Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Ingar Fridh
Div. prat. Söka tjänst. En orättvis lärare. Söka tjänst. I skolan. En orättvis lärare. Första tjänsten. Läsa för prästen. Namnbyte. Binda fiskegarn. Prästen Collin och namnet Köno. Föräldrarna. Bödetös. Trelleborg. Barka garn. Rep. Div. prat. Torsk. Ålfiske. Sälja fisk. Plocka sillen ur garnen. Grönsaker. Mathållning. Vinterfiske. Spöke. Med. Skeppsbrutna spanjorer. Anekdoter. På Skåre. Strandningar. Drunkning. Segelrännan. Åska. Åska. Dans. Julkalas. Julottan. Kyrkan. "Smittens" ungdomar. Dans. Midsommar. Julkalas. "Smittens" ungdomar. Hus. Lotsar. Strandgods.
Kungar
En officer kom fram till Karl XII och talade om, att kungen hade mistat en knapp i rocken. "Då är detta den sista dagen jag lever", svarade kungen. Och sam- ma dag blev han skjuten. "Den knappen," sade han, "blir den kula som dödar mej." Det skulle inte gå att skjuta kungen med vanliga kulor. Men av den knappen blev det en kula. Och den kulan gick det att "skyte" kungen med. När kungen kom från slagfältet om kvällen, så tog han av sig stövlarna det första och tömde ur alla kulor som fallit i de stora stövlarna. Kulorna studsade på honom och föll i stöv- larna. Här på trakten har golk alltid helt och hållet haft för sig att det var en svensk som sköt / kungen. Det var t.o.m. de gamle som påstod att det var för långt håll från fästningen och till den plats kungen var, för att en kula skulle kunna dö- da honom. Kungen kom en gång från V. Ed och gick genom Nös- semark. Då röjde de en väg på samma gång. I Nykasebacken vilade han på en stubbe och där i närheten låg en sten, som han klev upp på hästen från. Den kallades för 'Karl XII:s sten'.
Kungar
De gamla här hade det pratet att det var en i hans egna led som sköt Karl XII. Di var leds- na och förhärdade på honom, för att di aldrig fick fred utan skulle ligga ute och slåss. I Nykasebacken (vid torpet Nykas) var det en stubbe mitt i vägen som var till minne efter Karl XII. Han skulle ha stigit upp på hästen från den stubben. Det var i gamla landsvägen till Ed. Stubben kallades för Karl XII:s stubbe. - Där fanns ingen väg utan det var kungens krigare som röj- de upp den första gången.
Hästslaktaren och hans arbete
Enligt orten språkbruk kallades hästslaktaren för puke. Han var varken finne eller lapp utan var från dessa trak- ter, där han också hade två bröder bosatta. Han hade inte eller var inte dräng åt bödeln. Han hade varit soldat. Han var inte stort hållen av folk. Di ville inte vara i lag med honom. Men det vara inte så far- ligt med denna sista puken som det varit med pukarna under fars tid, för då ville ingen män- niska ta emot honom eller ha med honom att göra. Då fick han äta ur en särskild tallrik, som inte användes mer. Denne puken, som jag minns litet av hette Hans Engdahl och bodde i Rävmarken. Han bodde / på ett torp, som hörde far min till - alltså ett torp under sten. Far lät timra upp en stuga åt ho- nom, som han fick bo i. Minns inte, att han var tillsatt av någon myn- dighet. När han skulle skjuta och flå hästen så ha- de han son sin till hjälp. Den högra sidan av hästen kalla en för rackarsi- da. Här är intet minne på, att hästen stötits ut för en brant. Far tala om, att puken slog ihjäl hästarna med en klubba. Han slog klubban i skallen på hästen. Se'n tappade han av blodet. Han stack en kniv i bröstet på hästen. Men jag minns också att far tala om, att han satte sig på hästryggen se- dan han hade ränt kniven i bringan på häs- ten. Se'n red han till dess hästen stupade. Redan när jag var barn så sköts hästarna. 1858 så sköt puken en häst åt far. Det var säkert / med de första hästarna som skötos här. När hästen skulle skjutas, så leddes han åt ut- markerna från gården. Far tala om, att de hade björnbåser, som di lockade in björnar i. I ett sådant bås lades en häst som åtel. I Bomarksfjället hade de ett sådant bås. Och det kom far ihåg att döda hästar lades i det båset. Men hästen flåddes, innan han lades ut på det viset. Den häst som sköts hemma 1858 fick puken ta. Han styckade den och tog med sig köttet, för han åt hästkött, som en annan äter potatis. Jämt hela hästen fick han av far, för far förmådde sig inte att äta hästkött någon gång i sitt liv. Eljest brukade de allt ta hästkött och koka åt svin och hundar. Hästistret togs tillvara, för det bra att smörja stövlarna med. Hästhudar skicka- des till garvaren, så gjorde han läder av den. Av det som var kring huvudet koka di lim av. Beteckning för kropp av död häst: hästskrôtt. / Beteckning för gammal, dålig häst, som bör avlivas: hud- kamp, kampkule. En tyckte mest, att en gammal utsliten häst var lika god som en själv. En ville inte lämna honom i andras händer, när han var utsliten, utan han skulle avlivas på gården och grävas ned, som det skedde i fars tid. En hade stort medlidande med honom. Och så hade han större förstånd än andra djur. En ville inte äta hästkött, för hästen var så tro- gen med en. Om hästen självdog, så tog puken huden av den och så grävdes kroppen ner. När farfar dog 1862, så lät far slakta en häst. Det var min farbror som sköt den. Men puken fick flå den. Det var en fet och grann häst. Den tog di vara på och kokade en del av köttet åt grisarna. Samma år sköt farbror en häst hos sig. Far tog med sig kött av den hästen hem till oss. Mor kokade köttet och stekte det i flått i pan- nan. / Så fick vi yngre äta. Men inte en bit mellan tänderna på mor och far. Det var de yngre som fick smaken på det. Och se'n blev det allmän- nare och allmännare att di åt hästkött. Det var i Grötisbol som den hästen slaktades. Det var bara de allra finaste bitarna som kokades åt folk, det andra kokades åt svinen. 1883 sköt jag en häst, som min far ägde. Och vid den tiden var det inte skamligt för någon att skjuta eller flå en häst. Och det fanns ingen särskild puke vid den tiden här i trakten. Det var inte annat än att en fick ta till med det själv. Och 1883 var det många som ville ha en köttbit med, när en slaktade en häst. Det de- lades ut till dem som ville ha. Men gamla ville aldrig äta hästkött. - 'Nôhôr fek slaktebeter.' Hans (puken) var inte i lag med folk. Han satt mest hemma, när han inte flådde hästar. - Sonen sköt och fadern flådde hästarna. Puken var ovanligt galen efter kött. Hästkött åt han / så mycket han fick. Men han åt lika gärna hund- kött. En gång sköt han en stor bicka, flådde hen- ne kokade och stekte köttet och åt upp det. Hans hade varit med i krig mot danskar och ryssar. Han hörde så litet. Han var inhyses på torpet. Han bröt vallar och var fiskare. Han fiskade med spö och mjärdar. Stället han bod- de på kallades Drivekasa. Bredvid ett tjärn som hette Drivetjärnet. På Pukudden i Näs har det bott puke. Men det är så länge sedan, så det minns jag inget om.
Hästslaktaren och hans arbete
Far tala om, att di hade en, som di kalla för puken. Han skulle slakta hästarna och slå ihjäl hundar och katter och ta skinnet av dem. I min tid minns jag ingen puke. Puken bodde i trak- ten, men var vet jag inte, för det är så länge se'n. Det var ingen främling. Puken var föraktad av var man, så att när han hade varit inne och ätit på ett ställe så brän- de de upp matskålen som han ätit ur. Ingen ville vara i lag med honom. Han var föraktad som en bödel. Och lika rädd skulle de vara för ho- nom som för en bödel. Yrket ansågs som ett skamyrke. Allmänheten skulle inte befatta sig med häst- slakt. Det var puken eler hästeslaktaren som / skulle göra det. Det var inte säkert än att puken kunde trolla. Han hade inte goda ögon, sa di. Om han skulle ha någon till hjälp, så fick han ta tattare eller sådant löst folk till hjälp, för det var ingen enda hederlig människa som ville ta ett handtag åt honom, när han slaktade en häst. Puken slog ihäl hästen med en yxa eller en trä- klubba. Se'n stack han honom i bröstet, för att blodet skulle rinna ur hästen. När hästen skul- le skjutas, så band en ett skynke för ögonen på honom. Omkring 80-talet började man skjuta hästarna, för i min barndom kommer jag inte ihåg, att häs- tar skötos. Då, när en häst skulle skjutas, an- litades en person, som en visste var säker att skjuta rätt. Soldater brukade kunna hålla rätt, och dessa var heller inte rädda för något. När hästen skulle avlivas, så leddes han / bort till en utkant av gården. Hästens ägare följ- de inte med. Hästslaktaren fick ta hästen i stallet och leda bort honom. För många kändes så- dant som när en människa leddes till stup- stocken. När huden tagits av så vältades hästen i en grop, och så fylldes gropen med jord. Beteckning för kropp av död häst: hästskrôtt, kamp- skrôtt. Beteckning för gammal, dålig häst, som bör avlivas: kampkule. Hästen var ett förnämligare djur än andra. Han såg bättre, hörde bättre och hade bättre förstånd. Ibland sa en, att han hade bättre förstånd än männi- skan. Om en var efter vägen och körde, och det var något mitt ivägen som inte var bra, så vek hästen undan för det. Hästen såg det som var osynligt för en annan, t.ex. tomtgub- bar. När han såg sådant, så snarkade han och blev orolig. När Gud skapade hästen, så skulle den Onde / få skapa ögonen. Han satte ögonen på hästens ben. De vårtliknande utväxter som finns på hästens ben kallas för ögon. En ville inte äta hästkött för att hästen skulle vara ett hedniskt djur. Så smakade det illa av hästkött. Det var segt och tranigt. Inte var det heller mycket att ta vara på, för när hästen skulle slaktas, var det inte stort mer än benen kvar. Det är inte mer än 20-30 år sedan folk här bör- jade äta hästkött mera allmänt. Någon enda smakade väl på det så där på 80-talet. Eljest kokades det till svin och hundar. Fram mot 1700-talet började de sälja hästar till slakt. Men det ville inte bli så allmänt. Di slog hellre ihjäl dem, för då visste de att han var borta. När hästen såldes, så skulle en ha en hästfot tillbaka, för att en skulle vara säker på, att hästen var slaktad. En död kattkropp skulle en ovillkorligen gräva ned / Om en sådan kom under husen så dog kreaturen. Och inte ville en att han skulle komma i vatten, för en var rädd att fisken skulle sky från sjön. Det var en som hette Engdal som brukade kom- ma och kastrera hästarna. Eljest fanns det ock- så tattare som for omkr. och kastrerade.
Slåtter, skörd
Om sista neken blev liten så blev det dåligt skördeår nästa år. Mor gömde så, att hon skulle få en gôrstor nek, den sista. Hon band den så stor. Den fick följa med den andra säden. Kallades för löckenek. Det var för kommande skörd. De sista äpplena skulle falla ned själva. De fick en inte ta ned. Ladan fick en inte sopa tom. Det skulle gär- na vara något kvar på botten. Så var det också i sädesbingarna. Far ville inte ha tomt i dem.
Jakt
Det var en som var ute och sköt på orrar en söndag. Han fick se en svärm som satt i ett träd. Han sköt i skocken, men inte en enda en föll. Han sköt skott efter skott, men de spelade lika bra. Så gick han alldeles under trädet, men det var lika illa. Det blev fullt med fagellekar över allt. Det var trollkäringar och skogsrå som ställde till med sådant. Skogråa var farlig med sådant. Särskilt farlig var hon med jägarna på Ankersfjället, för där huserade hon över allt. Jägare kom vilse där och ibland fick de se farligt stora fågelle- kar, som di fick skjuta bort allt krutet på, och di spela lika friskt.
Lucia
Den som låg längst om lussemorgonen fick he- ta lussegris hela året om. Alla grisar skulle vara slaktade före lusse. Julstöket började med lusse. Stekt fläsk, ost smörgås och 'lussebullar' skul- le en förtära om lussemorgon. Det skulle vara en försmak till julen. Ingen lussebrud uppträdde här förrän någon gång efter 1900. När hon kom, bjöd hon på lussekaffe och 'lussebullar'.
Fastlagen och påsk
Namn på dagarna i fastlagsveckan: fläske- måndag, kôrvetisdag, stomponsdag, asketorsdag, tvättefrädan, sköljelördan. Namn på dagarna i påskveckan: Fläskemåndag kôrvetisdag, stomponsdag el. dommelonsdag, skär- torsdag, långfredag och påskelördag.
Gregoriusdagen
Gregoriusdagen skulle en springa barfoten på isen. Den var svarast (bäst) som kunde springa rätt över Rörviken och tillbaka. Det hade far min gjort. Det var den 13 mars på morgonen som en skulle ta denna språngmarsch. Det skulle vara för hälsan, för att en skulle hålla sig frisk. Om den 13 mars sade en: Gregorii tid, dag och natt lika vid.
Vattenväsen
Näcken. Ortens benämning på detta väsen: neck. Det var inte bra att bada förrän en hade kört bort näcken. Om en kom ut för honom, när en badade, så blev en sjuk. En blev kramad. Mor skrämde oss för näcken. Vi fick inte bada för ofta i Rörviken, för till sist kunde han ta oss. Innan en gick i vattnet och badade, så korsade en sig för bröstet. Se'n kastade man en pinne, en sten el. dyl. ut i vattnet. Näcken spela fint. Han hade en fiol att spe- la på. Det var många som hade hört honom spe- la utåt Rörviken om kvällarna. Det var många av de gamla här i socknen som spelade fiol. Och om någon överdängare trodde en allt att han hade / lärt sig spela av näcken. En hade den tron. När di gamle tala om hur näcken såg ut, så sa di att det var som en 'vam' ute på vatt- net. Sjöjungfrun. En gubbe hade sett henne många gånger vid Rörvi- ken. Hon satt på en silverbricka och solade sig. Hon var så fin och vacker. Håret hängde ner på ryggen. Hon såg ut som ett annat fruntim- mer, men det fanns inget riktigt fruntimmer som var så vackert som hon. När hon visade sig, blev det storm efter.
Bortbytingen
Bortbytingen kallades för byting el. bortbyting. Båda orden lika vanliga. Bergjättar, troll, sjörå och skogsrå fick fatt i små ungar och bytte dem till sig. Att det var en bortbyting kunde en se, för han var inte lik folk. Det fanns två sådana i Snickerud och en i Rävmarken, som jag minns. Den i Rävmarken levde inte så länge, men de i Snickerud levde tills de var en tret- tio år. Dessa båda var bedrövligt stygga. Ingen av dem kunde gå. Den ene av dem satt i en soffa och den andre kröp över golvet. Den ha- de de tjudrad, för att han inte skulle krypa ut. Ingen av dem kunde tala. Di hade bara konstiga läten.
Gasten (myling)
Far och farfar skulle gå över en bro. Det var en bro, som folk var rädda för att gå över om nat- ten, för di sa att en inte skulle orka komma över den utan att en fick stanna på den tills att so- len gick upp. Det skulle vara en gast där. Det var ett fruntimmer som skulle ha dränkt barnet sitt under bron. Det var mitt i natten de skul- le gå över. Farfar var aldrig rädd, så han gick först. När di kom mitt på bron, så var det som att di skulle ha kastat en säck i vatt- net, så skrek det och jämrade sig - hä - ä- -ä.ä. Men när de kom på andra sidan bron, så blev det tyst.