade och lyssnade. Då sa trol- len: "Släng hit en bit!", och alla trollen drucko ur hor- net. Då bad riddaren att även han skulle få känna på det som fanns i hornet, men när riddaren fick hornet, tömde han ut dess innehåll, och det var väl, ty det innehöll gift. Med den andra handen tog han pipan, se'n red han in på en korsarjader åker och befriade sig för trollen när solen gick upp. Och hornet och pipan finnas på Trolle Ljungby slott. Trollen beklaga sig att de ald- rig kan få ihop släkten mer, sen de förlorat pipan.
Det späda barnet. Första tanden
1. Före dopet var di då så rädda att barnen kunde bli bortbytta. I det första bad- vattnet skulle di lägga ett kol med eld i till skydd för trollen. - I vaggan la di ett blad ur en psalmbok under huvudet på barnet innan dopet. Di vaktade barnen så noga men det hjälpte visst inte ändå. Det var på ett ställe di hade fått en sån vacker barnunge, men så en vacker dag så låg det en sån stygg i vaggan. Det var bergjättekäringen som hade varit där och bytt. Bergjättekäringen hon var snäll vid ungen, men där på stället var di inte snälla vid den som di hade fått. Så kom käringen dit och hade den riktige ungen med sig och sa: - Se här ska du få se - jag har inte varit så elak vid din unge som du har varit vid min. - - Och så tog hon sin unge och gick. 2. Håret skulle plockas av på späda barn. Di smörjde in huvet med smör och plockade av håret. Små barn har ibland lite tjockt grått skinn över pannan. Det kalla di för den hedne huden. "Han har inte blitt av med den hedne hua än", sa di ibland. 3. När barnet fick den första tanden, då skulle di ha kalas på fine ställen. Och när den första tanden lossna, så skulle den gömmas. 4. Den som var söndagsbarn, den var sån så han fick se allting.
Bortbytingar (Troll)
1. Det var en som hade fått barn. Hon tyckte barnet ble så besynnerligt, stort och otrevligt. Och aldri lärde han se och tala. Di fick aldri höra målet på'n. Så hade di lärt'ne det att hon skulle sope'n te dörra tre torsdagskvällar. Och det gjorde hon. Och tredje kvällen hon sopa'n så kom bergjättekäringa. - Ja har aldri hantera ditt barn som du har gjort mä mitt, sa hon. Så fick di sitt barn igen. 2. Det var på ett annat ställe som det var likedant. Det var en pojke som var bort- bytt och han villa aldri lära se och tala. Di hade lärt'ne det att hon skulle laga te en store store pölsa som di sa förr. När hon hade lagat te den så sa han: - Nu är jag så gammel som Nivens och Tivens skogar, som är sju gånger uppbrände och sju gånger uppväxte, men sån pölsa har jag aldri sett. Det var ende gången han tala. Men det var nu så så bergjättekäringa kom och tog sin pojk.
Kloka
Dä va en gubbe de kalla Gamle Vimmern som bruka å nöttja svartkonstbok. Han va den varste de vesste te å trolla å förvänna syna på folk. Vimmer'n va en rekteg hästeskojare å krä- turehandlare. En gång kom han körande med ett lass jarn. Dä ble kväl å han va tvungen te söka sej hus över natta. Så tog han in ve e stuga som låg bortmä vägen å bad att få stanna där över natta. De lova att han skulle få legga där te dan efter. Han knäppte då hästen ifrå men lät lasset stå på vägkanten. Då så de / åt'n att dä va faligt å sätta lasse där. Dä kunne komma tjyvar å ta jarn ifrån på natta. "Va ente rädde de" sa'n "ja ska allt laga så att dä engen tar nå't ifrå mej". Frampå natta kom dä en tjyv å han geck bort te lasse å tog sej ett jarnstöcke å skulle te å gå hem mä dä. Men han kom ente ur fläcken. Han feck stå där te ljusan dag. Då kom Gamle Vimmer'n ut å geck bort te tjyven å tog jarnstöcket å la tebak på lasset. Sen tacka'n tjy- ven för dä han vaktat jarnlasset under natta.
Husdjur
Här i gården har funnits en häst som var 35 år gam- mal. Det är den gamlaste häst jag har reda på. Häx- käringar och häxgubbar kunde 'håksa bort' både hästar och andra djur. Hästen kunde se mer än körkarlen. Han såg alltid att hålla sig i vägen hur mörkt det än var. Och han såg allt övernaturligt, som kom i vägen. Tomtgub- bar och troll kunde kasta sig på lasset och åka med och då gick det så tungt. Ibland blev det så tungt, att hästen blev 'sta' och inte kunde röra sig ur fläcken. De gick fram och såg under betslet för att få häs- ten i farten igen. Tur till nyköpt häst fick man, om man ledde in den i stugan och lät honom lukta på muren. Så skulle han ha ett stycke bröd. Då kom han också att trivas. Jag såg det bara en enda gång här i gården. Man skulle tala väl vid grisen, så trivdes / han och blev tjock och fet. Gamla hästnamn: 'Blacken', Svarten, Fräja, Thor, Blixten, Fräj. Det var farligt att spilla mjölk för kom det något ont vä- sen och fick fatt på den, kunde kon bli sjuk och fördär- vad. Det fanns på sin tid en husbonde här i gården som var så no- ga med att man inte skulle säga 'stackare' till det ena eller andra djuret. Det hade ont med sig, sade han. Och tomten blev också ond, om man kom in i lagård eller stall och sa' 'stackare' till ett av djuren. När kon hade kalvat, skulle hon ha ljummet vatten med malt och salt i och litet mjöl. Maltet skulle var i, för att hon skulle bli av med 'ätterbörden' fortare. Häst och nötkreatur fick särskild traktering på jul- kvällen och julmorgonen - i form av hö för nötkreatu- ren och havre åt hästen. Hönsen skulle läggas på 11 el. 13 ägg.
Svartkonst
Vet inte någon som skulle ha svartkonstbok. Men de som kunde trolla, så hade de sådan bok. Det hör de jag talas om att de fick lära allt slags ont i den boken. Prästerna hade gått igenom Wittenbergsskolan. Där fick de lära sig att skriva ett språk som inga andra än de kunde läsa. Prästerna kunde veta å se mer än andra å toke fick de lära i den skolan. Vet ingen som kunde "sätta ned" människor eller djur. Om en skulle få reda på eller få hjälp till något särskilt, så fick en allt ta finner till hjälpen eller sådana som kom efter vägen. Men sådana kunde ta reda på tjuvar å allt vad en ville. Det gick bra å få en orm att möta sig. Om en / tog ett slagträ å slog efter honom å sade till honom att han skulle möta upp på morron nästa dag, så gjorde han det. Men det var inte gott å råka honom då, för han hade skaffat sig kamrater som hjälpte till. Så kunde han ha den onde till hjälp. Det var en i Korsbyn som hade gjort så, men när han kom fram till det stället där han skulle råka ormen, så låg det fullt mer ormar å pas- sade på. Han fick kasta käppen å springa allt vad han kunde, så att han kom hem. Om Tomasdagen på morron skulle en gå upp ti- digt å skrämma bort råttorna. Då skulle en ta en stör å gå runt alla husen å skrapa i väggarna med dem å be råttorna att de skul- le gå sin väg. Då gick de dit en ville ha dem. Den som var född med "segerhuva" kunde släcka skogseld. Han skulle ta denna huvan med sig å gå runt elden, så gick inte elden längre. Kvicksilver användes till konster. Di hade mycket den tron att det gick å få oturen / ur ladugården genom att ta reda på ett huvud eller annan kroppsdel av ett djur som hade själv- dött, å gå till en ovän å lägga det under hans la- dugård. Om en inte unnade en annan något, så blev det dåligt för en själv. Nattvardsbröd kunde de gömma med sig hem å skju- ta på, så fick de mycket villebråd.
Födelse o. dop m.m.
Mor var så rädd, om hon fick se en person, som hon inte kände till, komma till vårt hem. Då manade hon på oss barn att springa å gömma oss under bordet el. i någon vrå var som helst. Så vi ### oss inte att hoppa fram förr än en lång stund efter det personen hade gått. Å inte fick vi gå fram till den plats där han (hon) hade suttit, förrän mor hade fått spotta tre gånger på sätet eller strött aska på. Hon kan- ske t.o.m. ställde ut pallen eller stolen, så att han fick stå ute en dag efter, å det var för att hon var rädd för trolldom å sjukdom. De kunde ha skabb, skorv å alla slags sjukdomar med å läm- na efter sig. När mor hade lindat barnet så satte hon en nål i bröstet eller där lindan slutade, för att inte något / ont skulle kunna få makt med det. Men det var lika bra med ett spänne, hyska å hake eller en ring. Bara det var stål i föremålet så var det säkert. Naglar och hår som klipptes av fick inte fara om- kring hur som helst, utan det togs väl tillvara i ett papper å stacks under stugan på norra si- dan. Om gummorna kom eller vem som helst t.o.m. hus- folket, kom in där och nyfött barn fanns, så fick de inte gå fram till någon förr än de hade tagit i en eldbrand eller varit nära elden. Det har jag varit med om. Det gick inte an att tvätta ett ben med vatten, som hämtats efter det solen gått ned. En fick inte ens ha sådant vatten stående inne i stugan. De var så rädda för att barnen skulle bli sjuka, så de visste inte många gånger vad de skul- le taga sig till. 'Bortbytingen' blev efter med förståndet å konstig på alla sätt. När barnet var döpt, så var det inte så farligt, att trollen kunde ta det, för när prästen hade / läst Guds ord över det så hade inte trollet den makten över det, som förut. Om mannen var för farlig att vilja vara hos hust- run, så kunde det bli missfall. Det skulle inte gå an att tvätta barnkläder i öppet vatten, såsom i en bäck eller damm. De skulle tvät- tas inne å helst torkas inom hus. De brukade å torka ### kläder i spisen.
Sagan om Hans o Greta
När ja´va barn hörde ja´att di tala on den- ne saga. Dä va e häxe änne ett troll, som hade byggt sej ett stort hus tå pepperkaker långt bort i villa- ne skogen. Dä huse va så grant å lyste vackert i skogen. Men dä elake va att alle barn, som kom i närheta, så ble di fångade tå trôlle som bodde där. Många barn hade råka vilse å komme dit å alle ble di borte. När barna va gödde så ble di stekte i ommen (ugnen) å ôpp- åtne. Nu va dä så att ett par barn, Hans å Greta het- te di, hade gått bort frå hemme å komme vilse. Räss som dä va så feck di se dette granne huse, som va byggt tå pepperkaker. Di skynna sej dit å trodde att dä va mänsker som bodde / där. När trôlle feck se barna, så skynna ho sej å feck fatt på dom, sen stängde ho in dom i en bur å gödde döm. När di hade sôtte där så länge att di va fete å granne, så ella ho ôpp ommen för te å steke döm. Räss som dä va så kom trôlle mä en brödspade å skulle sätte dom på å skjusse in dom i ommen. Ho ba att di skulle sätte sej på spa´n. Men pôj- ken ba att trôlle skulle sätte sej på spa´n först för te å vise valles dä skulle gå te. Trôlle gjorde som han ba. Då skjusse han in hen- ne i ommen. Pôjken å tösa ble frie å tog huse mä sej hem å allt va som fanns.
En historia om jettar från Töftedal
Troll En höstkväll år 1870 (jag var då 4 år) satt jag och min gamle farfar, samt en granne till oss, vid den öppna ring- spisen i storstugan der en tjärstubbe brann, värmde och lyste min farfar fylde den dagen 70 år och satt och skurade en s.k. koppartumlare för att bjuda grannen på bränvin ur den. Sen tumlaren gnidits med aska och kol ur spisen så att han blif- vit blank, bjudde han på bränvin och berättade tumlarens his toria och hur han kommit i hans ägo. Gubben berättade: " I mina yngre år var jag en gång kommen ut på traven för att besöka gamla släktingar och vänner i fjellen hit om Klevmarken såsom Sörsätre, Nordsätre och Hemarka Hulkansätre o.s.v. Över allt blev jag väl emottagen mat och, först och sist, bränvin, bjöds i överflöd. Emellertid mins jag att jag på hemvägen om natten tyckte att alting blev så konstigt så jag kunde inte gå utan kröp upp på ett högt berg och lade mig. När jag legat der en stund hörde jag sorl och röster samt skrammel av jerndörrar / Jag vände mig och skulle se hvad det var, det lyste då ljus mellan ett par stenar och jag vältrade mig dit och tittade ner igenom ett hål i berget der jag strax in under såg ett bord fullt av mat med en hel mängd fat och talrikar samt tumlare som jag tyckte voro av guld Jag låg länge och titta på detta och hörde sus och röster der nere men såg ingen varelse Jag räkte ner handen och tog till mig det största kopparkärlet jag kunde nå med handen och i samma ögonblick gick solen upp och när jag hämtat mig något från den syn jag sett fann jag att hålet nu var slutet mellan stenarna. Men denna lilla tumlaren höll jag i min högra hand och har den som ett minne av den glada dagen och den besynnerliga natten som jag genomlevde för 43 år sedan och nu skall du dricka min skål ur den på födelsedagen men hur mitt stora kopparfat som jag stal från Berja Jettens bord på Mosoten är en gåta som jag ej kan bli klok på än i dag. Men det var nog jettens guld som smälte i solens sken och hadde jag inte varit så rapp till att stoppa den i min ficka hadde jag intet haft igen." "Mosoten" är ett högt berg å Hemmanet mons skog
Sjukdomar o folkmedicin
'Frôstknöler' smörjdes med svingalla för att de skulle bli bra. 'Blogkuler' gick inte an att ta bort, för tog man bort dem, så blev det döden. 'Förstoppning' kurerades med sådant damm man fick i rykt- borsten på hästar. Man skall ta litet av det i kaffe, mjölk eller vatten. Mot 'diaré' skulle man ta potatismjöl el brännvin. Tanvärken skar de bort. Det står en lönn vid prästgår- den som utnyttjats för sådana ändamål. Den har det va- rit mycket borrat i. De tog en träpinne och gjorde tre täl- jande i den med en kniv, som känglingen gick ut genom skaftet på. Så skulle den pinnen stickas in i ett hål som borrats i lönnen, så skulle hålet tilltäppas med en askpinne (av askträd). Eller jag hörde, att de även / brukat så, att de gjorde tre täljande i en askpinne, gick till lönnen med den och grävde ned den under någon rot av lönnen. De grävde så att de kom till en fyrkantig sten och under den stenen lade de pinnen och tandvärken. Så gjorde de av med andra sjukdomar där också. Den som ha- de 'gekt' el. 'rematisk' (reumatisk värk) tog en stic- ka av askträ och gned det sjuka stället med, se'n bar han den stickan till lönnen och grävde ned den bredvid stammen eller under roten. Mot 'frôssa' kokade de 'skälvgräs' och smörjde sig med samt drack av vattnet. Mot 'gulsot' drack de av sin egen urin. Jag såg med egna ögon kvinnor, som gav barnen att dricka av sin egen urin, för att de inte skulle få 'gulsot'. Det var flic- kebarn, som kurerades på det sättet. Så var det en sjukdom de kallade 'trôsk'. Tungan o läpparna blevo vita. Jag vill minnas att det bara var barnen som var utsatt för den sjukdomen. Mot den sjukdomen skulle de också dricka eget urin. 'Bläkster' kom ur luften eller vattnet. Jag såg två / fruntimmer som hade fått sådant 'utslag' på krop- pen. De gick till smijebälgen med en skål vatten och blåste i det med bälgen, sedan tvättade de krop- pen med det vattnet. 'Solorm'. De använde ett slags bläck att smörja på den. Så var det 'ormebete' och 'ormbet'. Då skulle man bin- da ihop en liten vidja till en ring och låta en först- född mansperson 'pessa' över eller genom ringen och så skulle den ringen läggas på det onda. Vi hade en sjuk barnunge en gång. Det var en kä- ring, som sade att ungen var förtrollad och hon vil- le att vi skulle låta stöpa över honom. Vi tyckte ju att vi kunde låta henne göra det, så att han skulle bli bra. Men han dog allt ett par månader därefter. Hon använde en 'stöpslev', som hon hade bly eller tenn i. Jag vet inte vad det var, och så 'stöpte' hon i en vattenskål, som hölls över barnets huvud. Det blev så många konstiga figu- rer i vattnet. Käringen såg både troll och allt ont i vattnet och hon mumlade över det. Och när vi talade / vid henne sedan barnet 'dött', så sade hon, att det var en 'sjukdom te döss'. Och sådana sjukdomar var ingenting att göra åt. Somliga människor 'koppa' sig flera gånger om året, för att de skulle bli av med 'det onda blodet'. Mot 'finnar' skulle de tvätta ansiktet med urin.
När Edvard troll Mor Lenas kor
Vid fönstret Satt Jonas och pipan sin drog
Läkekonst
Det var inte gott att ha "tanvârk" förr i världen, för det fanns inte många medel att bota med. Det var att låta tänderna värka tills de valt ut. Det kunde en få gå hela höstarna å vårarna å ha tandvärk på den tiden. Men det var många ting som försöktes för att en skulle bli av med tand- verken. Sur kärnmjölk, salt, pipolja, tobak, rök- ning på tänderna. Att röka mot tandvärk var bra vanligt, å det var många kvinnfolk som lärde sig. att röka, så att de inte kunde vara utan pipan. "Kle oset" begagnades att ha på tänderna. Så värm- de en alpinnar eller björkpinnar riktigt varma så att det dröp ur ändarna på dem. Så tog en den oljan å smörjde på tänderna. Het gröt la- des på käken. Salt skulle en ha på tänderna / och sedan kasta det i elden, så skulle den onda tan- den spricka sönder. En finnkäring botade ### #### för tandvärk. Hon gick först till spisen å hade någ- ra konster sen tittade hon i munnen på henne å kände på tanden, så mumlade hon något å gick ut. Men tandvärken gav sig. Men sen skulle hon inte få gå ut på tre kvällar. En kunde bli så galen så att en tog å glödgade en spik å stack ned i tanden. Om en ville trolla bort tandvärken så skulle en ta en spik å pela i tanden med till dess att det kom blod, sen gick en å slog den spi- ken i ett träd. "Kvar'n" var led att ha. Den kunde sätta sig i hand- lederna, å då orkade en just inte mycket med ar- marna. Det fanns inte annan bot att få bort den än att en skulle hugga bort den. Då fick en sätta sig på dörrtröskeln grensle å hålla handen på tröskeln. En annan hade en yxa som han högg över handleden med. Han högg så att eggen tog utanför handleden. När han högg / så frågade patienten "Vad hugger du för?" å då svara- de den som högg "Jag hugger för kvar'n". Tre gånger högg han på det viset. För var gång så högg han av en träpinne. Pinnarna kastades i elden, när han hade huggit. Handleden smörjdes också med ister å fett för att den skulle bli "ôppmjuka". Om en fick kramp, så var det inte annat än att försöka "strete emot" å försöka å få leden tillbaka. Vasst som hade kommit i ögat togs ut med "kräft- sten". Det var farligt att ta i ett lik om en hade nå- got sår på kroppen. Om en fick gift i så- ret av liket så gick det inte å bota det u- tan det blev dön. "Likåt". Om "likåten" gav sig åt någon då ha- de han inte långt kvar att leva. Det var om lu- sen började att äta sig in i kroppen el om det började att välla lus ur kroppen. Om en fick ett sår genom att en fördärvade / sig på något sätt, så var det vanligt att en toppade socker å kletade över såret, så veva- des spindelväv om det och sedan en tyglapp. Sedan fick det sitta till dess att "ruven" for av och såret var läkt. Om ett barn hade "tongspen" så att det inte kunde lära sig att tala riktigt, så skulle det bita över en vass kniv.
Husdjur
1. Skydd för mjölken. När kon hade mjölkat första gången (efter kalvningen), då våga di inte gå med mjölken bar ur lagårn, utan det skulle vara lock över. När di hade mjölk som di sålde eller skicka, så tände di eld i en sticka och höll över mjölken. Själva skören eller det som var rött på stickan och närmast lågen det fick falla i mjölken. Då skulle inte trollen kunna ta kraften ur'et. 2. Nöthår till spånad. Nöthår det tog di och blanne i blår. Ull hade di nästan inte rå te och ha i där. Det ble te binningsgarn, te strumper och vantar och täcken. 3. Skydd för kreaturen. Stål hade di te skydd mot maran. (Se särskild uppteckning: Maran.) Stål skulle va bra för stögge människor också. Om en granne ånka på det och det kräket och hade ont av'et. Bara di då satte stål över så gick det bra. Di talte om tanntugg, det var om en granne var missundsam så ble kräka sjuke. Di kunde modstule kräga. Men stål hjälpte. 4. Bin. Di gnidde allti kupene invändigt mä majgräs, då skulle bina trivas och stanna. Förste svärmen på året hette blomstersvärmen. Och när blomstersvärmen svärma, så / var det jungfrusvärmen. 5. Det var allt månge som var rädde för att låta folk gå in i lagårn. Vem som helst fick inte komma. Det kunde va farligt för kräka. 6. Vallgången. Den åttonde maj, då skulle kräka vare framfödde. Sen skulle di ha si föa ute. Di påsto, i Tostere förr i världen, där va en käring, hon tvätta kräka i krut och vatten när ho skulle släpp ut dom och köre dom åt skogen. Hölingarna hade långa alelura, di kunne va ett par meter. En tog två aleklam- par och grov mä ett skejärn. Sen reva di mä granrötter och strök på tjära så det skulle bli tätt när di la dom ihop. Herre Fader, va en kunne skråle mä dom. Det var te och skrämma varg och björn. Hundarna di hade bröthäls om halsen med taggar på till skydd mot vargen. Så hade di hästeskrammel. Det var en lång axel och som ett ställ utepå. Ett kugghjul mä djupe skårer och en sticka i bänne, som slog å den ene kuggen å i den andre. Det hade di framme på gårdane te å skrämme hästane, det gick store hästeflockar ute i skogane och di kom fram te gårdane ibland och gjorde mycke skada. Men di ble så rädde så bedrövele när di hörde en hästeskrammel. 7. Slakt. Om det kon nån och närma sej när di slakta, då ble di rasane. Det skulle inte vara bra. / Slakte griser, det skulle allti ske på ny, för ella ble di inga dryge i fläsket.