Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Häxor
När en fick se en "väryring" (virvelvind) så skulle en kasta sig på marken el. fatta tag i något tungt föremål, så skulle en inte andas. "Väryringen" var full i sjukdom och trolldom. Det var bäst att tiga, när en fick se en sådan. Så blev jag lärd.
Hur de gick te, när den förste nämndeman vart dö
Har han hört, hur de gick te, när di skulle begrava den förste nämdeman då? Jo, si de va i forntiden, finna kristendomen va införd här i lannet, när di trodde på Odin å Tor. Då hölt di ting ve så kallade domarringar, å lagen den hadde di oppskriven på stora stocka, som di fick lov å köra. Då när den förste nämdeman do, så va de sagt, att Odin hadde utsett grav åt'en i skogen, å di skulle bara spänna för ett par tvillingstuta å låta dom gå vart di ville. Å likföljet skulle inte få säja ett ord unner vägen. Jaa, di gjorde så, å stuta di gick hur som hälst i skogen, å di följde ätter moltysta förståss. Men te slut så kom di te ett berg, å där stog de en stor tjur å böla: »Här ska grävas, här ska grävas! Bär hit'en, bär hit'en!» alldeles så där, som di brukar böla. Ja, då förstog di, att de va ett tecken ifrå Odin, å så begrov di honom där då. Men när nämdeman kom te Valhall, så visste han inte, hur han skulle komma in, för han hadde ju dött sotdöden. Men då sto de en knekt där, som hadde stupat i krig, å han skulle få komma in, de va klart de. »Va ä du för en», sa knekten te nämdeman. » Joo», sa han, »ja ä bara en gammal nämdeman, som har sutti å fisi å ljugi å sagt ja te all orätt», sa han, »å nu vet ja inte, hur ja ska komma in». — »Joo, de ä ingen konst», tyckte knekten han. »Du får la bli häst åt mej.» Ja, nämdeman han ställde sej på alla fyra, å knekten satte sej opp på'n, å sen bar de i väg in. Å när Odin fick se dom, så fråga han: »Va ä de för en du har mä dej där?» — »Ä», sa knekten, »de ä bara min gamle rihäst, som har följt mej i alla år», sa han. »Ja, han ska få stanna, å han ska bli väl förplägad», sa Odin. Å så gick de te, när nämdeman kom te Odin.
Goknös
De va ett torparefolk unner en stor herrgård, som trolla bytte bort en pojke för. Å den där bortbytingen han vart så stor å starker, så de va förskräcklit. Te slut så hadde di inte arbete nog åt'en ve torpet, utan han skulle få arbeta ve herrgårn. Där hadde di en stor veflo, som han skulle hugga opp. Å de to inte mer än två timma, så hadde han hugget sönner all ven. Då skulle di låta'en tröska på laet. »Men då får I allt si te, att I kan få rett på agna», sa han, för si han slo, så agna rök långt ut på gärdena. Å de tålde inte länge fören han hadde trusket slut på all säa. Sen skulle han bära opp säa på magasinet, å då to han fyra säcka i taget å bar opp. Sen när kriget bröt ut, så skicka di ut'en dit, för di ville bli å mä'n. Å då, när di gjorde i orning massäck te'n, så gick de åt två oxehuder te ränseln, å smört de packa di i en stor så. När han kom ut i kriget, så slog han ihjäl så många, så de va förskräcklit. Så satt han å åt massäck en gång, å då sköt fiendera, så kulera ramla ner i smörbytta hans. »I ska la inte kasta smör i smört», skrek han åt dom. Han hette Goknös, den där.
Dryckesvisor
Visst längtat har min strupa allt efter dig, min lilla vän! Här skall du huvudstupa å allri mer igen!
Liljekonvaljesöndagen
Liljekonvaljesöndagen var tradition i min fars barndom, efter vad jag tror mycket längre tillbaka i tiden ändå. I Lönsbo äng låg en gammal loge som tillhörde Åby säteri men som senare skänktes till Väsby. Det var där som ungdomen höll till, ända tills den nya logen vid Forshult var färdig på 1880-talet. Redan på lördagen började de första blomplockarna komma. De lövade logen och gjorde den så fin som möjligt, och så dansade de på natten. På söndagen kom de långväga gästerna längs alla vägar och skogsstigar. I Södra Vi och Djursdala finns många kvar som har varit med och rott över Juttern till Lönsbo äng. Alla plockade liljekonvaljer och dansade, och trevligare dag kunde ingen ha. Men riskerna var för stora, när rökningen började bli vanlig. Annars kanske liljekonvaljesöndagen ännu hade existerat.
Klubban som gav luffaren mat och husrum
När en luffare ber om nattlogi i någon av de sju gårdarna i Fröåsa by i Kisa, blir han visad till den som har klubban. Han hämtar den och lämnar in den till den bonde som står i tur att ta emot främmande, och så är husrummet tryggat för den gången. Tack vare klubban var det möjligt att få en rättvis fördelning av luffarna på den tiden, då det kunde komma ända till sju av den sorten på en enda kväll. Nu betyder det inte mycket vem som tar emot dem. På hela den senaste vintern hade vi inte mer än två luffare, men klubban används likaväl än i dag liksom för flera mansåldrar sedan. Den som vi nu har är inte så gammal, bara från tiden omkring 1890. Den gamla var utnött, och det blev tvång att göra en ny. Att vi hade luffarklubba här, kunde vara rätt besvärligt många gånger Om en luffare sökte logi, t.ex. i Vimmerby eller Södra Vi, brukade de alltid skicka honom vidare till Fröåsa. — Gå till Fröåsa, lät det. Det är en klubby, så där måste de ge er husrum.
Klubban som gav luffaren mat och husrum
Isak Olsson hette den som gjorde båda klubborna. Han var min farfar, och CAIs, som är inbränt här, var min far. De andra bokstäverna har kanske funnits ända sedan klubban gjordes. På samma sätt är det väl med luffarklubban. När den användes minns jag mycket väl. I min barndom, omkring 1880, var det inte lönt för en luffare att försöka få mat och husrum hos någon av de 13 bönderna i byn, om han inte kunde visa upp klubban. Ibland kom både två och tre på en gång. Då följdes de åt och fick husrum i tur och ordning i olika gårdar. På den tiden låg husen så tätt, att det inte hade varit svårt att låta grannen veta, att han var i tur att ta emot gäster, men likväl måste varje luffare visa klubban. Det gick av gammal vana.
När "Luskungen" bådade missväxt
Vid en tillfällig militärförläggning i Höreda, Jönköpings län, gick nattvakten av och an utanför tälten och väntade på reveljen. Det var den torra och heta missväxtsommaren 1941. Vakten, som var Helge Johansson, Krogshult, Kristdala, fick rätt som det var se något som liknade ett ormskinn, kanske lite för ljust i färgen. Han brydde sig först inte om det, men medan han gick fram och tillbaka, fick han åter syn på ormskinnet. Det rörde sig. Nu blev det fart på vakten. Han gick in i ett tält, och utan alltför mycket buller väckte han förläggningens fotograf. — Ta med dej kameran, så ska du få se vad du aldrig har sett förut, viskade han. Dä ä inte var da en kommer på dä du får si nu. Det bar iväg fortare än kvickt. Här har du Luskungen, sa vakten. Pass på å knäpp'en nu! Fotografen knäppte vidundret från alla håll. Luskungen bestod av ett meterlångt band, sammansatt av slemmiga, nästan genomskinliga små kryp till larver, bara en knapp millimeter tjocka och 6-10 mm långa. De krälade och klibbade fast vid varandra till omkring 2-4 centimeters bredd och en cm höjd. Luskungen kröp framåt med snigelfart. Vid reveljen strömmade mannarna ut och tittade på odjuret. Så gott som alla var smålänningar, och likväl hade nästan alla olika namn på den krälande massan. Ett namn som alla kände till var Luskungen. Andra menade, att rätta benämningen var skrea, myormen, daggormen eller något annat. Men det fanns bara en mening om fenomenets innebörd. Det var ett järtecken som bådade olycka av ett eller annat slag, krig, farsot, hungersnöd, vargavinter, kanske alltsammans på en gång. Men de visste också, hur de skulle kunna mildra eller avvärja de plågor som Luskungen förebådade. De kom överens om att bränna honom. Ett fång halm över Luskungen, en tändsticka till halmen, och de värsta olyckorna var avvärjda.
Eldslagning och elddon
1942 kunde man få se en 80-åring i Norra Vi visa, hur hans föräldrar tände eld i hans barndom. I hans samling av ärvda föremål fanns bl.a. ett elddon. Stålet var av den typ med spiralvridet handtag som användes under vikingatiden, och flintan var nacken av en slipad "åskvigge". Han hade också en trädosa med "sköre", dvs. halvbränt, skrapat linne. Ett par slag med stålet mot flintan räckte för att få en gnista i sköret, som genast började glöda. 80-åringen blåste på glöden, och det blev en så stark låga, att den borde ha kunnat tända vad som helst. Anderssons fnöske och sköre var av egen tillverkning. Fnösket var gjort av kokt, torkad och riven björksvamp som blandats med en smula pulvriserat svavel.
Enbärsskörd och enbärsöl
Jag minns ett år, då vi gnodde 24 tunnor enbär. Numera är det sällan några bär på buskarna. Det beror troligtvis på att ingen bränner några fällor. Buskarna blir för gamla, ingen gödsel får de, och enligt min uppfattning kan det inte bli några bär då. Här brändes emellertid två eller tre fällor vartannat år, ända tills vi slutade med bränningen någon gång i början av 1890-talet. Fällorna var naturligtvis olika stora, och det berodde delvis på hur mycket folk det fanns att sköta bränningen. Svedjebränning liksom allt utearbete var hoparbete. Här var det två åboar, och när de tog itu med sådana arbeten, gällde det att hålla grannsämjan. Vid utearbeten deltog folk från båda hushållen. När vi gnodde enbär, kom fem eller sex från vartdera hushållet, och aldrig kunde det vara trevligare än då. Nu för tiden kan ingen förstå, hur det kunde gå, när ingenting var skiftat, utan båda ägarna hade allt gemensamt utomhus. Men bra gick det. Enbärsskörden varade två eller tre veckor. Det gick till så, att folket hade bälghandskar på sig och gnodde bären av buskarna. Det var det vanliga sättet, men jag minns ett undantag, en torparhustru från Småland, som hade en pinne att slå ner bären med. Alltefter som vi gnodde, fick bären rinna ner i ett rissel av hasselkäppar, så glest att barren kunde sållas bort. Det mesta av bären såldes, men varje hushåll behöll en del att brygga dricka av. Först maldes bären, sedan torkades de i ugn och kunde därefter förvaras så länge som helst. Enhärsöl var det bästa dricka en kunde få. Det var inte rusande men mycket gott, ju äldre dess bättre. Det räknades som mycket hälsosamt för magen och släckte törsten bra. Ännu händer det allt emellanåt på höstarna att jag ger mig ut och gnor lite enbär att brygga av.
Vittnesbörd om klövjning omkring 1800
Ännu omkring 1800 förekom klövjning i Kisa. J. Viktor Johansson berättade 1940 vid 85 års ålder, att han i 15-årsåldern tjänade hos riksdagsman Karl Johansson i Björksnäs. Johanssons mor, som kallades häradsdomarmor, brukade då berätta, att hon i Viktors ålder mer än en gång hade kastat upp en halvspann råg på hästryggen och ridit till kvarnen med den. Detta bör ha hänt omkring 1800 eftersom häradsdomarmor var 80-90 år, när hon berättade det.
Vittnesbörd om klövjning omkring 1800
Häradsdomarmor talade också om, att hon hade hört äldre personer berätta, hur det gick till, när en klövjestig bildades — inte byggdes. Om en by, en gård eller ett torp behövde ny väg ut från skogarna, följdes kreatursstigarna till en början, där de inte var alltför krokiga. Undan för undan rätades stigen, hindrande träd höggs bort, och stenar bröts upp. Med tiden blev många sådana stigar t. o. m. dugliga att åka på.
Sista vargarna
När min far var pojke — han var född 1843 — fick han en gång se en varg som jagade en gris. På den tiden fick grisarna gå ute mycket mer än nu. Det var alldeles härute i södra gatan. Far min tyckte sig se, att vargen nafsade grisen i rompan, men det var för nära gården, så vargen vart skrämd och sprang sin väg. Det på stods att vargen hade bitit ihjäl djur här och där i skogarna strax förut. En gång var det en ko, en annan gång en kviga, för att inte tala om alla lamm. Särskilt gärna rev vargen dräktiga djur, talade farmor om. Det här hände på 1850-talet, och efter vad jag har hört, skulle det ha varit sista gången som vargen var framme i Kisa. Det var åtminstone den sista som far såg.