Transkriberad uppteckning

Kattugglan bådade död när hon kom intill gården och skrek "tvätt vitt, tvätt vitt'. Kistan gjordes av en snickare. En gammal kyrkovaktare, Per i Kleva gjorde många kistor. Likaså Johannes i Sjörön. Snickaren kom till stället och gjorde kistan. Dagen efter som personen avlidit, skickades bud efter 'likkistmakarn'. Han tog mått av den döde och så gjorde han kistan nätt och jämt så stor han skulle vara. Kistan gjordes av fu- rubräder. Entumsbräder användes. Kistans olika delar spikades ihop. Hyvelsponen lades i kistan till bädd, så kunde de lägga litet långhalm i botten. Locket spikades på kistan. Det var nätt och jämt att den döde rymdes i kistan, så snöd tog man till den. Ingenting särskilt skickades med den döde. Möjligen fick vigselringen följa med, men det var inte alltid. / den brukade de eftelevande vilja ha kvar som minne. Graven grävdes på lördag. Den lades för öst och väst. Fräl- saren väntades komma från öst. Självmördare begravdes på särskild plats i kyrkogårdens utkant. För 70 år sedan, när min morfar begravdes, så hade de granar vid gården. Jag mins det själv, fast jag inte var äldre. En gran på vardera farstudörren och så två granar vid närmaste port eller grind. Vid grän- sen till grannen ställdes en gran på vardera sidan vä- gen. Samtliga toppar voro brutna, så att de hang ned. Så strödde de hackat granris från farstun och ända fram till de två sista granarna. Det såddes ut ur en korg. Inga särskilda mönster, som jag kan minnas. Bärarna skottade igen graven, innan de gick in i kyr- kan. Jag mins, att de inte hade annat än träskovlar att skotta med. I mina morföräldrars tid och ännu senare bar de liken ända från Kölsviken och Kråkviken. De bröt vid- jor och tog om kistan, så trädde de en grov stör un- der vidjorna - mellan locket och vidjorna - och så hissades / stören upp på axlarna. Då kunde inte mer än två per- soner bära i sänder. Men flera bärare voro med, så att de byttes vid ofta. - 'Vijehänker om kistan'. - När de kom till Skackehaget till en stor sten där (se uppt. om den stenen), så bröts stören av och kastades. Det var van- ligt, att den stör varmed liket bars, bröts där. Av vad or- sak känner jag inte. På den tiden förekom inte mycket annat än bärning. Sällan att lik kördes. Och till en början togs inte vemhäst som helst till det - helst en gammal utlevad och slaktfärdig 'hudkamp'. Yngre hästar släppte man inte till. Ty det var skadligt för hästen, sades det. De ha helst velat ha svarta hästar. På hästen bands en näsduk vid varje selkrok. Den fästes i 'snippen', så att han hängde ned. Med 'svepningen' var just ingen skillnad på barn, kvin- nor och män. Endera hade de 'täcke' som skylde den döde helt eller ock skjorta, så att händerna och armar- na lågo synliga. Det var alltid brukligt, att man skulle se den döde innan locket sattes på kistan. Åtminstone ville / de närmaste göra det. Men de brukade och gå fram och göra ett smekande med handen över den döde. Till vad nytta känner jag inte. Det hänger i somliga ännu. Självspillingar togs ej genom porten utan bars över plan- ket el. inhägnaden.