Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar.
Det minns jag att när någon drunknade, så sa de gamle, att det blev en gast av honom. Det hördes utåt sjön ibland. Och när de fick höra gasten, så var det någon som hade drunknat eller också var det förebåd till att någon skulle drunkna. "Dä vållar allt snart nô styggt för jag hörde gasten skrek utåt sjön i kväll", kunde en få höra folk säga. Det var inte säkert för gasten vid den gamla ham- nen,
Hästslaktaren och hans arbete.
Hästslaktaren i Uddevalla kallades för "puken". Det var en person utan anseende, vanligen trasig och illa klädd. Han brukade komma och gå. Det kunde vara vilken fattig stackare som hälst, men aldrig någon zigenare. De voro för fina att åtaga sig ett sådant jobb som att av- liva en häst. Efter gjord förättning fick puken mat och brännvin vid ett hörn av köksbordet, men fabrikör Andersson kan icke påminna sig, att han var så illa sedd, att ingen ville taga honom i handen. Något rör- ande någon särskild plats i kyrkan för puken kände herr Andersson icke till, ej heller kände han till något om huruvida puken begrovs som självspilling eller ej. Puken i Uddevalla brukade reda sig ensam vid hästslakten. Han fick en grimma på hästen och ett starkt rep att leda den med och begav sig ett stycke utanför staden, där han band hästen i ett träd. Sedan drog han hästen intill sig med repet, och stack kniven i bringan på honom, / vred om den ett tag, och drog sedan ut den. När detta var gjort begav han sig åter till sin uppdragsgivare i staden, där han trakterades med kaffe och brännvin. När ett par timmar gått, begav han sig åter ut till hästen, som nu var död. Hästen flåddes och skinnet lämnades till hästens ägare. Häst- kroppen fick ligga kvar på den plats, där hästen föll, och blev sedan upp- äten av rävar, korpar och kråkor. Herr Andersson sade, att det var mycket vanligt att råka på hästskelett här och där i backarne runt Uddevalla. Kniven varmed hästen stacks hade ett brett och rätt så långt blad. Ingen bedövning av hästen skedde. Att man brukat störta hästar utför branta berg eller slå ihjäl dem kände herr Andersson icke till. Men det kunde hända, att en häst blev svårt sjuk, och puken ej fanns tillgänglig, att hästen leddes ut och bands vid ett träd utanför staden någon stans, och sedan lämnades helt vind för våg. Ingen ville äta hästkött, men anledningen till aver- sionen emot hästkött kände herr Andersson icke till. Kastrering fick icke göras av puken. Detta gjorde zi- genare. "Det var fina herrar, som kommo ridande på hästar", sade herr An- dersson. / En häst "vallackades", tjurar och grisar "gällades" och katter "snöptes". När en zigenare skulle kastrera t. ex. en häst, skulle han först ha rikligt med mat och brännvin. Så skulle det pratas en stund, och när han begav sig ut till förrättningen skulle han ha en stor sup. Hästen bands och slogs ikull. Zigenaren skar upp pungen på hästen och tog ut testiklarne, vilka omedelbart togs om hand av husmodern på stället och lades i en panna att stekas. Inga åtgärder vidtogos för att hindra infektion av såret. Efter en stund kom zigenaren in, fick sin betalning och åt upp de stekta testiklarne, nedsköljda med rikligt med brännvin. När katter och griskultingar skulle kastreras, använde sig zigenaren av sin ena stövel. Katten eller griskultingen kördes ner i stöveln med huvudet före, varefter bakbenen träddes i stövelstropparne och zigenaren kunde gå till verket. Testiklar av smådjur anrättades aldrig, troligen av den anledningen att de voro så små. De enda djur, som fabrikör Andersson kände till, som blivit halvkastrerade, var hundar. Om man tog bort den ena testikeln på en hund, så blev han lugnare och höll sig mera hemma.
Landsmålsarkivets frågelista 11 /b/
Fru Mellin sade, att det huvudsakligast var råg, som kom till användning till matbrödet i hennes ungdom och barndom. Någon gång bakades emellertid stora limpor av grovt vetemjöl. Dessa voro runda till formen, men storleken kunde variera. Vetemjöl brukades ju dessutom till finare kakor och skorpor. Till så gott som varje gård i staden hörde en särskild bakstuga, där även ljusstöpningen brukade försiggå. I fru Mellins hem bakades det endast ett slags mjukt och ett slags hårt rågbröd. När ugnen började svalna, gräddades skorporna. Det mjuka rågbrödet var runda c:a 2 cm. tjocka kakor med hål i mitten och med en diameter av c:a 3 dcm. Det nygräddade brödet hängdes på brödspett i taket i bakstugan för att svalna, varefter det för- varades i slutna kopparkärl för att det skulle hålla sig mjukt. Det mjuka brödet skars i skivor, när man skulle för- / tära det, utom i ett fall, och det var till barnens frukost. Denna bestod i hennes hem alltid av mjölk, vari modern bröt mjukt rågbröd i små bitar. Någon gång vankades det också lingon till mjölken och brödet. Det hårda brödet hade samma form och samma storlek som det mjuka brödet, men tjockleken var ungefär densamma som det grövsta, hårda brödet, som vi nu ha. Även detta bröd hängdes upp på brödspetten i taket i bakstugan, där det emellertid sedan fick hänga kvar till dess det behöv- des. Allt bröd var jäst. Mjukt bröd bakades ungefär var 14 dag, men hårt bröd bakades icke mera än två gånger om året. I fru Mellins hem bakades inget tunnbröd, men hon ville minnas, att man bakade sådant bröd i en och annan familj i Uddevalla. Någ- on närmare beskrivning på huru detta bröd bakades kunde hon emellertid ej ge mig. Skiss å det mjuka brödet: Det hårda brödet hade samma form och ut- seende, men var endast c:a 1 cm. tjockt.
Landsmålsarkivets frågelista 11 /b/
Tunnbröd har enligt fru Morell aldrig bakats i Udde- valla, men väl på landet runt staden, och det kunde ju hända någon gång, att stadsborna köpte tunnbröd av bönderna. Bagare fanns i staden, men det var mycket sälsynt, att stadsborna köpte något bröd av honom. Det allra mesta brödet bakades hemma i de olika familjerna. I övrigt överensstämda hennes uppgifter om bakningen och brödsorterna med fru Mellins uppgifter.
Landsmålsarkivets frågelista 11 b
Förutom de brödsorter, som mina andra berättare talat om, sade fröken Olsson, att det i hennes hem även bakades c:a 2 cm. tjocka vetekakor utan hål i mitten och med en diameter av 35 á 40 centimeter. Även osyrat tunnbröd bakades av hennes mor någon gång, men hon hade så dunkelt minne härav, att hon icke kunde uppge varken vil- ken eller vilka mjölsorter, som användes till tunnbrödet, eller om detsam- ma efter bakningen veks eller icke. Skiss å vetekakorna utan hål i mitten:
Tilltal
Barnen i Uddevalla ha i alla tider sagt "pappa" och "mamma" till sina föräldrar enligt fröken Olssons uppgift.
Tilltal
Fru Morell säger, att barnen i Uddevalla i alla tider sagt "pappa" och "mamma" till sina föräldrar.
Farsoter.
Fru Lundberg minns, att två syskon till henne lågo sjuka i smittkoppor, då hon var en liten tulta. Ingen isolering av de sjuka hade vidtagits, och när de blevo bättre, lekte hon med dem varje dag. Själv gick hon emellertid fri från sjukdomen. Hon kunde icke ange det exakta årtalet, men hon trodde, att det var 1864 eller 1865. Herr Lundberg har själv haft smittkopporna. Han och hans bror, som båda gingo i folkskolan, fingo sjukdomen samtidigt, men mycket lindrigt. Han tror, att detta inträffade ungefär 1870. Ej heller på denna tid iakttogs någon isolering emot sjukdomen. Epidemisjukstuga fanns på Söder, men denna blev snart fullbe- lagd, varför de flesta vårdades i sina hem. Såsom ett exempel på huru lit- et man brydde sig om smittorisken, berättade herr Lundberg, att samma sjuk- sköterskor, som skötte de smittkoppssjuka på epidemisjukstugan, även skötte de andra patienterna där. Ingen medicin eller behandling av något slag / gavs de sjuka. De lades till sängs, och sedan fingo de hålla sig i sängen tills de voro bra. När kopporna började att läka sig, fingo de sjuka en vådlig klåda, varför de revo sig över hela kroppen så att blodet rann. In- tet, som kunde lindra klådan, gavs de sjuka. Icke ens deras variga och såriga hud hölls ren. Herr Lundberg sade, att det var ett Guds under, att icke många flera ströko åt än som skedde.
Farsoter.
Det enda, som herr Krok minns om farsoter, är en kole- raepedemi, som härjade c:a 30 år innan han föddes, och varom hans föräld- rar talade. Koleran skall den gången ha förts till staden av en släkting till herr Krok, som kom resande från Vänersborg. Något rörande digerdöden, pest, rödsot, smittkoppor eller svårare nervfeberepidemier hade herr Krok icke att berätta.
Farsoter.
Det enda fru Mellin minns om farsoter är att en moster till henne dog i smittkoppor år 1869. Hon var emellertid då endast en lit- en flicka om 7 år, och minns därför inget alls om epidemien i övrigt eller på vad sätt man sökte skydda sig emot densamma. Det enda, som hon kommer ihåg i samband med mosterns sjukdom och död, är att ingen tilläts att gå in i det hus, där mostern låg sjuk. Familjens jungfru, som dagligen hämtade mjölk hos mostern, fick hämta denna utanför mosterns dörr, där mosterns jungfru ställt den.
Farsoter.
Angående koleraepidemien år 1834 har fru Morells mor- mor för henne berättat följande. Fru Morells morfar jämte en dräng hade varit i Väners- borg, där koleran rasade. Samma dag på eftermiddagen dog först fru Morells morfar och ett par timmar därefter dog drängen. Epidemien skördade sedan många offer i Uddevalla. Så fort någon blev sjuk i kolera i något hus, sattes det upp ett anslag på dörren, som förbjöd tillträde. Då de vanliga död- grävarne ej hunno med att gräva gravar till de många döda, fingo borgarne hjälpa till därmed. Såsom preventiv emot sjukdomen använde man sig av malörtsdroppar i brännvin. Detta utdelades gratis från bord i gathörnen.
Farsoter.
Det enda, som fröken Olsson kunde berätta om farsoter, var, att hon hade ett mycket dunkelt minne av en smittkoppsepidemi, som gick över Uddevalla någon gång på 1870-talet. Både hon och hennes närmaste undsluppo epidemien. Några särskilda åtgärder emot smittan vidtogos icke.
Offerkastar.
Någon offerkast inom Uddevalla stad eller i närheten av staden hade fröken Olsson sig ej bekant, men hon kände till en offer- kast i Skredsviks socken, och då man genom kännedomen om sägnen rörande denna offerkast får förklaringen på ett namn på en backe i denna socken, ansåg jag det vara viktigt, att hennes berättelse antecknades. I Skredsviks socken fanns förr i tiden och skall ännu finnas en väg, som går upp för en mycket brant backe. Denna backe kallades för "böneliden". Här kom en gång en man knogande på en tung säck full med bönor, och när han kom till backens krön, föll han ikull och dog. Där- av namnet. På den plats, där detta hände, fanns det en stor rishög, som uppstått därigenom att varje passerande kastat en pinne. Även fröken Ols- son hade som ung flicka kastat en pinne på rishögen.