Transkriberad uppteckning

Påskafton skulle man noga se till att inte rakan låg utför väggarna. Den skulle gömmas väl undan så att inte någon påskkäring fick tag i den. Dessa var nämligen ute och for påsknatten. Kaffekitteln hade de med sig och de tutade i sitt horn. Lösen för att kunna flyga var: "Hör upp och hör an och till Häcklefjäll fram!" När de mumlat detta bar det iväg med dem. Pojkarna brukade gå på besök påskdagen. De passade härvid på att gömma kaffekitteln. Därefter bad de flickor- na sätta på kaffe. När de så inte kunde finna den retades de: "Jasså du har vart till Blåkullen!" - Man sprang förr allmänt kring med påskebrev. De kastades utanför väggarna. Utanpå dem kunde exempel- vis stå: Till häxor och trollpackan Anna Olson, Stene. Inuti stod en uppmaning att möta på Blåkulla / vid en viss tidpunkt. Det hela var ett skämt. Det var ett talesätt att den som varit elak under året måste fara dit påsknatten. Då skulle gamle Erik leka med dem. Påskeldar tändes än på vilka kullar som helst. Man samlar högen av ris och mossa på ett stenrös samt slåtter tunnan i mitten. Påle användes ej. Enligt uppgift av sagesman från annan del av socknen uppges att tjärtunnan sättes på en 2-3 cm hög påle för att synas på långt håll. Detta är fallet vid kusten och på öarna. Sagesman: Amalia Karlson, Bojar Strömstad 1850