Transkriberad uppteckning

Jag var väl 7-8 år och hade så förälskat mig i ett par träskor att jag gick i dem långt efter det att de blivit alldeles för små åt mig. Följden blev en hel del liktornar på fötterna. Till slut kun- de jag knappt gå. Mina föräldrar beslöt att bota mig. En av grannarna Anders Berntsa hade dött. Han var torpare intill mitt hem Bjällansås. Vi gick alltså till torpet där An- ders stod lik. Nu skulle jag ta liket i handen och säga: "Snälla Anders Berntsa ta mina liktornar med!" Hur man än uppmanade mig kunde jag ej förmå mig att ta Anders i handen. Till slut fick jag gå hem. Och på kväl- / len innan jag lade mig skulle jag framsäga samma bön till Anders. Man trodde att det nog skulle kunna hjälpa om jag också ej tog honom i handen. Jag gjorde som man bad mig och knäppte händerna och bad att Anders Berntsa skulle ta med sig mi- na liktornar. Hur det nu var så nog för- svann mina liktornar. Om det var An- ders som tog dem med sig eller de nya trä- skorna som jag fick, som förbättrade mina fötter vet jag ej, men bort gick dom.