Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
Näcken skulle funnits ibland i sjön. Jag vet, när vi skulle gå och bada varna mamma oss alltid för näcken. En del sa’, att det var änna som ett hästhuvud.
Den flygande holländaren
De gamle sa, att när den flygande hollän- daren syntes, skulle det bli orkan och olyckor. Den segla mot vinden i storm, så det knaka. När det var storm och dimma, kun- de det komma en fullriggare emot dem, och det såg ut som han skulle segla rätt på dem. Det var spökskeppet eller den flygande holländaren. Det var en som hade svurit sig ifrån både fosterland och allting. Det skulle ha vart en engelsman, tror jag. Så fick han det till straff, att han skulle aldrig få ro, utan bara segla och segla och aldrig komma i land. Men sen sa de, att de fick begravt honom i engelska flaggan. Han fick sitt fosterlands flagga över sig, fastän han / hade förnekat den. Sen blev han borta. De träf- fa honom mest i storm och oväder; det var då han var ute och flög.
Den flygande holländaren
När de fick se ett sådant där föremål på sjön, som torna upp sig på vattnet, så sa de det var den flygande holländaren. Det skulle vara ett spökfartyg; det hade vita segel. Det har jag hört, sen jag var farligt liten. Men det var nog inte annat än av vattnet det kom. Det var inte annat än elektri- citet i luften. Det var mot hårt väder han skulle synas.
Varsel och spökeri
Jag var med far ute och prome- nera en kväll. Som vi kom och gick, tog far mig i armen och drog mig från trottoa- ren. "Varför ska vi gå så?" sa jag. Han sa inget då, men sen sa han, att han hade mött ett begravningsfölje. Han skulle väl vara i syne. Jag och far och en målare Bonander var ute och promenera på kajen sent en kväll och kom till Norrbro vi kallar vid norra inloppet. Som vi gick, sa jag: "Här kommer ett fartyg seglande in så sent." Jag och Bonander sprang upp på höjden och titta utåt. Som vi stod där och titta mot skenet, såg jag så tydligt, hur det / kom och segla, men segla rätt i land. Vi såg både skrovet och seglen. Vi sprang och väckte en skeppare och tog en båt och rodde ut. Blåste gjorde det, en för- färlig storm. Vi rodde ut och kom i närheten av fartyget, så vi både såg seglen och hörde rop. Och som vi satt där och titta, släppte de ankare; vi hörde, hur kättingarna skramla. Men rätt som vi låg där, fick vi en brottsjö, så båten blev full med vatten, så vi måste vända om hem. Då var far utkommen ock- så med en båt. Och de låg ute och vakta hela natten, men såg aldrig till det här fartyget. Där var inget fartyg. Men att jag tydligt såg ett fartyg, det gjorde jag. Men annars har jag aldrig sett nånting.
Mara
Jag hörde en berättelse om maran; den kommer jag ihåg, sen jag var barn. Det satt två skomakare inne i ett rum och höll på och göra skor. De tog hem läder förr och hade hantverkare hemma hos sig, som gjorde skor. Så hade den ene så mycket ont av som de kallar maran på nätter- na. Och han sa han hade haft fast i henne, men han kunde inte hålla hen- ne kvar. Så en dag tog han och borra ett hål i väggen, och så skar han ut en propp, som passa till det. Så sa han till den andre: "När du nu hör jag börjar ge mej i sömnen, så ska du vara klar och slå proppen i hålet, så den / inte kommer ut igen. Då får den stanna här." Ja, kanveta den andre passa på om natten, när han börja ge sig, och stoppa proppen i hålet. Och då låg där ett mycket vackert fruntimmer jämte honom i sängen. De våga inte ta proppen ur hålet. Där- emot var det inte farligt, om de öppna dörren, för den vägen kom den inte ut. - Den här skomakaren blev gift med det här fruntimret. Men så en dag det var månsken och vackert väder, var hon ny- fiken och bad honom: "Kan du inte visa mej, vilken väg jag kom in till dej." - Ja, sa han, det skulle han göra på det villkoret, att hon inte gick ifrån honom. Och det lova hon. Då tog han proppen ur väggen. Men när han tog den ur väg- gen, försvann hon igen, och så var han ensam igen. Men var det skulle ha hänt, / vet jag inte. Det skulle vara fruntimmer, som skulle för- vandlas till marer. Det var också på ett ställe det var ett par skomakare. Tjänste- kvinnan låg i samma rum som de satt. Då hade de hört, hur hon sa: "Usch, det är kallt ute och lång väg att gå, men jag måste resa." Och så försvann hon. Det skulle vara som de kallte mara Om de tog en synål och la i bädden eller en kniv, då skulle de inte ha ont av maran. Men synålen skulle sitta med toppen upp, och kniven skulle ligga med eggen upp.
Mara
De trodde det var maran, som red hästen, när den kunde stå i stallet och bli svett. När de kom ner åt stallet på morgonen, kunde hästen vara alldeles genomvåt av svett. Men om de då borra ett hål i tröskeln i stallet och släppte en levande orm i det hålet och satte för hålet, så den här ormen låg där och dog, då skulle maran försvinna. Maran skulle vara något slags otäckt djur eller vad det skulle vara. Det skulle likna en människa förstås, men de såg den väl aldrig.
Mara
De trodde maran var en människa. Jag låg i sängen och kände, när den kom på fötterna och gick upp till bröstet. Där sat- te den sig fast. Hon kom och la sig så tungt på bröstet. Och jag hade en kusin; han sa, att maran kommer och rider honom, så svetten haglar av honom. De fick ligga, tills de vakna; de kunde inte göra nånting emot det. - Det var någon död människa, sa de. Den gick in genom nyckel- hålet.
Sjukdomar
Det var nånting de kalla finnskott. Det värkte så förskräckligt. Det var många, som hade det förr. Min pojk hade det en gång. Då var jag på Brårn på Tjörn hos en gammal gumma för honom. Hon laga i ordning smörgåsar han skulle ha. Det såg ut som om det var vingar efter flugor i dem, men det var det väl inte. Det var bröd skuret som smörgåsar, och så låg det här emellan. Det var naturligtvis väx- ter där var i, och dem plocka de före mid- sommar. Alla blommor, som skall användas till läkemedel, skall plockas före midsom- mar. Det var i benet han hade fått det, och det blev då bra. / Det kunde värka ut ben i fingrarna på folk. Onda bettet kallte de det. Min syster hade det en gång. Det var när hon gick och läste (för prästen); hon gick här i Marstrand och läste. Då fick hon sån värk i en finger. Vi tog sådant här "vrivrange- gräs" (?) och la på. De hade det emellan två stenar och knusa sönder det, och sen la de på det. När det hade legat på lite, börja det lisa, och sen kom det här benet ut. - Onda bettet kan de få i vatten. Det finns såna i vattnet, onda bett. Det är som små smala trådar, och de ska vara giftiga. Det är som små maskar. Det är inte annat än i färskt vatten de finns. Om de blev gastakrammade, skulle de bita över knivar, så skulle det hjälpa. För gulsot skulle de ta in gult silke. Det skulle vara den färgen, som ansiktet hade. / När de hade tröt, skulle de gå och lyfta i ett hus, som var flyttat tre gånger. Det var i armen eller axeln de fick tröt. Om de fick vårtor, tog de en tråd och knöt över vårtorna. Så skulle de lägga den tråden under en sten. När den tråden ruttna, skulle vårtorna bli borta. Det gjor- de jag en gång. Jag hade fått en vårta i ansiktet. Så tog jag en tråd och höll den så över vårtan och knöt en knut, och så gick jag och la den under en sten. Och jag blev då av med vårtan, men inte vet jag, om det var för det. När de fick som vi kallar kolik, det kalla de kullika förr. Då röka de kum- min och allt vad de kunde få tag i. Olaus hemma hade en stor, lång pipa; den stoppa han full med kummin och röka sig med. Det var magplågor de fick då. / Om modern hade gått och satt sig på en stol, där det hade legat en varm kaka, så fick barnet utslag. Men om de då drog sig till minnes, skulle de ta av den kakan och borsta av mjölet och sätta barnet i det, så gick det bort. Det skulle vara om de fick ont av den värmen, då fick barnet utslag av det.
Sillfisket
Bild saknas / Hela vattnet här var fullt med sill. När de kom med båtarna här emellan och Kvarn- holmen och det var lite sjö och båten var las- tad så vattnet spola in, så var sillen med och låg och sprattla på däcket. Då var det ju mycket livligt några år i Marstrand. Det var tyskar och danskar, som köpte sill här - mest tyskar. Men vissa tider var det svårt att få sålt den, för de kunde inte ta emot så mycket, som de fiska. Här blev mycket sill såld för 50 öre tunnan. De fick sålt en del, och en del blev kvar. Här var mycken sill, som las ut direkt på åkrarna. Men det blev bara till fördärv; gräset blev förstört av det. Hela laster sill gick också till kokerierna, där de kokte tran och mjöl och sådant till gödning. Här var såna oerhörda massor, så alla vikar var fulla med sill. De drog / in massor i vikarna, och så drog de upp den efter hand som de fick sålt den. Det är den livligaste perioden i Marstrand, som jag minns.
Tur och otur i fiske
Om de hade mött någon, som de trodde var olycka med, när de skulle ut och fiska, skulle de bita över kniven och spotta tre gånger efter varandra. Då kom turen igen. Katten fick de inte nämna, när de skulle ut och fiska. De fick inte nämna kattens namn. Och om en katt sprang tvärt över vä- gen, när de gick, det var otur. Hästen var det tur med. Mötte de en häst, skulle det bli tur.
Djur
Om det kom en snok in på tomten, den fick de inte döda. Den var riktigt till för att skydda tomten. Det var tomtormen, den hörde till tomten. När de fick höra en kattuggla och den ropa "Klä vitt", då blev det dödsfall. Skator var bara tjuvfåglar. Allt som blän- ker, tar de.
Jakt
Det var en som aldrig sköt fel, för han hade tagit nattvardsbrödet och laddat sin bössa med. Då skulle han aldrig skjuta fel. De kalla honom för Laddarn. Det var en Tjörnbo. Då skulle han kunna råka rätt på vad han sköt, hade han inbillat sig. Jag såg honom, när jag var pojk. Men det var en veking.
Djävulen
På ett fartyg, som jag seglade med, hade vi en styrman som påstod, att han såg fân ibland. Han påstod, att han satt på relingen. Det var en stor, svart karl med horn på knä- na och en bockfot. Han kunde visa sig i alla skep- nader. Ombord fick en inte visla. Om en gjorde det, så kunde man få se satan eller något annat ont, som inte var bra. Namn på djävulen: Satan, fân, Horn-Per, den Onde, lelle grå fân.