Transkriberad uppteckning

Enligt orten språkbruk kallades hästslaktaren för puke. Han var varken finne eller lapp utan var från dessa trak- ter, där han också hade två bröder bosatta. Han hade inte eller var inte dräng åt bödeln. Han hade varit soldat. Han var inte stort hållen av folk. Di ville inte vara i lag med honom. Men det vara inte så far- ligt med denna sista puken som det varit med pukarna under fars tid, för då ville ingen män- niska ta emot honom eller ha med honom att göra. Då fick han äta ur en särskild tallrik, som inte användes mer. Denne puken, som jag minns litet av hette Hans Engdahl och bodde i Rävmarken. Han bodde / på ett torp, som hörde far min till - alltså ett torp under sten. Far lät timra upp en stuga åt ho- nom, som han fick bo i. Minns inte, att han var tillsatt av någon myn- dighet. När han skulle skjuta och flå hästen så ha- de han son sin till hjälp. Den högra sidan av hästen kalla en för rackarsi- da. Här är intet minne på, att hästen stötits ut för en brant. Far tala om, att puken slog ihjäl hästarna med en klubba. Han slog klubban i skallen på hästen. Se'n tappade han av blodet. Han stack en kniv i bröstet på hästen. Men jag minns också att far tala om, att han satte sig på hästryggen se- dan han hade ränt kniven i bringan på häs- ten. Se'n red han till dess hästen stupade. Redan när jag var barn så sköts hästarna. 1858 så sköt puken en häst åt far. Det var säkert / med de första hästarna som skötos här. När hästen skulle skjutas, så leddes han åt ut- markerna från gården. Far tala om, att de hade björnbåser, som di lockade in björnar i. I ett sådant bås lades en häst som åtel. I Bomarksfjället hade de ett sådant bås. Och det kom far ihåg att döda hästar lades i det båset. Men hästen flåddes, innan han lades ut på det viset. Den häst som sköts hemma 1858 fick puken ta. Han styckade den och tog med sig köttet, för han åt hästkött, som en annan äter potatis. Jämt hela hästen fick han av far, för far förmådde sig inte att äta hästkött någon gång i sitt liv. Eljest brukade de allt ta hästkött och koka åt svin och hundar. Hästistret togs tillvara, för det bra att smörja stövlarna med. Hästhudar skicka- des till garvaren, så gjorde han läder av den. Av det som var kring huvudet koka di lim av. Beteckning för kropp av död häst: hästskrôtt. / Beteckning för gammal, dålig häst, som bör avlivas: hud- kamp, kampkule. En tyckte mest, att en gammal utsliten häst var lika god som en själv. En ville inte lämna honom i andras händer, när han var utsliten, utan han skulle avlivas på gården och grävas ned, som det skedde i fars tid. En hade stort medlidande med honom. Och så hade han större förstånd än andra djur. En ville inte äta hästkött, för hästen var så tro- gen med en. Om hästen självdog, så tog puken huden av den och så grävdes kroppen ner. När farfar dog 1862, så lät far slakta en häst. Det var min farbror som sköt den. Men puken fick flå den. Det var en fet och grann häst. Den tog di vara på och kokade en del av köttet åt grisarna. Samma år sköt farbror en häst hos sig. Far tog med sig kött av den hästen hem till oss. Mor kokade köttet och stekte det i flått i pan- nan. / Så fick vi yngre äta. Men inte en bit mellan tänderna på mor och far. Det var de yngre som fick smaken på det. Och se'n blev det allmän- nare och allmännare att di åt hästkött. Det var i Grötisbol som den hästen slaktades. Det var bara de allra finaste bitarna som kokades åt folk, det andra kokades åt svinen. 1883 sköt jag en häst, som min far ägde. Och vid den tiden var det inte skamligt för någon att skjuta eller flå en häst. Och det fanns ingen särskild puke vid den tiden här i trakten. Det var inte annat än att en fick ta till med det själv. Och 1883 var det många som ville ha en köttbit med, när en slaktade en häst. Det de- lades ut till dem som ville ha. Men gamla ville aldrig äta hästkött. - 'Nôhôr fek slaktebeter.' Hans (puken) var inte i lag med folk. Han satt mest hemma, när han inte flådde hästar. - Sonen sköt och fadern flådde hästarna. Puken var ovanligt galen efter kött. Hästkött åt han / så mycket han fick. Men han åt lika gärna hund- kött. En gång sköt han en stor bicka, flådde hen- ne kokade och stekte köttet och åt upp det. Hans hade varit med i krig mot danskar och ryssar. Han hörde så litet. Han var inhyses på torpet. Han bröt vallar och var fiskare. Han fiskade med spö och mjärdar. Stället han bod- de på kallades Drivekasa. Bredvid ett tjärn som hette Drivetjärnet. På Pukudden i Näs har det bott puke. Men det är så länge sedan, så det minns jag inget om.