Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Påsk
Om påsk skulle man ha "skärer" inhugg- na i trösklarna för ladugård och fähus, så att inte påskkäringarna skulle rå med att kom- ma in. Det var sådana där skäror som man tog löv med. Så snart påsken var över, tog man bort dem. Tjärkors ströks på lagårsdörren. Somliga sköt genom ladugårderna.
Påsk.
Påskafton skulle man noga se till att inte rakan låg utför väggarna. Den skulle gömmas väl undan så att inte någon påskkäring fick tag i den. Dessa var nämligen ute och for påsknatten. Kaffekitteln hade de med sig och de tutade i sitt horn. Lösen för att kunna flyga var: "Hör upp och hör an och till Häcklefjäll fram!" När de mumlat detta bar det iväg med dem. Pojkarna brukade gå på besök påskdagen. De passade härvid på att gömma kaffekitteln. Därefter bad de flickor- na sätta på kaffe. När de så inte kunde finna den retades de: "Jasså du har vart till Blåkullen!" - Man sprang förr allmänt kring med påskebrev. De kastades utanför väggarna. Utanpå dem kunde exempel- vis stå: Till häxor och trollpackan Anna Olson, Stene. Inuti stod en uppmaning att möta på Blåkulla / vid en viss tidpunkt. Det hela var ett skämt. Det var ett talesätt att den som varit elak under året måste fara dit påsknatten. Då skulle gamle Erik leka med dem. Påskeldar tändes än på vilka kullar som helst. Man samlar högen av ris och mossa på ett stenrös samt slåtter tunnan i mitten. Påle användes ej. Enligt uppgift av sagesman från annan del av socknen uppges att tjärtunnan sättes på en 2-3 cm hög påle för att synas på långt håll. Detta är fallet vid kusten och på öarna. Sagesman: Amalia Karlson, Bojar Strömstad 1850
Påsk
I A-s barndom hade man fåren ute vid påsktiden om endast snön var borta. Barnen som vallade gjorde sig då påskehus av ener. Dessa hade en riktig takresning. Man satte in bord och kalasade där inne på kaffe och ägg. Var inte vädret blitt nog kom ungdomen samman på någon loge och festade. - När kalaset var slut tände de sin påskefyr på någon kulle. Eldningen sker i Skee på påskdagen. Oftast har man inte tillgång på någon tjär- tunna utan eldar ris och kvistar. - Påskehusen har inte förekommit på länge.
Påsk
Regn eller nederbörd på Långfreda skall många fattimans barn gråta efter brö.
Påsk
Sopa, raka, smörjehorn giver jag dig till resedon. Far fort min vän, kom snart igen. Akta dej så du inte faller utför Blåkullsberget Så sa di förr när påskekäringa for iväg. De va e på Mastran där ja tjänte som talte om de. (1903)
Påsk
Påskveckans dagar var: Palme sönda. Svarte månda. Vide tisda. Aske onsda. Skäre torsda: då skulle påskkäringera te Blåkull. De ä inte så värst många år sen de va en gobbe här oppe, som sa att han sett sin grannkvinna flyga till Blåkull. "Ja så´na så tudeli, så", sa han. Far berätta, å han va då inte den som ljög, att de hade en väv stående opp på loftet, å en skärtorsdagskväll slog det i den väven tre gånger i rad, å ingen var där oppe. Långe freda: då fick en inte vara ute på något nöje. En fick inte gå någon stans, utom till kyrkan förståss. Men / de skulle göra något riktigt hårt arbete, så de skulle på- minna sej Frälsarens lidande. Då var det de som sa, att det värsta arbete de kunde ta sej till, var till att ta ut kalve- tallar med en trägrep. Se, att försöka ta ut kalvegödsel på det viset, det var ett "lidande". Påske lorda: Då kom påskkäringerna hem, Då sköt di med pikstol å annat di hade. Å så tände de eldar här å var, men inte så många som vid midsommar, för då var det på var kulle.
Påsk
På påskafton åt man risgröt, på påskdagen påskäggen. Dessa voro omålade, Någon "lek" med äggen förekom inte, I mina föräldrars tid fick under Dommel-vecka (Svarte måndag, vite tisdag, aske onsdag, skär- torsdag, långfredag, påske-lördag) inget gå runt.
Påsk
Varje påskafton skulle vi ha påskagröt. Det var ris- grynsgröt. I det skulle vi ha bitar av fläsket, det bästa vi hade. Vi åt aldrig ägg på påskafton, som de gör här nu på St. Kornö. Här på Kornö ha de också påskbrudar och påskjakter, men det hade aldrig vi. Vi åt ägg på andag påsk. Och inte gick barnen och tiggde ägg heller. På långfredag skulle barnen vara så snälla att de inte behövde få stryk. För om man fick stryk då, skulle man få det hela året runt. Den dagen var vi riktigt änglar. - Dymmelveckans dagar kallade vi: Svarte måndag, vite tis- dag, askeonsdag, skäretorsdag, långfredag, påsklördag.
Påsk
Skärtorsdag for trollpackorna till Blåkulla. Man korsade då alla dörrar till ladugård och stall med krita. Långfredagsris har förekommit i socknen. Påskdagens mor- gon åts ägg.
påsk
Den första som kom påskdagsmorgon trodde de inte var någon bra människa. Då tog de äggvattnet och slog över den. Det skulle vara det att de inte skulle kunna komma och göra något ont sen.
Påsk
I fastan fick man inte ställe till dans eller spela under bar himmel. "Långfredags ris", någon som gick och lyfte på täcket och piskade de andra. Påskkäringarna gåvo sig iväg skärtorsdag och kom- mo igen påskdagen på morgonen. Man korsade på dörrarna dagarna före påsk, senast påsklördag. Påskäggen åts påskdagens morgon. Påskeldar är ett mycket nytt bruk. Solen dansade påskdagens morgon av glädje över kristi uppståndelse. Då skulle folk upp tidigt på något berg och se på solen, fick de tittat in i den en stund, så dansade den verkligen.
Med anledning av eder utsatta pristävlan i Handels...
Med anledning av eder utsatta pristävlan i Handelstidningens Veckoblad vill jag underrätta om några fornminnesplatser i Klövedals socken på Tjörn Bohuslän. På gården Pilandas ägor ligger sk Dommarringar omkring ett 20 tals stenar resta. Längre Norr över på gården Basteröds ägor hällristningar ett 10 tal båtar. Vid Kyrkesunds fiskläge där det säges att Sankt Olof en gång i tiden skulle segla igenom där och skar itu Bergen så att den smala segelleden som nu finnes uppstod, och då restes upp stenar på berget ovanför vilka benämnes Sankt Olofs valar, och nedan för berget ligger en dal vilken i urminnes tider har varit plats för sk Majstång och vid Sankt Olofs valar Påskeldar och Midsommarseldar. På ett berg i Viks Ödegärde ägor finnes en stor stenrös vilket säges skall vara en gravkammare under vilket benämnes Backe rös, längre ut på samma gårds ägor finnes en liknande vilken benämnes Viks rös. På Långekärs ägor finnes och en liknande vilken benämnes Gröt rös. På gården Böö ägor finnes ett stort / hål i sk Buråsberget vilket benämnes Burås Kyrka säges gå ovanligt långt in i berget uppe på bergets topp har också alltid varit plats för eldar om Midsommar och Påsk. På gården Vik finnes ett litet vattentjärn som ligger vid foten av ett berg med stora stenblock omkring varom det säges att en man en gång i tiden skulle mäta eller loda djupet och då ropades det från djupet (mäter du mina väggar mäter jag ditt tak) det tjärnet säges vara bottenlöst. Långekärr Hoga den 10/3 1922 John Jansson
Påskeldar.
Vid påsken, eller när- mare bestämt på påskafton, var det alltid brukligt att man tände "påskefy- rar". Dessa tände man alltid uppe på några höga berg, dock ej vilka berg som helst, utan det fanns en del bestämda, där man brukade att "fyra" vartenda år. När man gjorde i ord- ning en sådan "fyr" lade man antingen en stor hög av ljung, halm e. d. direkt på berget, eller också hade man en tjärtunna, som man satte på en stång så att den kom en bra bit ifrån berget, och sedan satte man stättor emot stången, som tunnan / var på så att den ej skulle fallla ner. Det hela såg då nästan ungefär- ligen ut så här: (skiss). Denna ställning gingo pojkarna vanligen ihop och riggade upp på eftermiddagen på påskafton. Om man hade fått köpa tjärtunnan så betalade man denna gemensamt. Ävenså ansåg man att de pojkar, som skulle vara med vid "fyren" borde hjälpa till med att forsla tjärtunnan upp på ber- get eller vara med när denna upp- sattes. Fram emot kvällen började ung- domen, såväl flickor som pojkar, att samlas vid fyren. Då det blivit mörkt skulle man tända denna. Var det en tjärtunna, som man hade, så reste man en stege upp till denna, och se- dan gick en av pojkarna upp med / ett bloss, och tände eld i den. Man satte även ibland upp mer än en tjärtun- na, ty man ville ju gärna att elden skulle bli så stor och präktig som möjligt. Att ha den största elden i den trakten var ansett för en rätt stor ära. Under det att elden brann hurrade och skrålade man så mycket man orkade för att skrämma bort häxorna, och för samma ändamål sköt man också med pistoler eller gevär. Man trodde nämligen att häxor- na den kvällen foro till Blåkulla, och under färden dit kunde de i- bland ställa till mycket ont för andra människor. Men genom påskeldarna och det oväsen som man höll runt dessa trodde man att man skrämde dem en smula / så att de ej kunde få fullbordat alla sina onda anslag. Efter det elden hade brun- nit ner gick man till någon loge där man erhållit löfte om att få dansa. Det skulle man nämligen göra varenda påskafton. Man fick dock aldrig hålla på att dansa längre än till klockan tolv på natten, utan då kom alltid den, som ägde logen och befallde dem att sluta. Att dansa in på påsk- dagen ansågs nämligen vara lovgivet.