Transkriberad uppteckning

Far tala om, att di hade en, som di kalla för puken. Han skulle slakta hästarna och slå ihjäl hundar och katter och ta skinnet av dem. I min tid minns jag ingen puke. Puken bodde i trak- ten, men var vet jag inte, för det är så länge se'n. Det var ingen främling. Puken var föraktad av var man, så att när han hade varit inne och ätit på ett ställe så brän- de de upp matskålen som han ätit ur. Ingen ville vara i lag med honom. Han var föraktad som en bödel. Och lika rädd skulle de vara för ho- nom som för en bödel. Yrket ansågs som ett skamyrke. Allmänheten skulle inte befatta sig med häst- slakt. Det var puken eler hästeslaktaren som / skulle göra det. Det var inte säkert än att puken kunde trolla. Han hade inte goda ögon, sa di. Om han skulle ha någon till hjälp, så fick han ta tattare eller sådant löst folk till hjälp, för det var ingen enda hederlig människa som ville ta ett handtag åt honom, när han slaktade en häst. Puken slog ihäl hästen med en yxa eller en trä- klubba. Se'n stack han honom i bröstet, för att blodet skulle rinna ur hästen. När hästen skul- le skjutas, så band en ett skynke för ögonen på honom. Omkring 80-talet började man skjuta hästarna, för i min barndom kommer jag inte ihåg, att häs- tar skötos. Då, när en häst skulle skjutas, an- litades en person, som en visste var säker att skjuta rätt. Soldater brukade kunna hålla rätt, och dessa var heller inte rädda för något. När hästen skulle avlivas, så leddes han / bort till en utkant av gården. Hästens ägare följ- de inte med. Hästslaktaren fick ta hästen i stallet och leda bort honom. För många kändes så- dant som när en människa leddes till stup- stocken. När huden tagits av så vältades hästen i en grop, och så fylldes gropen med jord. Beteckning för kropp av död häst: hästskrôtt, kamp- skrôtt. Beteckning för gammal, dålig häst, som bör avlivas: kampkule. Hästen var ett förnämligare djur än andra. Han såg bättre, hörde bättre och hade bättre förstånd. Ibland sa en, att han hade bättre förstånd än männi- skan. Om en var efter vägen och körde, och det var något mitt ivägen som inte var bra, så vek hästen undan för det. Hästen såg det som var osynligt för en annan, t.ex. tomtgub- bar. När han såg sådant, så snarkade han och blev orolig. När Gud skapade hästen, så skulle den Onde / få skapa ögonen. Han satte ögonen på hästens ben. De vårtliknande utväxter som finns på hästens ben kallas för ögon. En ville inte äta hästkött för att hästen skulle vara ett hedniskt djur. Så smakade det illa av hästkött. Det var segt och tranigt. Inte var det heller mycket att ta vara på, för när hästen skulle slaktas, var det inte stort mer än benen kvar. Det är inte mer än 20-30 år sedan folk här bör- jade äta hästkött mera allmänt. Någon enda smakade väl på det så där på 80-talet. Eljest kokades det till svin och hundar. Fram mot 1700-talet började de sälja hästar till slakt. Men det ville inte bli så allmänt. Di slog hellre ihjäl dem, för då visste de att han var borta. När hästen såldes, så skulle en ha en hästfot tillbaka, för att en skulle vara säker på, att hästen var slaktad. En död kattkropp skulle en ovillkorligen gräva ned / Om en sådan kom under husen så dog kreaturen. Och inte ville en att han skulle komma i vatten, för en var rädd att fisken skulle sky från sjön. Det var en som hette Engdal som brukade kom- ma och kastrera hästarna. Eljest fanns det ock- så tattare som for omkr. och kastrerade.