Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
Mara' red på dom. En skräddare vi hade sa': "Ja' ä så usel i da', för mara har reet mäk hela natta." Han trodde la rakt att dä va Skam. Ibland fick oxa' mara, så de kunde inte ta ut dom. Nej, jag vet inte något botemedel. (Åhman har ej hört talas om varulv eller manulv).
Död och begravning
Kattugglan bådade död när hon kom intill gården och skrek "tvätt vitt, tvätt vitt'. Kistan gjordes av en snickare. En gammal kyrkovaktare, Per i Kleva gjorde många kistor. Likaså Johannes i Sjörön. Snickaren kom till stället och gjorde kistan. Dagen efter som personen avlidit, skickades bud efter 'likkistmakarn'. Han tog mått av den döde och så gjorde han kistan nätt och jämt så stor han skulle vara. Kistan gjordes av fu- rubräder. Entumsbräder användes. Kistans olika delar spikades ihop. Hyvelsponen lades i kistan till bädd, så kunde de lägga litet långhalm i botten. Locket spikades på kistan. Det var nätt och jämt att den döde rymdes i kistan, så snöd tog man till den. Ingenting särskilt skickades med den döde. Möjligen fick vigselringen följa med, men det var inte alltid. / den brukade de eftelevande vilja ha kvar som minne. Graven grävdes på lördag. Den lades för öst och väst. Fräl- saren väntades komma från öst. Självmördare begravdes på särskild plats i kyrkogårdens utkant. För 70 år sedan, när min morfar begravdes, så hade de granar vid gården. Jag mins det själv, fast jag inte var äldre. En gran på vardera farstudörren och så två granar vid närmaste port eller grind. Vid grän- sen till grannen ställdes en gran på vardera sidan vä- gen. Samtliga toppar voro brutna, så att de hang ned. Så strödde de hackat granris från farstun och ända fram till de två sista granarna. Det såddes ut ur en korg. Inga särskilda mönster, som jag kan minnas. Bärarna skottade igen graven, innan de gick in i kyr- kan. Jag mins, att de inte hade annat än träskovlar att skotta med. I mina morföräldrars tid och ännu senare bar de liken ända från Kölsviken och Kråkviken. De bröt vid- jor och tog om kistan, så trädde de en grov stör un- der vidjorna - mellan locket och vidjorna - och så hissades / stören upp på axlarna. Då kunde inte mer än två per- soner bära i sänder. Men flera bärare voro med, så att de byttes vid ofta. - 'Vijehänker om kistan'. - När de kom till Skackehaget till en stor sten där (se uppt. om den stenen), så bröts stören av och kastades. Det var van- ligt, att den stör varmed liket bars, bröts där. Av vad or- sak känner jag inte. På den tiden förekom inte mycket annat än bärning. Sällan att lik kördes. Och till en början togs inte vemhäst som helst till det - helst en gammal utlevad och slaktfärdig 'hudkamp'. Yngre hästar släppte man inte till. Ty det var skadligt för hästen, sades det. De ha helst velat ha svarta hästar. På hästen bands en näsduk vid varje selkrok. Den fästes i 'snippen', så att han hängde ned. Med 'svepningen' var just ingen skillnad på barn, kvin- nor och män. Endera hade de 'täcke' som skylde den döde helt eller ock skjorta, så att händerna och armar- na lågo synliga. Det var alltid brukligt, att man skulle se den döde innan locket sattes på kistan. Åtminstone ville / de närmaste göra det. Men de brukade och gå fram och göra ett smekande med handen över den döde. Till vad nytta känner jag inte. Det hänger i somliga ännu. Självspillingar togs ej genom porten utan bars över plan- ket el. inhägnaden.
Död och begravning
Träd restes vid begravningsgården och utmed vägen. (Illustration: stuga - väg - väg - landsväg) / En gammal sed är fortfarande att de som bo efter kyrkovägen lägga ut kvistar på vägen, när man skall färdas förbi med lik. Men endast om den döde varit en särskilt god vän eller släkting. Kvistar lägges utmed vägen så långt man tycker. (Se blad 1). Grankvist mot grankvist och sist en 'rosett' av grankvistar på vardera landsvägskanten. Samma anordning vid begravningsgården, men där sättes en gran med avbruten topp i varje 'rosett'.
Odens jakt.
De gamle talade så mycket på hundar, som skällde om natten. Och de voro inte på backen utan i luften. De gjorde något skällande då och då. Och så hörde de skott smälla här och var. De kallade denna jakten för 'all världens jagare'. 'All världens jagare ä ute å jager', sade de. Och de voro så noga med att tala om den jakten.
Djävulen
Där de spelade kort och hade supgille eller dans, där ville 'den onde' vara med. Då kom han som en stor svart och lurvig hund. Inte alla kunde se honom. Men om nå- gon gick ut på fönstret och tittade, så blev han var- se hunden. Det var mycket tal om förr i världen. Svarta ormar tyckte de heller inte om. Det bådade inte nå- got gott när man kom i möte med en sådan.
Djävulen
I Näs satt ett kortspelarlag en gång. Som de satt och spexade kom en stor, svart hund fram under bordet. När de fick se den, tog de till bönboken och de blevo omvända till Gud efter den dagen. En predikant mötte en stor svart hund på en skog här. Det var den onde, som var ute. Han brukade komma i den skepnaden för det mesta.
Vattenväsen
En gång hade de råkat släppa en 'vasskôlla' i Sol- sjön och den fann de sedan i Svallången. De gamle hade för sig att sjön 'krävde sina offer' var- je år. Sjön fordrade att få ett eller annat människo- liv varje år. Det hade de så starkt för sig. Och det är många som 'dukit under på Silen'.
Vattenväsen
'Necken' kom i en halv båt. Han brukade fiska ute på sjön. Huvudet på 'necken' var som en hästs hu- vud. När vi som barn badade i sjön, så tog vi först några små stenar och kastade ut i sjön, innan vi gick ned i vattnet, och så ropade vi: 'Neck, Neck vill du ha'. Då skulle inte Necken kunna ta oss. Så blev vi lär- da av de äldre. Om 'Necken' fick makt med en, så tog han en med på sjöbottnen.
Vattenväsen.
Ortens benämningar på manliga vattenväsen: 'Vassgôb- ben, Necken el. Näcken, fôrsgôbben el. strömgôbben. 'Fôrsgôbben' skulle vara en sådan där liten gubbe som de talade om att tomtgubben var. Men 'Necken' var stor som en människa fast han hade inte huvud som en människa. Det liknade ett hästhuvud med lång man. Näcken har funnits i sjön Silen och där har han nästan var- je år tagit hand om någon människa. Han skulle promt ha någon varje år. Det vet jag att gammalt folk talade på. Men om en hade stål med sig i fickan när en rod- de ut på sjön, så hade han ingen makt att ställa till olycka. 'Näckegubben' levde ensam. Det hördes inte till, att han hade något sällskap av något slag. Om de gav honom något i offer, så lärde han en att spela på fiol. Men han kunde inte lära bort den konsten annat än på / en torsdagskväll. Så den som ville lära sig spela av honom skulle gå i skymningen en torsdagskväll till en plats där det inte var någon bostad i närheten. Jag hörde allt att de talade mycket på 'Necken', men jag lade inte något på minnet av det. 'Fôrsgôbben' höll sig inte i sjön utan i bäckar och älvar. Vid gamla kvarn- och sågfall höll han till. Det fanns väl inte en gammal såg eller kvarn i bäckarna som var utan en fôrsgôbbe'. Ibland var han led emot mjölnaren och stop- pade kvarnen för honom. Men när han var god, så hjälp- te han till i kvarnen så gott han kunde. Om mjölnaren hade somnat, så blev han väckt i rättan tid, för då var gub- ben framme och knuffade på honom eller skrek namnet. Han skötte om kvarnen. Men höll man oväsen i kvarnen nattetid, så blev han förargad, och då kunde kvarnen stanna på fläc- ken. Det gick inte an att mala mellan kl. 11 o 1 på natten. Ortens benämning på kvinnliga vattenväsen: 'Sjöräa', 'sjöjung- frun'. Far hade sett henne. Hon hade rott i en halv båt över Silen. När hon försvann vid västkanten, så / blev det en storm, så vattnet blev krit vitt av skum. Hon var ond, när hon kom på det viset. Och det gick illa för den som råkade ut för henne då. Han tyckte att det var som en gammal kärring, som satt i båten. Men han kunde inte se riktigt, för hon seglade så fort. Andra vattenväsen: 'Källkusen', 'källråa'. De gamla bru- kade skrämma barnen för dessa, för att de skulle hålla sig från brunnar och dammar.
Vattenväsen
Sjöråa var inte sen att hjälpa, om det var en karl hon tyckte om. Man kunde få se henne ibland. Hon var på sjön i en halv båt. Men hon seglade så fort, så det var nätt och jämt att man fick se skymten av henne. Ville en ha gott fiskafänge, så skulle man be henne vackert att hon föste fisken dit man var och ville man ha vind i seglen, så fick man, bara man bad henne.
Skogsväsen
Far var ute för 'skogsråa' en gång. Han skulle gå hem från Kråkviken en kväll. Det blev sent, men det var inte så värst mörkt. Rätt som det var kom han av vägen. Han kom upp i en skog och elände, som han inte på villkor kunde känna igen. När klockan var tre på morgonen, lade han sig ned för att vila litet. Då fick han se en kvinna stå över sig. Hon var ett par gånger så lång som han. Han blev rädd och bad högt och rent att Gud skulle hjälpa honom. Då skrattade hon och försvann. Se'n kände han sig igen. Far hörde 'skogsrår' 'lilla'. Det var så vackert till en början men på slutet blev det så styggt. Det var som ett dôn - hô-ô-ô. Det var en gubbe, som aldrig fick vara tillfreds för 'skogs- råa'. När det blev kväll, så var han tvungen att gå till hen- ne. Han blev led på det till sist. Och så frågade han henne en gång, vad han skulle göra vid den tjur, / som inte ville hålla sig hemma om kvällarna. Vad kan jungfrun göra vid det, frågade han. 'Tisbast och villians- rot ('sesselrot' växer vid stenar) är bra för andra tjurars mot', sade hon. Nästa gång hon fick se honom, sade hon: 'Ha- de jag trott dig om det, skulle du inte ha kommit levande från mig'.
Skogsväsen
Det var en gång en tjärbrännar, som höll på att brän- na tjära. Så kom skogsråa till honom och gapade och frå- gade vad han hette. 'Dä ska du få veta', sade han. Ja' hetter 'Sjôl'. 'Vill du smake på denne go gröten kan du få' - å så gav han henne ur en slev. Då brände hon sig. Hon sprang sin väg å skrek: 'Sjôl brände mäj, Sjôl brände mäj'. Då skrek det från skogen: 'Ha du sjôl bränt däj, får du sjôl ha't.'
Skogsväsen
Ortens benämningar på skogsväsen: 'Skogsbusen'. Det skulle vara en stor stygg 'buse' i skogen. Barnen skrämdes för den. När de ville skrämma barnen från en plats, så sade de att 'busen' var där. Det skulle vara nå- got riktigt fult och ont väsen. Det dundrade och braka- de i skogen, när 'busen' kom. En gammal gubbe från Bön hade mött honom i skogen. Och han sade, att den 'busen' var så lång som två karlar och hade eld rött skägg och hår. Ortens benämningar på kvinnliga skogsväsen: 'Skog- råa; råa'. Den for omkring i skogen som ett 'torrt skinn'. Rätt som man såg henne på det ena stället så kunde hon i samma handvändning vara på ett annat. Hon kunde förvilla folk och förvända synen. Det kommer jag väl i håg så många gånger jag hörde de talade om / att 'skogråa' hade varit framme och 'förvänt synen' på dem, så att de inte kände igen var de voro. Det var en gubbe som var ute i skogen och jagade. Han hade ställt från sig bössan vid ett träd. När han kom att se åt trädet till, fick han se ett fruntimmer, som stod och strök på bössan med handen. Han för- stod att det var 'skogråa' och bad att han skulle få god tur till jakt, så lade han en fin knapp på bac- ken. Och det fanns inte djur än han fällde med bös- san efter den dagen. Om en nämnde Guds namn, så blev man kvitt henne.