Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Jul.
Om de gick avigt runt huset tre gånger jula natt och de inte såg alla vid bordet, så dog den, som fattades, under året. Och jula natt var allt vatten i åns och källor förvandlad till vin. Och jula da fick de inte sopa, för då sopade de ut jula. De so- pade ut välsignelsen för hela året.
Spökeri. "Sju spikar i mitt huvud."
En bonde från Bokenäs hade vid flera tillfällen mött en kvinna på vägen, som varje gång hon gick förbi honom yttrat "Sju spikar i mitt huvud!" Han trodde han såg syner, då han visste att kvinnan, en bondhustru, varit död i flera månader. Hon hade som änka ägt en större gård, som hen- nes sju söner hjälpte henne att bruka. Då synen emeller- tid gång på gång återkom, beslöt bonden att tala med prästen. Prästen rådde bonden att nästa gång han mötte kvinnan så skulle han fråga henne vad hon ville, ty nu förstod prästen att det var kvinnans ande som ej kun- de få frid. Bonden gjorde så, men kvinnan blott svarade "Sju spikar i mitt huvud." Nu beslöt prästen och bon- den att man skulle vända sig till länsman, då man förstod att allt ej stod rätt till. Liket grävdes upp och i / kvinnans huvud fann man sju spikar inslagna. Söner- na blevo nu häktade och de erkände att det varit de, som tagit död på modern för att fortare komma över gården. De hade slagit varsin spik i moderns huvud för att alla bli lika skyldiga och därför ej behöva fruk- ta att någon av dem skulle förråda den andra. När brottet väl var uppdagat visade sig kvinnan ej mer. Händelsen skulle ha ägt rum i mitten av 1800-talet.
Häxor och trollkarlar
En gång kom en bonde på en käring som stod vid en bäck och kärnade i bäcken. Hon tog på så sätt smöret från grannarna till sig. Bonden vågade ingenting säga åt käringen då han var rädd, att råka illa ut för henne. Det var nämligen ej från honom hon tog smöret.
Läkekonst. Mot liktornar.
Jag var väl 7-8 år och hade så förälskat mig i ett par träskor att jag gick i dem långt efter det att de blivit alldeles för små åt mig. Följden blev en hel del liktornar på fötterna. Till slut kun- de jag knappt gå. Mina föräldrar beslöt att bota mig. En av grannarna Anders Berntsa hade dött. Han var torpare intill mitt hem Bjällansås. Vi gick alltså till torpet där An- ders stod lik. Nu skulle jag ta liket i handen och säga: "Snälla Anders Berntsa ta mina liktornar med!" Hur man än uppmanade mig kunde jag ej förmå mig att ta Anders i handen. Till slut fick jag gå hem. Och på kväl- / len innan jag lade mig skulle jag framsäga samma bön till Anders. Man trodde att det nog skulle kunna hjälpa om jag också ej tog honom i handen. Jag gjorde som man bad mig och knäppte händerna och bad att Anders Berntsa skulle ta med sig mi- na liktornar. Hur det nu var så nog för- svann mina liktornar. Om det var An- ders som tog dem med sig eller de nya trä- skorna som jag fick, som förbättrade mina fötter vet jag ej, men bort gick dom.
Svartkonst
En gång kom till vårt hem en käring och ville ha smör. De sade att hon var av finnsläkt. Vi hade dåligt med smör då, så hon kunde ej få nå- got. Dagen efter skulle mor kärna, men själv ha- de hon brått med annat arbete, så jag, som ej hade annat för mig än lek, kunde gärna sätta mig och kärna. Det blev inget smör hur jag kärnade. Så kom pigan och skulle försöka, men det gick ej bättre för henne. Likaså för mor. Far han me- nade att det hade vi käringen att tacka för. Det gick flera månader och hur vi försökte så inte fick vi något smör. Vi fick byta till oss under hela tiden. En dag kommer käringen åter in och begär smör. Det fick hon. Innan / hon gick frågade mor: "Hör du Britta, varför gjorde du så där med vårt smör?" Käringen blin- kade med ögonen och svarade: "Varför gav du mig ej något smör den gången?" Sedan den dagen kunde vi åter kärna.
Frimurare.
Hemma i Bokenäs hade vi en gammal skräddare som ofta brukade tala om det rysliga Göteborg. I sina yng- re år, medan han ännu var gesäll, hade han och hans fästmö rest in till den stora staden. Han hade haft några uträttningar, så han och fästmön skulle träf- fas på ett bestämt klockslag vid Gustaf Adolfs torg. När han kom dit fanns emellertid ingen fästmö där. Hur han gick omkring och frågade efter henne så var det någon till slut som hyste misstankar att Frimurarna möjligen tagit henne. Han beslöt gå till dem. Han fick gå genom den ena porten efter den andra. När han gått genom sju portar kom han till slut in i en stor sal och här satt alla Frimurar- na samlade. På en stor slaktbänk hade de hans fästmö alldeles naken, men de hade ej hunnit / sticka kniven i henne ännu. Han rusade fram och fick tag i henne och lyckades komma ut med henne genom alla portarna och ut i staden. Det var mitt på ljusa dagen, så folk gapade efter honom och hans nakna fästmö. På Drottning- torget förbarmade sig en kvinna över dem och lå- nade fästmön litet kläder. Men nog hade Frimurarna hunnit fördärva henne, ty efter den dagen ville hon ej veta av skräddaren. För alla rikedomar i världen ville han aldrig till det farliga Göteborg mera. Jag var bara en yngling när jag hörde skräd- daren berätta detta, så det måste ha hänt nå- gon gång på 1820-30-talet.
Väderleksmärken
Ett säkert tecken att det snart blev regn var när ett svin kom bärande med en pinne i munnen. Svina äro särskilt känsliga för åskväder. När åska närmar sig står svina stilla och bara stirra med ögonen. När första knallen höres börja de blinka och efter varje ny knall blir blinkandet hastigare.
Kyrkklockor.
Under den tid en kyrkklocka skulle gjutas måste man sprida ut tre lögner, som skulle talas om i socknen. Detta för att klangen i klockan skulle bli ren och klar. En sådan lögn kommer jag ihåg från min barndom. En piga skulle en söndag gå i kyrkan. Hon hade emellertid så brått att hon sprang ifrån sina lösflätor som hon brukade ha ringlade runt huvudet. Halvvägs till kyrkan märker hon att hon glömt flä- torna och ämnar vända om hem efter dem, då en fin herre uppenbarar sig och frågar / vart hon ämnar sig. Hon omtalar nu att hon glömt sina flätor hemma. Han lovar att skänka henne ett par andra, så att hon slipper gå den långa vägen hem. Han lindar något om hennes huvud och försvinner. Hon kommer till kyrkan, men tycker sig under gudstjänsten förnimma en krypan- de känsla i huvudet under huvudklä- det. Snart börjar kyrkfolket titta på hen- ne. Då hon kommer ut på kyrkbacken visar det sig att hon har en hel krans med ormar omkring huvudet. För att ej ormarna skulle bita henne måste hennes husbondfolk efter den dagen mota ormarna på bestämda tider. Ormar- na kunde hon aldrig bli av med.
Hantverkare.
Hästslaktare eller rättare den som avlivade hästar kallade man rackarn. Den som drev in skatter kallade man skattpugen eller enbart pugen.
Ordspråk, ordstäv och talesätt.
Du blinkar som svina och lallar med tårna som när åskan går.
Djävulen. Hur man skrev kontrakt med Den Onde.
När jag var pojke hörde jag många gånger de gamla tala om hur vissa människor förskrevo sig till Djävulen för att få det gott här på jorden och slippa svälta och fara illa. De skulle skriva en lapp med önskan om Djävulens beskydd. Denna lapp skul- le de stoppa in i nyckelhålet på kyrkdörren en torsdagskväll. Djävulen kom sedan och hämta- de lappen och läste den. Efter detta fick bonden det bra i hela sitt återstående liv. Allting lyckades för honom och rikedomarna växte, men när han en gång dog kom Djävulen och hämtade honom. Djävulen körde då själv sin svarta vagn, med svar- / ta parhästar och själv var Djävulen helt svart- klädd och med hög svart hatt. Djävulen hade många namn. Det vanligaste var Rämmen, men han kallades också Den sure, Hin håle o.s.v. Var det någon som skulle kun- na få bukt med honom, så skulle det vara en felfri präst, d.v.s. en som själv aldrig begått något ont. Han kunde i så fall läsa ut Djä- vulen genom nyckelhålet. / En dag kom en bonde åkande på hemväg från Uddevalla. Då han kom till Stensbackadaln fick han på backkrönet ovan sig se en större skjuts med parhästar som voro svarta. Då han kom närmare, han körde nämligen fortare än par- skjutsen framför, fick han se att kusken var svartklädd med vit halsduk och svart hög hatt. Bonden försökte köra förbi, men par- skjutsen stängde vägen för honom. Han försök- te gång på gång men den svarta skjutsen ville ej släppa förbi honom. Nu förstod han vem det var som körde framför honom. Det var själva Skam. Han hade just hunnit till Andreas på Boga, då han gjorde sin hemska upptäckt och körde nu av vägen och in på gården på Boga. Andreas och det övriga husfolket frågade vad som stod på, men bonden kunde ingenting säga. Ser man något sådant får man aldrig tala / om det samma dag. Det skall vara en natt emellan. Gör man ej så, blir man sjuk. På följande morgon berättade emellertid bonden för Andreas vad han varit ute för. Då de närmare tänkte över händelsen för- vånade de sig ej så mycket över vad som hänt, ty här i backen brukade det ofta spöka och otaliga gånger hade posten blivit rövad här. Mötet med Skam hände på 1860-talet.
Bergväsen. Bondsonen och bergaflickan.
Bergagubben hade stora rikedomar i sitt berg, stora kistor fulla av guld. Därtill hade han många vack- ra döttrar, som man då och då kunde träffa på i trakten av berget, då de voro ute. Det var mången bondpojke, som blev förälskad i dessa flickor men de kunde aldrig komma dem nära. En kväll kom en bondson vandrande genom skogen och fick då uppe på en avsats på berget se en flicka sitta framför en öppning i berget. Hon var så skön att han aldrig förr sett något vackrare. Kärleken till flickan blev så stark att han beslöt att äga hen- ne. Han försökte först locka henne till sig, men / det lyckades ej. Ingången till berget var alldeles bakom flickan, så han förstod att han aldrig skulle hinna henne om han också lyckades klättra upp. Han beslöt emellertid sätta allt på ett kort om det så skulle kosta honom livet, och försöka nå avsatsen från ena sidan där berget stupade lodrätt ned. Härifrån kunde flickan aldrig vänta att någon skulle kunna komma. Han lyckades ta sig upp men det var ännu en bra bit kvar fram till flic- kan. Han tog nu fram sin slidkniv och samti- digt han klättrade över bergkanten till avsatsen fick flickan syn på kniven och rusade mot in- gången till berget, men pojken var kvickare. Han kastade sin slidkniv mellan flickan och in- gången och nu var hon bunden, ty över stål för- mådde hon ej gå. Samtidigt bröts den förtrollning som vilat över flickan. Hon var ej bergamannens dot- ter utan hade blivit förtrollad. Hon var från trak- ten av Uddevalla. Det blev nu bröllop av och / de levde lyckliga i all sin tid. Sonen övertog nu gården och han hade tur med sig i allt som han företog sig. Man sade att han hade hustrun att tacka för detta, ty helt ha- de hon ej glömt vad hon fått se och lära hos bergamannen.
Troll
Ett troll kunde skjutas om man som ku- la använde en silverknapp. Det talade gamla gubbar och gummor om då jag var barn.