Transkriberad uppteckning

Jag hörde en berättelse om maran; den kommer jag ihåg, sen jag var barn. Det satt två skomakare inne i ett rum och höll på och göra skor. De tog hem läder förr och hade hantverkare hemma hos sig, som gjorde skor. Så hade den ene så mycket ont av som de kallar maran på nätter- na. Och han sa han hade haft fast i henne, men han kunde inte hålla hen- ne kvar. Så en dag tog han och borra ett hål i väggen, och så skar han ut en propp, som passa till det. Så sa han till den andre: "När du nu hör jag börjar ge mej i sömnen, så ska du vara klar och slå proppen i hålet, så den / inte kommer ut igen. Då får den stanna här." Ja, kanveta den andre passa på om natten, när han börja ge sig, och stoppa proppen i hålet. Och då låg där ett mycket vackert fruntimmer jämte honom i sängen. De våga inte ta proppen ur hålet. Där- emot var det inte farligt, om de öppna dörren, för den vägen kom den inte ut. - Den här skomakaren blev gift med det här fruntimret. Men så en dag det var månsken och vackert väder, var hon ny- fiken och bad honom: "Kan du inte visa mej, vilken väg jag kom in till dej." - Ja, sa han, det skulle han göra på det villkoret, att hon inte gick ifrån honom. Och det lova hon. Då tog han proppen ur väggen. Men när han tog den ur väg- gen, försvann hon igen, och så var han ensam igen. Men var det skulle ha hänt, / vet jag inte. Det skulle vara fruntimmer, som skulle för- vandlas till marer. Det var också på ett ställe det var ett par skomakare. Tjänste- kvinnan låg i samma rum som de satt. Då hade de hört, hur hon sa: "Usch, det är kallt ute och lång väg att gå, men jag måste resa." Och så försvann hon. Det skulle vara som de kallte mara Om de tog en synål och la i bädden eller en kniv, då skulle de inte ha ont av maran. Men synålen skulle sitta med toppen upp, och kniven skulle ligga med eggen upp.